Göteborgs-Posten 2025-06-06
Av: JOHAN LINDQVIST
Musikalen Änglagård är en stark berättelse om rädsla och främlingsfientlighet. Samtidigt som man leker lyckligt med musikalens alla möjligheter.
Stjärnan Helen Sjöholm sprakar i varenda scen (…)
Änglagård har ett generöst överflöd av Edward af Silléns fyndiga, snabbtänkta och inte sällan referens-eleganta humor. Smarta, populära blinkningar blandas med en smula buskis och det är fint att det finns plats för båda.
I den medvetna leken med olika stilar och traditioner krokar manuset arm med Fredriks Kempes musik. Han och Sillén kommer båda från schlager och Eurovision och när den tävlingen är som mest underhållande är den fri i alla sina breda, burleska och bultande romantisk uttryck. Kärleken till den sortens underhållning brinner som en låga genom hela musikalen.
Kempe smyger in stänk av Abba både här och där
Det är en fröjd att höra hur Kempe smyger in stänk av Abba både här och där som en hommage till mästarna Björn och Benny.
Men musiken är ännu rikare än så. Den lantliga miljön i Yxared tecknas med hjälp av en folkmusikton som finns med i inledningen och sedan återkommer med jämna mellanrum. Såväl i skir form som i frejdigt svängande En enkel gubbe.
Här passerar också såväl Kurt Weillsk kabaretmusik som fransk chanson och snyggt skuren glampop. Vi får Nanne Grönwall-stunsiga Kött och blod och Sticka, sticka som låter som hämtat från en proggig 70-talsmusikal. Givetvis också paradnummer som den pampiga men ändå återhållsamma Farfars händer – otroligt smakfullt sjungen av Fredrik Lycke. Som sedan gör en perfekt musikalduett med Helen Sjöholm i Moln av vita lögner.
Tommy Körberg tar chansen att vara mysfarbror
Helen Sjöholm, i rollen som Rut, är berättelsens motor och föreställningens starkast lysande stjärna. Ett smart justering från manusförfattaren, filmen bygger ju mer på Fanny och Zac, och en rollsättning som är odiskutabel.
Jösses, vilken sångerska och skådespelare hon är. Det sprakar om Helen Sjöholm i varenda scen oavsett om hon gör den ensam eller i ensemble.
Tommy Körberg tar chansen att vara mysfarbror men släpper lös den där rösten några gånger. Inte minst i Ljusa minnen.
Körberg, som tycks ha riktigt kul på scen, visar sin briljans även med små medel. Som när han till synes spontant och med ett busigt leende hänger på en liten svans av blues mot slutet i en av sina låtar.
Det svidande, svärtade och mycket tydliga budskapet om fördomar, främlingsfientlighet och rädslan inför det okända finns kvar från filmen. Till och med ännu starkare och mer aktuellt nu än då.
Mot slutet bryts murarna ned när berättelsens figurer på olika sätt vågar möta sig själva och andra. Fasader rämnar, lögner spricker och hjärtan öppnas (…)