Sundsvalls Tidning 130224
Av: SUSANNE HOLMLUND
Recension Tonhallen
Sundsvalls Orkesterförening – Jubileumskonsert
Dirigent: Fredrik Burstedt
Solister: Anna Stadling och Helen Sjöholm, sång
Kören Florus Chorus
Pekka Hammarstedt, gitarr
Programledare: Lars T Johansson
Musik av: L van Beethoven, Leonard Bernstein, Peter Tjajkovski m.fl.
Den 27 februari 1913 bildades Sundsvalls Orkesterförening och dess första konsert spelades inför 400 personer och inleddes med Beethovens ouvertyr till Prometheus.
I går, 100 år senare, inleddes konserten med samma ouvertyr, liksom alla jubileumskonserter genom åren. Men publiken hade växt till dubbel storlek och podiet var nu en enda stor minnesbank: solisterna Anna Stadling och Helen Sjöholm, gamla medlemmar som vänt hem för att spela med, kulturskolans lärare och elever, musiker ur kammarorkestern – alla är de på ett eller annat sätt produkter av Sundsvalls musikliv, där orkesterföreningen har varit och är en ryggrad.
Och nog var det en extra dimension av stolthet som klingade ur orkestern denna eftermiddag. Rustad till fullstor symfoniorkester med stort brass, harpa och välbesatt stråkstyrka bjöd den på en repertoar och den fulla, mäktiga och maffiga orkesterklang som sällan hörs i Sundsvall numera. Det monumentala katedralbygget i sista satsen ur Tjajkovskijs femte symfoni. Bernsteins explosiva ouvertyr till Candide, en blandning av musikaliska rappheter och underbar koralton. Alexander Borodins polovtsiska danser, ett praktverk med virtuosa virvlande danser, tung rytmik och en av symfonivärldens vackraste melodier, nästan överjordisk när Florus Chorus ljusa, klara och bäriga flickröster tog sig an den.
Dirigenten Fredrik Burstedt, en hemvändare även han, är tydlig och bestämd och lotsade orkestern med finfint resultat genom tricksig teknik; tog fram känsliga nyanser och byggde en väl samlad klang med det stadiga brasset i botten. Han återtog också tillfälligt sin gamla plats i fiolstämman när orkesterns senaste fasta dirigent, Stig Robertsson, steg upp för att leda sina egna stycken: två fräscha latinklingande danser med finess, humor och lätt modernistiska stänk.
Även för populärmusiksångare måste det vara en dröm att ha en rymd av en fullstor symfoniorkester och en duktig kör i ryggen, hundra man som ger sången en sällan hörd resonans och klanglig djupdimension. Den rakare tuffare Anna Stadling, den mjukare, mycket uttrycksfulla Helen Sjöholm; både är verkliga proffs med röster som på ett sätt också liknar varandra mycket.
I den countryklingande ”A thing called love” backades Anna Stadling upp av en fint fraserande flickkör och i ”Rings of Fire” växte eldsflammorna upp ur stråkarna. När Helen Sjöholm sjöng en av sina signaturer, ”Gabriellas sång” underströk både änglakör och stråkkraft hennes livsförklaring och den till sista plats fullsatta Tonhallen formligen kokade. Lars T Johansson som glad och avspänd programledare bidrog också till gemytet, liksom Patrik Källströms fina orkesterarrangemang.
En orkesterklang att minnas, en publiksuccé, ett lyckligt födelsedagskalas som det är orkesterföreningen väl unt att få uppleva – och nästan allt homemade, sprunget ur den egna myllan. Det understryker hur viktigt det är att vidmakthålla och fortsätta vårda den fina tradition av musik som alstrat alla dessa krafter och gör sådana stunder möjliga. ”Tack för musiken i Sundsvall” sa Anna Stadling. Det är bara att instämma.