Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg i gnistrande dubbelspel på Dramaten

Foto och © Dramaten, Sören Vilks

Dagens Nyheter 190303

Av: MAINA ARVAS

(…) Lars Rudolfsson sätter upp sin egenskrivna ”Hugh och Nancys många världar” på Elverket i Stockholm (…) Behållningen är Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg i dubbelrollen.

Musikal
”Hugh och Nancys många världar”

Upphovsperson: Lars Rudolfsson, fritt efter en bok av Peter Byrne
Regi: Lars Rudolfsson
Musik: Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander
Scenograf: John Engberg.
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Ljusdesign: Linus Fellbom
Mask/peruk: Eva Maria Holm, Mimmi Lindell
Medverkande: Inga-Lill Andersson, Svante Billinger/Ruben Granditsky, Emma Broomé, Peter Engman, Johan Holmberg, Magnus Roosmann, Vanna Rosenberg, Jennie Silfverhjelm, Helen Sjöholm, Pierre Wilkner
Musiker: Susanna Risberg, Niklas Barnö, Edvin Nahlin
Scen: Elverket, Dramaten, Stockholm
Speltid: 2 tim och 55 min

Idén om en parallell verklighet är ett roligt och ofta givande berättargrepp inom framför allt populärkulturen. I ett alternativt universum eller en extra dimension finns en helt annan handling att ställa mot den först presenterande – kontrasterande, överraskande, eskapistisk, skrämmande eller kanske trösterik och befriande.

Det senare är fallet i Lars Rudolfssons nyskrivna ”Hugh och Nancys många världar”, med urpremiär i hans egen regi på Elverket. Nancy behöver helt enkelt tröst. På ett plan är detta en berättelse om en amerikansk 1960-talshemmafru som för att överleva i tillvaron som gift med en gränslös man i en gränslös tid måste ha en kopia av sig själv att dela bedrövelser med och få stöd av. Där har vi verkets moraliska patos, med feministiska förtecken. (…)

Men vi börjar med kvantmekaniken. Hugh i pjäsen baseras på verklighetens Hugh Everett III (1930–1982), fysikern som föreslog flervärldstolkningen. Den går ut på att varje tänkbart resultat av en mätning av ett kvantmekaniskt system blir verklighet och skapar ett nytt universum
( – och här skäms jag inte över att ha snott förklaringen av den grävande vetenskapsjournalisten Peter Byrne, det är ju hans bok ”The many worlds of Hugh Everett III: multiple universes, mutual assured destruction, and the meltdown of a nuclear family” från 2010 som Rudolfsson har baserat manuset på).

Everetts tolkning fick inte genomslag (förrän på senare år), han arbetade i stället som försvarskonstruktör och konsult inom det militära och dog i en hjärtinfarkt orsakad av rökning, alkoholism, övervikt och möjligen bitterhet. Parets dotter begick självmord och sonen blev rockartist. Många världar att berätta om i en enda dysfunktionell kärnfamilj… och Rudolfsson vill samtidigt skildra en bit amerikansk historia med upprustning, kärnvapen, en ny, fri (eller ibland cynisk) syn på sexualitet med swingerskultur och öppna förhållanden, en tid av modernitet och samtidigt problematiskt omoderna könsroller, och så vidare.

(…) Rollfigurerna står upp och sitter ner, och pratar och pratar, i en märkligt statisk och stel kontrast till John Engbergs rörliga scenografi – en på en gång självklar och avancerad vridscenslösning för en brunorangegrön flervärldsvilla – påhejad av Kersti Vitali Rudolfssons lika tidsinspirerade kostym. En bärande drivkraft är även musiken av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander: fri, utmanande, melodisk och liveframförd.

Den stora behållningen är dock mötet mellan de två starka universum som utgörs av Helen Sjöholm respektive Vanna Rosenberg i dubbelrollen som Nancy. Där slår varma gnistor i både spel och sång. Ytterligare en egen liten värld är Emma Broomé som dottern Liz, som nästan ensam bär vissa scener med Janis Joplin-energi och smärta.

(Hela recensionen återges inte av upphovsrättsliga skäl)

Tillbaka