Helen Sjöholm: ”Känslostarkt att se den på hemmaplan”

Sundsvalls Tidning 2025-10-30

Av: SUSANNE HOLMLUND
Foto: MARIA EILERTSEN

Givetvis måste den första Kristina från Duvemåla se den nya uppsättningen, som till på köpet görs i hennes hemstad.
Helen Sjöholm levde med rollen som Kristina i nästan fem år. På onsdagskvällen såg hon Sundsvallsversionen.

– Jag måste nog ta med mig näsdukar för jag kommer att bli berörd på så många plan, sa hon innan.

– Så fint! Jag är uppfylld och lite tagen, säger hon efteråt.

I Tonhallens foajé hänger en bild av Tuva B Larsen, den nuvarande Kristina, i gungan.

– Gungan är med! utropar den första Kristina, när vi träffar henne på förmiddagen före föreställningen.

När hon gungade på scenen i Malmö, där urpremiären ägde rum 1995, var det 15–20 meter att springa fram till den.

– Det var långt och jag skulle kasta mig upp i den. Det blev en sådan barnslig och fin känsla; vi fångade att de är väldigt unga, bara barn, minns hon.

– Malmös scen är norra Europas största scenrum och det blev något episkt över hela bilden. Det utsatta blev så påtagligt, även när man gjorde något ensam.

Väl inne i Tonhallens salong fattar hon direkt tycke för scenografin.

– Vår scen var magisk i sin enkelhet och det ser jag här också. Trägolv, sädesfält. Det hade vi också och säden är symbol för överlevnad.

– Men vi hade annan färgsättning. Vi hade en underbar kostymör som sa ”jag ser Kristina som en stor pumpa”. Jag skulle ha orange och vi bönder var klädda i brunt och orange. De som var på väg var blå som havet.

Det var i slutet av 1994 som hon fick rollen, då hon ännu var tämligen okänd. Fram till 1999 spelade hon den, i Malmö, Göteborg och Stockholm.

– Jag visste bara att ska jag tacka ja får jag lägga i högsta växeln. Jag hade hört en del av musiken och visste att det fanns en otrolig kraft i den.

– Kristina blev min skola, där jag lärde mig mycket. Det fanns hela tiden nya känslor att upptäcka och förbättra. Det fanns inte en dag då jag inte gick hem med en ny idé.

Men hårt arbete var det. Hon minns när det sent omsider gick upp för teamet att musikalen var för lång och måste kapas. Allt man med möda lärt in skulle nu kastas om. Då kom tårarna.

– Konstigt nog blev jag aldrig less på rollen. Men trött. Vi spelade fem dagar i veckan i fyra och ett halvt år och varje gång måste man ge hundra procent. Mamma sa: Ska du aldrig vara ledig? Du ser tröttare och tröttare ut.

– Men vissa perioder går man in i en tunnel och gör bara en grej. Jag missade mycket, men jag vann mycket också, säger hon.

Ingen visste förstås på förhand att Kristina från Duvemåla skulle bli den totala succé som den blev. Inte Helen Sjöholm heller.

– Jag visste bara att jag fick ett namn förknippat med skönsång. Sedan blev det Chess ganska snabbt på, med mig i en helt annan karaktär men i samma familj, och jag fick jobba med Tommy Körberg, min idol. Då började jag tänka att det här blir nog mitt liv.

30 år har gått sedan urpremiären och Helen Sjöholm tycker, likt den förste regissören Lars Rudolfsson, att det är på tiden att det görs en nytolkning. Det behövs om ett verk ska förbli levande.

– Jag har hört mycket om hur bra den här är. Jag får sms hela tiden från folk. Och jag har pratat med Tuva, säger hon.

De två spelade tillsammans i musikalen Änglagård.

– Och jag såg henne i Såsom i himmelen, som också har en speciell plats i mitt hjärta eftersom jag var med i filmen. Jag blir så berörd av henne. Om jag hade tillsatt rollerna hade jag valt Tuva som Kristina.

Livet har gått vidare för Helen Sjöholm. Just nu spelar hon en ”pocketmusikal” med Gunilla Backman. Nån måste göra det heter den och handlar om två starka kvinnor som ska röja upp i källaren på ett bibliotek.

– Jag och Gunilla ville göra något ihop, inte en konsert med musikallåtar utan en föreställning där vi spelar karaktärer.

Musiken är inte nyskriven utan de har plockat låtar som de vanligtvis inte förknippas med, och sjunger till inspelad musik eftersom man inte kan klämma in musiker i källaren på ett bibliotek.

– Det är ett litet isolerat rum, liten scenografi och så vi. Det handlar om civilkurage och vad man som liten människa kan ifrågasätta, säger Helen Sjöholm.

Det är tredje gången hon ser Kristina från Duvemåla från åskådarplats. Hon såg den egna uppsättningen när hon någon gång var krasslig och inte kunde sjunga, därefter Helsingforsuppsättningen som gästade Stockholm.

– Jag har inte lyssnat på hela ljudspåret sedan dess. Den här musikalen har ju en speciell plats i mitt hjärta, och det är också en sådan roll att den griper tag i en. Och det blir känslostarkt att se den på hemmaplan, sa Helen Sjöholm innan hon såg föreställningen.

Och efter den sa hon:

– Det var så fint! Det är intressant hur kroppen fortfarande minns alla turer. Jag är imponerad av ensemblen och alla rollerna, det är fint att se scenlösningarna och den är mer effektiv i berättandet än vår uppsättning eftersom den är lite kortare. Jag åker hem uppfylld och lite tagen, och jag är jätteglad att jag såg den.

Nån måste göra det spelas i Sundsvall den 6 december.

(Hela artikeln återges inte av upphovsrättsliga skäl).

Tillbaka