Dagens Nyheter 150815
Av: MATILDA GUSTAVSSON
(…)
”Att sjunga är min terapi”
Helen Sjöholm har som Kristina från Duvemåla fått många att leva sig in i utvandrande svenskars liv. I dag uppträder hon på DN:s stora öppna konsert i det gröna, framför Sjöhistoriska museet. I ett samtal med Matilda Gustavsson talar hon om folkligheten, politiken – och om att motvilligt böja sig inför sin röst.
(…)
Helen Sjöholm möter mig för en lunch på Djurgården. Ansiktet är en skådespelares med ständig tillgång till ljus och mörker. Hon berättar att hon sjöng innan hon lärde sig prata och tidigt märkte att rösten kunde ändra stämningen i ett helt rum. Det var på äldreboendet dit hon åkt för att hälsa på sin farmors pappa. Inför de gamla sjöng hon sorgliga visor om ensam flicka i en sal på lasarettet, vemodiga psalmer om det korta arma livet på den här jorden.
– Att märka hur berörda de blev, den känslan var väldigt häftig. Och jag fick den tidigt. Det gjorde också att jag anade eller förstod vad min röst kunde uttrycka, att den fungerade bäst i det existentiellt dramatiska. Mitt uttryck var ingen dröm, inte så mycket av ett val.
Som att du böjde dig inför din röst?
– Man ska aldrig böja sig inför andras förväntningar, men delvis inför konsten… Ja, nu säger jag det: konsten för konstens skull. Jag har ett starkt och liksom berättande grunduttryck, även om jag så ofta önskat att jag kunde vara svalare.
Har du försökt vara det?
– Ja, det har jag. Å, vem skulle inte vilja vara cool och låta som Veronica Maggio? Men jag har långsamt förstått att det inte fungerar så – mottagaren märker när det inte bottnar.
(…)
I tonåren sjöng hon i kör och började uppträda med några äldre musiker som hennes musiklärare tipsat om: de turnerade mellan olika lokala ABF-möten med Wiehe- och Afzeliuslåtar. Efter studenten sökte hon till Teaterhögskolan i Malmö och Stockholm, utan att komma in. Turnerade med olika band och fick mindre roller i musikaler. Men det lossnade inte riktigt. I stället började hon plugga på kulturvetarlinjen på Stockholms universitet – med ambitionen att jobba med barnlitteratur.
– Jag har aldrig varit superfokuserad och driven, utan gick mest på det som funkade. Jag blommar när det känns lätt, backar när det är tufft. Jag tänkte heller aldrig att man kunde leva på musiken. I det fanns en frihet. Jag kunde ju alltid – i alla lägen – göra något annat.
– Åtminstone var det så innan Kristina dök upp.
(…)
Att hitta musikalens huvudrollsinnehavare var en enorm apparat och auditions genomfördes över hela landet med tusentals sökande. Helen Sjöholm gick vidare – och vidare.
– Jag fick ett kassettband med några låtar med mig hem och mot slutet fick jag se delar av manuset, som in i det sista inte var klart. Jag minns så tydligt en tom yta i manuspapperet där det bara stod ”Kristina tvivlar på Gud”.
Det som senare blev till låten ”Du måste finnas”?
– Ja, den låten. För mig, för min röst, var Kristina en himmelsk tajmning, en sådan lyckostjärna.
(…)
I förberedelsen inför rollen, när hon försökte förstå vem Kristina var, hämtade hon mycket inspiration från sin egen mormor: Elsa.
– Hon var från en by i Norrland i det gamla bondesamhället, till skillnad från farmor som var stadsjänta. Min mormor levde i byn tills hon dog och tillvaron utspelade sig på en liten plats. Jag använde mig av hennes drivkrafter; kärleken till jorden där hon föddes, den naturliga tilliten. För Kristina handlade den om Gud, för mormor grundades den i varifrån hon kom. Men det var samma stolthet och den gjorde henne så stark, även om den också kunde uttrycka sig fult. Snålt.
Precis som med Kristina.
– Verkligen. I den starka identiteten finns också fördömandet och rädslan inför dem som bryter mot normen. Som hur Ulrika i Västergöl ses som paria. Och hos Kristina finns underdånigheten i att vara fattig. Jag minns hur min stolta mormor plötsligt kunde backa. Hon blev ursäktande och självutplånande när någon från staden dök upp, någon ”finare”.
Hur upplever du din egen klassresa?
– Jag tänker inte att jag gjort en klassresa, även om det såklart är stor skillnad på varifrån jag kommer och där jag är nu. Men musiken förde mig tidigt till så många olika platser som lärde mig att umgås med alla sorters människor.
Upplevde du att ”Kristina från Duvemåla” förändrade Sveriges relation till musikalformen?
– Under en period, jo, men den har fortfarande lite lägre guilty pleasure-status, som när operetten skildes från operakonsten. Och många musikaler är tyvärr plastiga och schablonartade. Men när det är bra, när musiken och skådespeleriet helt och hållet hör ihop – då är det överlägset. Man kan verkligen nå hjärtan.
Hur kändes det för dig när Kristina var över?
– Fruktansvärt. En känsla av att allt var över. Hur skulle jag ta mig vidare efter det här? Samtidigt hittade jag tillbaka till min tidigare inställning av att det inte var hela världen. Jag är inte artist ut i fingerspetsarna utan bara när jag är på scenen. Annars är jag mamma – men jag vore ingen bra mamma om jag inte samtidigt jobbade.
Under åren som följt sedan genombrottet har hon fortsatt använda sin röst i dramatiska berättelser – stora och folkliga.
I den Oscarsnominerade filmen ”Så som i himmelen”, om den internationellt store dirigenten som återvänder och tar sig an hembyns tilltufsade kyrkokör, spelade hon en av körmedlemmarna. Gabriella, som misshandlas av sin man Conny – men till slut förmår resa sig och gå. Filmen sågs av över en miljon svenskar på bio och ”Gabriellas sång” låg i sextioåtta veckor på Svensktoppslistan.
– Jag älskar den låten, jag menar den varje gång. Den bärs av att kollektivet kan stärka den individuella människan, att man kan få kraft att bryta mönster. ”Gabriellas sång” betyder olika saker för olika människor. Vissa har sagt att den var viktig för att komma ur en depression, eller fick dem att våga byta jobb.
Hon fortsatte med skådespeleriet och Guldbaggenominerades för sin huvudroll i ”Simon och ekarna”. Samtidigt har hon spelat in flera skivor, solo och med Benny Anderssons Orkester, där låten ”Du är min man” låg på Svensktoppen i fem år.
– Många vill ha den på sina bröllopsdagar vilket är intressant: den sjungs ju från en kvinna till en man som gått arbetslös, blivit deprimerad och tappat allt självförtroende. Den handlar om att han är viktig oavsett. Att han och det vi har tillsammans betyder allt, även om han mår dåligt och inte kan se det.
(…)
Visst finns det något politiskt under ytan i alla dina stora roller?
– Jo, på ett sätt. I Kristina, såklart. Och under hela våren har jag varje kväll sjungit refrängen ”Ensam är ej stark, ensam är så svag – så om inte du, så inte jag”, säger hon om musikalen ”Livet är en schlager” som spelats för utsålda hus.
– Det om något är väl politiskt, och min djupaste tro. Den raden är viktig, och jag kan känna igen känslan från när jag sjöng Wiehe på ABF-mötena som fjortonåring. Det finns nog en linje där.
(…)
(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)