Expressen 101205
Av: CHRISTER OLSSON
Hon slog igenom i ”Kristina från Duvemåla”. Sen har hon spelat in långfilmer, legat etta på Svensktoppen i 278 veckor och just nu står hon på scen i ”Aniara” på Stockholms Stadsteater. Men nästa år tänker Helen Sjöholm ta helt ledigt.
För över ett år sedan fick Helen Sjöholm frågan om hon ville provfilma för en roll i Lisa Ohlins film ”Simon och ekarna” efter en roman av Marianne Fredriksson. Hon skulle spela Simons mamma Karin – en roll som krävde att hon åldrades från 37-38 år till runt 50 vid filmens slut.
– Det ville jag förstås, säger Helen med skratt i rösten. De testade säkert miljarder tjejer så jag kände att det inte var läge att hoppa högt med en gång! Men så träffade jag Lisa Ohlin, gjorde fler filmningar – och så fick jag rollen! Det förvånade mig så mycket, och det har varit en enorm utmaning.
Det är första gången, bortsett från en gång på Malmö Stadsteater, som hon gör något helt utan musik.
– Det är otroligt befriande, men också svårt. Att spela in scener som ska hålla utan kronologisk ordning tyckte jag var både spännande och ”tricky”. Jag måste ju vara henne i varje situation. Oavsett i vilken ålder hon befinner sig måste jag hålla ihop Karin i hela filmen. Teatern har alltid kämpat med musiken om störst plats i Helens hjärta.
– Jag ville stå på scenen och uttrycka något, säger hon. Och när jag började i Malmö puffade folk på mig och tyckte att jag skulle söka till scenskolan. De tyckte att det fanns något där. Scenskolans jury hade inte samma uppfattning och efter tre försök gav Helen upp för att bli kulturvetare istället. Men sången har alltid funnits där. Ända sen hon sjöng skillingtryck för farmors far på äldreboendet och provade klangen och styrkan i sin röst i pappas plåtslageri.
– Jag spelade teater som barn, men mitt första uttryckssätt var sången, och den tog över!
2010 var ett intensivt år för Helen Sjöholm.
– Maxat, säger hon. Det har varit fruktansvärt mycket jobb – roliga jobb, utmanande grejer. Jag hade en vår som var ganska fullbokad med turné och annat när rollen som Karin i ”Simon och ekarna” dök upp och den ville jag verkligen göra. Men nu känner jag att jag behöver vara ledig för att det ska fortsätta att vara kul. Hon andas ut mentalt.
– Jag ska vara ledig hela nästa år. Vi ska ut och göra en turné med materialet från Billy Joel-plattan i februari, men sen ska jag vara ledig. Jag vill vara hemma med Ruben lite mer, gå i fjällen, träffa vänner, åka och hälsa på folk.
Ruben är tre och och son till Helen och mannen i hennes liv, ljudteknikern David Granditsky.
– Någonstans vill både kropp och själ hos mig vara med Ruben hela tiden, säger Helen. Men samma dag som han kom, kom också ett stort dåligt samvete och lade sig över mig. Allt man skulle göra, men inte hinner. Hon skakar nästan omärkligt på huvudet.
Just nu är hon inne på upploppet i Stockholm Stadsteaters 50-års-jubileumsföreställning ”Aniara” efter Harry Martinsons diktepos. ”Aniara” är en rymdålderns Odyssén – skriven på olika versmått, bland annat blankvers, fri jambisk vers och så kallad Kalevala-meter. Men med den stora skillnaden att de 8000 själarna, som lämnar en jord förödd av kärnvapenkrig ombord på Aniara, aldrig kommer hem igen utan slungas ut i rymden mot Lyrans stjärnbild och en säker död.
– Vi dör för sista gången på nyårsdagen, säger Helen med ett litet leende. Det är ganska lagom.
När hon spelade ”Kristina från Duvemåla” dog hon på scenen sex kvällar i veckan i fem år. Det satte sina spår i Helens själ.
– Anledningen till att Kristina satte så djupa avtryck var just att vi spelade den så länge. Då sätter den sig i kroppen. Den här föreställningen hade jag aldrig spelat i fem år. Det hade jag inte orkat. Och föreställningen känns i kroppen – fast på ett annat sätt.
– Jag får ont i häcken av att gå på så hårt underlag med platta skor, säger hon. Men återigen – Kristina spelade vi på ett lutande plan i små kinatofflor… herregud, det är bara kroppens förfall.
Stadsteaterns version av ”Aniara” har musik av den kontroversielle musikern Anders Kleerup, och den som förväntar sig en musikal med Helen som primadonna lär bli besviken. Hon sjunger tre sånger under föreställningen.
– Det är ingen skrattfest, på något sätt, säger hon. Fast det finns både glädje, humor, galenskap och skönhet! Det är ett tufft läge på jorden, även om vi inte fattar det dagligen. Det känns som att vi går på reserven. När man blir mamma börjar man fundera mer på framtiden och hur den kommer att påverka inte bara mig, utan också andra generationer längre fram. Jag tycker det är skitläskigt! Hon tittar snabbt upp, de brungröna ögonen stora och rädda.
– Vi tror att vi har kontroll på allt, men jag tycker till exempel att hela kränkraftsfrågan är otroligt klantigt skött. Det blir väl inte safe bara för att vi stoppar undan avfallet under jord.
Under hösten har Helen dessutom hunnit med att spela in sin första soloskiva på åtta år, ”Euforia – Helen Sjöholm sjunger Billy Joel”.
– Några av hans låtar hade etsat sig fast i mitt minne och de fanns på gamla blandkassetter som jag spelade in på 80-talet. Där fanns massor av starka melodier, bra låtar, som jag blev supersugen på – fast jag kände inte för att sjunga dem på engelska. Det var inte förrän jag förstod att jag kunde göra dem på svenska som jag kände – yes! Det här vill jag göra! Mitt uppe i turnéer och film- och skivinspelningar fyllde Helen 40 år.
– Jag har inga problem med min ålder. Ibland ser jag i spegeln att det hänt något, men inte mig emot. Däremot kan jag känna att det går för fort, i allmänhet. När man har småbarn hinner man inte stanna upp, fast man hela tiden känner att man borde, eftersom det är så mycket som händer.
Eventuella 40-årskriser har hon redan klarat av.
– Det var nog två år tidigare, säger hon fundersamt. Vi flyttade, renoverade och fick barn – det var rätt så intensivt, kan jag säga. Vi skulle aldrig göra så nu, men det gjorde vi då. Samtidigt började jag jobba med ”My Fair Lady”. Det var tufft! Då sjönk jag ner lite. Jag var utarbetad, trots att jag varit ledig med Ruben ett år. Men att flytta in i ett ofärdigt hus med en ettåring och börja jobba samtidigt var maxat.
Periodvis under karriären har hon gått i terapi.
– Jag har haft två perioder när jag behövt komma underfund med med saker jag inte kunnat komma fram till själv. När jag känt att jag behövt prata med någon som inte känner mig. Det har varit väldigt bra. Har man en konkret grej man behöver lösa, som står i vägen, tror jag det kan vara bra – fast terapin har aldrig varit en stor del av mitt liv. Men jag är inget proffs på att leva eller att vara förälder – och kommer aldrig att bli… Hon börjar vänja sig vid mammarollen. Det är både och. Ibland kommer det över mig vilket ansvar det är. Men visst har det satt sig. Hittills har det gått jättebra att åka in och jobba. Jag spelar fyra kvällar i veckan, och det funkar bra.
Ruben är en ganska eftertänksam liten kille. En cool, rolig person – som bara är bäst! Förstås! Han är här och nu hela tiden. Det är direktkontakt med vardagen på två sekunder! Helen och David träffades på en 50-årsfest för fyra år sedan. Och senast jag träffade Helen beskrev hon David som lite mer rock´n roll.
– Det som var spännande när vi möttes var att vi kom från så olika håll. Han motsvarade inte alls den människa jag hade tänkt mig att jag skulle träffa. Han var en helt annan typ än de killar jag träffat tidigare – en storstadskille som inte var intresserad av att bo utanför stan, åka till fjällen, ha mysiga hemmakvällar med middagar – allt det som jag tyckte var skönt i livet. Det var så otippat. Och otroligt befriande. Jag upptäckte att jag kanske inte var riktigt sådan som jag själv trodde.
Det är dags för Helen att rusa. Till skillnad från många av sina kollegor förbereder hon sig aldrig inför kvällens föreställning. – Jag skulle få panik av att gå omkring på teatern tre timmar före. Att komma med andan i halsgropen, få smink och sedan direkt in på scenen skulle inte fungera för dem – men för mig är det en förutsättning. Går jag och tänker för mycket skapar jag bara en massa onödiga förväntningar. Jag tycker om känslan att bara hamna mitt i någonting.
INFO:
NAMN: Marie Helen Sjöholm Granditsky
YRKE: Sångerska, skådespelerska
ÅLDER: 40
FAMILJ: Maken David Granditsky och sonen Ruben, 3 år
BOR: Villa i Nacka
BAKGRUND: Helen började sjunga i kör i Sundsvall. Efter en period i Malmö fick hon rollen som Kristina i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla”. Aktuell i ”Aniara” på Stockholms Stadsteater och med skivan ”Euforia – Helen Sjöholm sjunger Billy Joel”. Hennes tredje film ”Simon och ekarna” har premiär 2011.
MIN BÄSTA SÖNDAG:
07.30 Vaknar – känns som riktig sovmorgon nu för tiden.
08.30 Frukost utan ”gå till dagis-stress”. Härligt!
12.00 Vi gör mest ingenting på förmiddagen, men tar oss upp till Dieselverkstaden och ser en knattebio, käkar lunch ute.
16.00 Eftermiddagen fördrivs på lokal lekplats och med en springtur i Nackareservatet.
18.00 Vi lagar till en god köttbit och dricker ett glas rött – skönt att ingen av oss jobbar ikväll. Espresso och mörk choklad.
19.00 Slappar framför TV:n med familjen. Charlie och Lola, Rorry en racerbil, Sysselstad – jag och David gissar svenska dubbningsröster.
20.00 Bad och läggning. Somnar med Ruben mitt i nattsagan.
22.00 Vaknar och hinner umgås en stund med David – ofta ser vi ett avsnitt av någon tv-serie (just nu ”Dexter”, säsong 4).
01.00 ZZZZZZZ