Expressen 201024
Av: MARIA BRANDER
Helen Sjöholm har kämpat med tron på den egna förmågan, och tankar på hur rösten åldras. Hon har dessutom tagit sig igenom kulturens nedstängning under pandemin, och ser nu med skräckblandad förtjusning fram mot ”en ny tid”.
– Hemma på kammaren har jag absolut problem med självbilden. Så ska man inte känna när man är 51 (…)
I november åker Helen Sjöholm ut och sjunger i konserthusen. En typ av turné hon inte gjort på evigheter. Det har varit ett tomrum och en stiltje, där förväntningar, men också osäkerhet kring den egna förmågan har kunnat växa sida vid sida.
– Den här perioden har ju gjort det med oss alla tror jag, säger hon.
– Att inte få spela, att inte få vara i det, skapar en jättetröskel, men också en stor längtan. Det är en berg- och dalbana av skräckblandad förtjusning. Men jag är säker på att när vi börjar repa, med ett för mig nytt band, så är det också superspännande. Att vara artist och skådespelare är ett sätt att leva, så man förlorar en bit av sig själv när man är borta från det så här länge. Ärligt talat vet jag inte hur det kommer kännas. Jag är nyfiken, jag ska inte säga rädd, men det finns absolut en skakighet nu. Hur låter rösten när man inte på riktigt har använt den som verktyg på länge?
Albumet du tar med dig heter En ny tid. Det känns ju passande.
– Ja, det är en ny tid öppningsmässigt, men också för att allt det som händer nu kommer att prägla oss under så lång tid. Det är på så många plan.
Det är också ditt första solalbum, trots att din karriär sträcker över 25 år?
– Jag har ju tolkat, och samarbetat med folk. Det med BAO är ju skrivet för mig, men mer som ett koncept. Jag är verkligen ingen skivartist i första hand. Jag är live. Det är mitt rätta element. Men sen har jag längtat efter nya låtar att blanda upp de gamla med.
Du skriver inte själv. Brottas du ibland med idén om att en autentisk artist måste göra det?
– Absolut, och jag ska sluta brottas med den.
– Det är jätteonödigt. Jag har stor respekt och beundran inför många av mina skrivande kolleger. Inte minst när vi gjorde Så mycket bättre. Men jag tror att jag berättar ur mig ändå. När jag sjunger de här låtarna, så är det ju bara mitt eget jag gräver i.
Och rösten? Tänker du något på hur den åldras?
– Ja, och där tänker jag att jag inte ska tänka på det. Det kommer att hända alla. Som Annika Norlin sjunger ”inte som en slägga, utan som en svagt upplutande backe”.
Men kan det vara svårt att mogna i en bransch som så tydligt präglas av ett ungdomligt och oförstört ideal?
– Ja, men jag är liksom ett eget fack, och tillhör inte den absoluta populärmusiken. Även om Kristina-sångerna springer ur en ganska ung kvinna, så är det inte något jag behöver leva upp till, och jag har alltid haft en mogen publik. Sen kämpar man ju med sina egna hang-ups. Att ställa sig på en scen efter två års tröstätande, höll jag på att säga. Ha, ha! Nej, men att se mitt artisteri utifrån gör mig begränsad (…)
Benny Andersson sa i samband med Abba-comebacken att det bara några minuter innan de skulle in i studion slog honom att han inte frågat ”tjejerna” om det kunde sjunga…
– Ja, och det kunde de uppenbarligen. Det finns ju timbre, saker som fyller en röst med åren, även om du inte når samma klarhet. Det var väl min grej att jag sjunger klart och rent. Det kan jag inte göra längre på samma sätt. Tonarterna får man ju glömma. Det måste man. Det går inte att ha idealet att låta som en oförstörd 25-åring, och det är heller inte intressant att fortsätta så.
Många recensenter har ju faktiskt hyllat Agnethas och Anni-Frids röster nu, just för att man hör tiden i dem.
– Ja, och det hade varit ointressant om det hade varit bortmixat. Men nu går det rätt in i hjärtat, åtminstone för oss lite äldre som vuxit upp med deras samklang, och får höra rösterna komma till oss nu.
Apropå Abba-comebacken: Blev du lika glatt överraskad som oss andra eller hade du lite ”inside information”?
– Jag hade lite ”inside information”. Jag hade hört en av sångerna sen länge, och till och med sjungit lite på den. Benny rör sig med material som utvecklas hela tiden. Så delar av en av sångerna har jag själv gjort någon demo på. Men jag hade inte hört det färdigmixade resultatet, så det var ju samma sköna premiärrys för mig.
Du får se upp för frågan om en Kristina från Duvemåla med avatarer. Så att den kan leva för evigt…
– Ha, ha, ha! Herregud.
– Det är en kul happening som de gör. Men för Kristina tror jag på det levande som form. Men den där sensor-kostymen? Give it to me!
Utvandrarna kommer som film kring jul, vilket även Till solen går upp gör. Det är en romantisk otrohetskomedi där du och Mikael Persbrandt spelar äkta makar. Han hittar en magisk bok som gör att han i drömmarna börja leva med ungdomskärleken i stället. Det låter udda?
– Det är Peter Dalle i ett paket! Jag tror att det är en film man kan bli lite omruskad av, och som ställer roliga frågor. En absurd tanke som han har tagit hela vägen.
Vad tycker du om sådana fantasier?
– Det beror väl på hur mycket drömmarna får ta över livet, och hur verkligt det blir. Allting har ju konsekvenser. Men dagdrömmeri är en överlevnadsfråga både för en själv, livet, och för äktenskap (…)
En gång i tiden sökte du Scenskolan utan att komma in, och du har heller ingen sångskolning. Ändå har det gått så fantastisk bra för dig. Skapar det känslor av revansch eller lurar snarare tanken av att vara en bluff på väg att avslöjas?
– Bluffen ligger nära. Jag har så klart lärt mig mycket, framför allt under Kristina-perioden, och vågar mycket i jobbet som jag inte vågar privat.
– Men hemma på kammaren har jag absolut problem med självbilden. Så ska man inte känna när man är 51. (…) Jag tycker det är fantastisk roligt och känner en enorm tacksamhet för det jag får göra. Inte minst projekt som Amy Deasismonts Thunder in my heart som var en häftig resa. Jag har stor respekt för henne som också vågar sig ut på en helt ny bana (…)
Hur var det med Så mycket bättre? 2016 sa du att du aldrig skulle ställa upp, och se så det gick!
– Det var ju så. Men någon sa åt mig att släppa sargen, och då gjorde jag det. Det var väldigt rörande, fint och stort att höra hur andra artister lagt ned tid och själ i något som jag sjungit mycket. Men var samtidigt så fruktansvärt nervöst att stå framför originalartisterna.
Din Euphoria blev magnifik, men den kan du inte ha fått sjunga många gånger sen dess?
– Nej. Jag sa väl nej sju gånger till att tolka den. Det går liksom inte att toppa. Men tack vare Tomas Andersson Wij blev det något jag kunde göra till mitt. Den ska jag absolut sjunga i höst.
Har din man fått höra Han har ett sätt då, som du tillägnade honom?
– Nej, inte live. Jag får inte sjunga hemma. Han skulle nog kunna få höra den en sen kväll, men då har jag somnat framför någon tv-serie.
Du får inte sjunga hemma?
– Inte för barnen. Så det gör jag när de är borta.
Din man David är ljudtekniker. Det är en yrkesgrupp som drabbats väldigt hårt av restriktionerna under pandemin. Hur har det varit för er?
– David har engagerat sig jättehårt i den frågan för att klargöra hur stor branschen är och hur många som blivit drabbade: Att det här är en helhet, och en näringslivsfråga.
– Det har varit bra för honom att jobba med det. Han blir arg och gör något (…)
Ni har varit gifta i femton år. Vad kan du säga om om den resan?
– Jag tycker i synnerhet de senaste åren har varit klargörande, när man har varit mycket hemma. Det har varit bra för oss som familj. Även om det mest varit skit med det här (pandemin), så har just det varit bra.
– Så jag hoppas på femton år till!
Din äldste son Ruben medverkade, före corona, i musikalen Hugh och Nancy på Elverket. Vad känner du inför att han rotar runt i dina spår?
– Han får rota bäst han vill! Sen får vi se var det hamnar. Vi vill inte pusha honom för hårt.
Så det finns inget från din egen karriär som kan skapa oro?
– Nej, jag har haft bra möjligheter, och har alltid haft mycket jobb. Men nu när jag inte haft det, har jag fått perspektiv. Vi lever inget dyrt liv, men jag har aldrig behövt tänka på vad saker kostar, förutom boendet då. Men nu under det senaste ett och ett halvt åren har det blivit annorlunda.
– Det är en tuff bransch. Men det skulle aldrig falla mig in att varna för det. Jag blir bara glad om de hittar något de brinner för som ger kreativitet.
Men på senare tid har ni fått tänka på familjens utgifter?
– Det har vi gjort innan också. Men vardagsgrejer har aldrig varit något problem. Jag har inte stått och tittat på prislappar, men nu får man göra det, och det är väl bara bra – att förstå hur bra man har det, och har haft det.
Hur är det med jobben då? Att leva sig in i Gabriellas sång måste kräva en del mentalt?
– Allt påverkar en. Jag gjorde en roll för två år sen snart i Next to normal på Stadsteatern i Uppsala, som handlar om en svårt sjuk kvinna. Bipolär. Med en stor sorg som hon levt med länge. Den kröp in jättemycket, och vi fick aldrig chans att spela oss ur det.
– Nu ska vi kanske göra den igen, och jag är redo för det. Men det är svårt att ruska av sig, även om jag är bättre på det nu än första tiden med Kristina. Det var tufft att dö varje kväll i Anders Ekborgs armar.
Samtidigt blir många stärkta av din sång. Blir du det själv?
– Ja, när jag sjunger, så ger de ju styrka. Sången har varit min terapi sen jag var två, tre år. Mitt sätt att hantera allt. Genom sången har jag verkligen kunnat navigera och få ur mig känslor.
Du skriver även dagbok. Vad ger det dig?
– Man kan se cykler. Det är ganska intressant. Jag är inte en person som stirrar in mig själv hela tiden. Men just dagboken har varit bra.
Ser du ”en ny tid” där också?
– Ja, på ett sätt. Men det är mer tydligt i min vardag.
– Jag är på en ny platå med föräldrar som blir äldre, och med barn som går in i tonåren och börjar stänga dörrar och skapa cirklar som jag inte får vara med i. Man har hela sitt liv, hela linjen, i sin hand på något sätt. Jag har lyckan att ha kvar mina föräldrar, och de är friska. Just nu. Men man vet att det inte varar för evigt. Snart är barnen utflugna, och läget ett annat. Jag har börjat att förstå hur snart det är.
(…)
(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)