Norra Skåne 190921
Av: MARIA ZANDIHN
”Det var så overkligt. Jag både mådde illa och jublade, och fick direkt känslan av att jag hade fått jordens chans på alla plan”.
Blott 25 år gammal blev Helen Sjöholm Kristina med hela svenska folket (…)
– Malmö opera betyder jättemycket för mig, den bär på hela min ungdoms dröm som besannades, säger Helen Sjöholm.
Året är 1995 och dagen den 7 oktober. I kulisserna till den stora scenen står Helen Sjöholm, Anders Ekborg, Peter Jöback och resten av ensemblen i Kristina från Duvemåla och väntar på att få gå in på scen, redo att skapa musikalhistoria.
– Det var en så stor glädje och spänning. Vi hade gjort ändringar i föreställningen så sent som kvällen innan som vi inte hade hunnit repetera, så vi var ju lite nervösa minst sagt. Men oj så koncentrerade vi var, vi var verkligen på tårna, säger Helen Sjöholm med ett skratt.
(…)
– Jag är så glad över att det var Malmö opera, eller Malmö musikteater som det hette då, som fick sätta upp den först. Det är en väldigt speciell scen med så stort spelrum. Det finns inte något liknande i Sverige eller många andra länder. Och Malmö betyder väldigt mycket för mig generellt, säger Helen.
Helen Sjöholm kom till Malmö redan 1992 för att göra en roll i Elvira Madigan, även den på Malmö opera eller Malmö stadsteater som operan hette just då.
– Jag var med i en teatergrupp i Stockholm, Enskedespelet, och där fick jag kontakt med regissören Georg Malvius som skulle sätta upp den här musikalen. Det blev min första professionella debut på en större teaterscen så det här var oerhört stort för mig. Smått overkligt faktiskt. Och att komma till Malmö, det var en helt ny vegetation för mig som kommer från Norrland. Jag kom i april och då hade det redan börjat bli varmt – jätteexotiskt ju! skrattar Helen.
Helen Sjöholm blev kvar i Malmö och gjorde en roll i Volpone där hon spelade mot Lars Humble. Samtidigt sökte hon till scenskolan i både Malmö och Stockholm men kom inte in. Istället blev det kulturvetarlinjen och flyttlasset gick tillbaka till Stockholm. Det var då telefonsamtalet kom som skulle förändra Helen Sjöholms liv för all framtid.
– Benny Andersson hade sett mig spela i Enskedespelet och fått mina kontaktuppgifter av en gemensam bekant. Han ville att jag skulle sjunga in lite demos och uppmanade mig samtidigt att söka till en musikal som han och Björn skulle sätta upp.
Helen följde rådet och var en bland drygt tusen sökande till Kristina-rollen.
– Jag hade inga större förhoppningar på att få rollen eftersom det var auditions över hela landet för att verkligen hitta rätt Kristina.
(…)
– När jag fick beskedet att jag fått rollen, ja alltså det gick knappt att ta in. Det var så overkligt. Jag både mådde illa och jublade, och fick direkt känslan av att jag hade fått jordens chans på alla plan – tänk att få vara med om något sådant här stort! Jag inser nu i efterhand hur mycket jag lärde mig under den perioden, från alla jag jobbade med. Bara en sådan sak som att hushålla med rösten. Jag hade ju aldrig gått hos någon sångpedagog. Så tänker man på det nu så blev ju det där min utbildning.
Folk pratar än i dag om hur magisk Kristina från Duvemåla var. Vad tror du berörde så mycket?
– Vi jobbade fram något som inte fanns, allt kunde formas bit efter bit och musiken skrevs till och med efter oss som framförde den. Björn Ulvaeus sätt att skriva sångtexter stack ut. Det fanns en tyngd i dem som vi alla upplevde. Men vi gick aldrig och tänkte att det här skulle bli någon succé utan mer att det här var något vi måste vårda eftersom det var så unikt. Det fick verkligen inte fallera.
Vad fick du för relation till karaktären Kristina?
– Relationen växte väldigt mycket och jag kände mig starkt knuten till henne. Jag kunde relatera till allt som fanns i henne och hade även sett så många Kristinor runt om kring mig.
Saknar du henne?
– Hon krävde sitt, det var en oerhört krävande roll att göra. Men hon finns kvar inom mig och jag kan nå henne rätt snabbt. Vet du, jag kan nästan nypa mig själv i armen ibland för att jag fick vara med om allt det här. Jag har så mycket fina minnen. Jag kommer ihåg en scen när Kristina ska föda och hur klantiga jag och Anders var. Vi tappade ”barnet” och fumlade fram och tillbaka. Ingen av oss hade ju barn då så vi hade ingen som helst erfarenhet, haha.
(…)
– Förutom att det blir så många kära återseende för min del så ska det bli väldigt mäktigt att stå på den här scenen igen. Den har verkligen betytt allt för att jag skulle kunna fullfölja och leva min dröm.
(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)