Piteå-Tidningen 130725
Av: ANDERS SANDLUND
PITEÅ 4000 besökare fyllde upp Norrstrands gräsmattor och somliga stod i kö i många timmar för att få en sittplats så nära scenen som möjligt. Piteå-Tidningens Anders Sandlund är kanske inte lyrisk, men märkbart hänförd när han här recenserar framträdandet på Norrstrand på onsdagskvällen.
Konsert: Benny Anderssons orkester
Plats: Norrstrand, Piteå
Längd: Drygt fyra timmar, inklusive en kortare paus. Över 50 (!) låtar.
Publik: Cirka 4 000 personer. Hög medelålder. Mysig stämning.
Med rätt orkester, program, väder och publik i symbios är det en helkväll som heter duga. Jag konstaterar att Benny Anderssons orkester ger mig en av de vackraste jobbkvällar jag har upplevt. … på det hela taget är det en generös, mäktig och lustfylld upplevelse.
Det är en stor samling musikanter av hög klass som tar hand om oss och de låter precis så bra som man kan vänta sig. Benny Andersson ser väl aldrig så förnöjsam ut som när han får kränga på sig ett dragspel. Någonstans är han nog fortfarande samme person som farfadern en gång inspirerade och som många framgångar senare fortfarande känns så genuin och oförstörd i sin relation till tonerna, rytmerna och harmonierna.
BAO ramar in kapellmästarens musikaliska gärning på ett fint sätt och rör sig ledigt mellan frodig umpa-umpa-takt och gammeldags schlager med New Orleansjazzig touch, mellan yster hambo och pop med svindlande internationella framgångar på samvetet. Det är som om någon har blandat programmen ”Nygammalt” och ”Da Capo” och hällt några skopor Abba i brygden.
Abba-låtarna är valda med stil. Inte de största, mest sönderspelade låtarna. Nej, här får vi en skönt lufsande ”Why did it have to be me”, en organisk ”Kisses of fire”, en ”Hasta manana” med extra lyster och en riktigt mäktig ”One man, one woman” i duett mellan Sjöholm och Körberg.
Det är myggfritt och näst intill vindstilla. Stora lampan värmer och himlen är blå. Kort sagt, du får leta i en Zornmålning om du ska hitta en mer förtrollande högsommarkväll. Stämningen är riktigt gemytlig. Toalettkön verkar vara av det humana slaget hela kvällen och folk pratar med varandra i normal samtalston under pausen. Jag tänker att avsaknaden av ölpumpar gör sitt på ett bra sätt.
På dansbanan vajar de kulörta lyktorna i schottistakt. Det är ganska bra tryck på dansgolvet – som ju har de bästa ”platserna” – med undantag för när orkestern spelar Bach. När Helen Sjöholm ger oss ”Vår sista dans” blir det förstås trångt. Hon är ju bara helrätt i det här. Kraften, närvaron och artikulationen gör sig perfekt i det mesta hon ger sig på. ”Bortom sol och måne” och ”Svarta silhuetter”, båda med text av Kristina Lugn, är ett par nyare pärlor.
Tommy Körberg leder allsången i ”Gamle Svarten” och han spelar till och med trummor i en sekvens, men framför allt är det kul att han fortfarande har så mycket röst med sig. Det konstateras i flera tyngre nummer. Hela Sveriges Kalle Moraeus gör en finstämd ”Beatrice” och en humoristisk och stark ”O sole mio” och när det vankas ”En dag i sänder” bjuder han på ett bländande gitarrsolo.
Den sista timmen är magnifik underhållning. Orkestern trimmar ”Cadillac” och åker ut under månskenet med kapten Körberg vid ratten. Vi får ”Fait accompli”, vi får en extra rivig ”Du är min man” och ett potpurri med bland annat ”Vårat gäng” och ”Bättre och bättre dag för dag”. Jisses, jag bara väntar på ”Schottis på Valhall”.
Festen avslutas värdigt med ”O klang och jubeltid” och jag myser fortfarande när jag skriver det här. Jag säger bara wow – förlåt, BAO – vilken kväll!