Helen Sjöholm: Jag går på känsla, inte på kreddighet

Dagens Nyheter 101012

Av: LASSE GRANSTRAND

Med rollfiguren ”Kristina från Duvemåla” förvandlades Helen Sjöholm från ”okänt fynd” till musikalstjärna. Nu är hon trippel- aktuell – på Stockholms stadsteater, med en ny skiva och i ”Simon och ekarna” på bio i vår.

Vi ses i en skivstudio på Roslagsgatan i Stockholm. Rå betong i två trånga källarrum. Tyvärr funkar inte toaletten i dag så Helen Sjöholm får hålla sig. Längre kan man inte komma från glamouren och stående ovationer i Carnegie Hall i New York (”Kristina” september 2009) eller Royal Albert Hall i London (april 2010).

Helen Sjöholm spelar in en skiva med musik och översatta texter av den amerikanske sångaren Billy Joel. Kanske mest känd för låten ”Just the way you are”. Skivan kommer i november och det mesta av jobbet är gjort. I dag gäller det att bestämma vilken version som ska gälla av flera inspelningar och hur de ska klippas ihop.
– Så gör man nu för tiden, säger Helen och småler, man behöver inte kunna sjunga.

Nåja. Det låter perfekt alltihop. Men Helen Sjöholm och producenten Gunnar Nordén hör nyanserna. Lyssnar och klipper, ändrar sig och ändrar sig igen.

– Ofta är första tagningen bäst, säger Gunnar.

– Lyssna, säger Helen, här är jag för luddig. Ibland är det svårt att jobba med oss sångare va? Det blir en psykisk grej att man måste klippa och ändra även om det är tillräckligt bra. En studiosjuka. Till slut blir man trött på sig själv.

– Nej då, säger Gunnar. Det är lugnt att jobba med dig.

En av låtarna heter ”The Entertainer”, underhållaren. Jag pekar på en textrad som skulle kunna summera hennes livsläge: ”I dag är jag en stjärna som ingen kan ta ner”. Men hennes favoritrader finns lite längre fram i sången: ”Jag är en entertainer och jag har inte sålt min själ. Kanske prutat lite då och då när jag varit hack i häl, på stora fina fångster och en stående ovation.”

– Min karriär har inte följt en plan, inte varit strategisk. Jag har gått på känsla och intuition, inte på ”kreddighet”. Revy tyckte en del var fel, men det blev hur kul som helst på Chinateatern med Lasse Berghagen, Magnus Härenstam, Loa Falkman och Sissela Kyle. Jag lärde mig mycket om tajmning och vågade lita på min komiska sida.

– ”Du är min man” är en pastisch på en dansbandslåt. Jag är inte helt bekväm med att ha den som rubrik för hela mitt artistliv. I ett sammanhang med Benny Anderssons 16-mannaorkester är den kul. Med en ensam pianist blir den inte så lekfull. Men publiken kräver alltid att jag ska göra den. Jag blev förvånad att den blev så stor. Det är väl för att den är en förbehållslös kärleksförklaring till en man.

In i studion för finslipning. Helen Sjöholms röst blir överväldigande mäktig i det trånga utrymmet.
– Det finns en förtröstansfull klarhet i min röst som jag ibland vill komma ifrån. Jag vill bredda uttrycket.

Det var åtta år sedan Helen Sjöholm gav ut en skiva och hon har grunnat länge på vad hon skulle sjunga in. När hon var föräldraledig med Ruben, som i dag är tre år, försökte hon skriva egna låtar.
– Det funkade inte den här gången. Jag blev för självkritisk. Om man får erbjudanden att sjunga in kompositioner av Benny Andersson och Stefan Nilsson är det svårt att komma dragande med sina egna.

Hon letade efter bra material. Till slut var det hennes man David Granditsky, ljudtekniker på Hamburger Börs, som spelade upp en låtlista med bland annat Billy Joels låtar från 70-, 80-, och 90-tal. Helen hade hittat sitt material.

Helen Sjöholm kände tidigt kraften i sin röst. Hon var fyra år och följde farmor till äldreboendet för att hälsa på farmors far. Helen märkte hur glada de gamla blev. Kände gensvaret, att det betydde något när hon sjöng sina sorgliga, dramatiska skillingtryck, visor om sjuka och ensamma flickor.

I pappas plåtverkstad hemma i Sundsvall kunde hon pröva röstens klang och styrka när alla jobbarna gått hem för dagen. Resonansen var utmärkt och det blev åtskilliga sjungande timmar medan hon städade verkstaden på sin pappas uppdrag.

Helen Sjöholm blev snart en del av Sundsvalls rika körliv. Även om hon helst ville sjunga solo. Men det var inte aktuellt med någon musikutbildning.
– Där jag kommer från gäller jantelagen och en inställning att man måste arbeta med något handfast. Det kan verka lite mysko att man jobbar hårt och repeterar men utan något synligt resultat förrän efter tio veckor. Både pappa och mamma hade bra röster och sjöng under min uppväxt men det fanns ingen tradition att syssla med kulturella uttryck. De tyckte nog att jag skulle skaffa mig en ”riktig” utbildning.

Det fick bli gymnasiets samhällsvetenskapliga linje för Helen. Senare sökte hon tre gånger till Teaterhögskolan i Malmö och Stockholm men kom inte in. Turnerade med ett band, fick roller på Malmö stadsteater. Släppte ett tag drömmarna om artistlivet och pluggade på kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Så var hon med i Enskedespelet och hade huvudrollen i en Dickenspjäs, ”Lilla Dorrit”. Musiken skrevs av Mats Nörklit, bror till Mona Nörklit som är gift med Benny Andersson. Han var med och såg Helen Sjöholm sjunga i tältet i Margaretaparken i Enskede.

Han hade ögonen på henne
– Jag skulle sjunga en låt ur ”Chess” i tv och han kom till repetitionen på Berns. Jag höll på att göra på mig av nervositet.

Audition inför ”Kristina från Duvemåla” var en stor apparat som genomfördes på flera håll i landet med tusen sökande. Helen Sjöholm blev utvald.
– Det var nog det största i mitt artistliv, att stå vid pianot hemma hos Benny och vara med när han skrev färdigt Kristinas roll.

Det dröjde länge innan Helen Sjöholm kände att hon ville kalla sig artist.
– Ibland har den där känslan av att inte vara tillräckligt kunnig slagit till. Jag kunde inte säga: Detta är mitt jobb, detta är jag bra på. Länge sa jag bara: Jag håller på med det här nu, sedan får vi se. Vi som inte har utbildning känner oss nog lite som amatörer hela livet. Jag har inte samma referenser som dem som gått teater- eller musikhögskolan. Jag läser inte noter direkt från bladet, men jag har bra gehör.

Helen Sjöholm har fått hårdare hud med åren. Har en större tillit till sig själv även om hon fortfarande är stressad över att inte veta om hon ska räcka till.

När Helen Sjöholm var liten njöt hon av den direkta responsen på sin sång. Och så har det fortsatt.
– Jag vill ha gensvaret direkt och kanske har det gjort mig lat ibland. Det ska vara lustfyllt. Om det tagit emot har jag gett upp en del projekt.

Men nog har hon gett sig i kast med tuffa utmaningar. Hon tänker inte i första hand på när hon var femton år och var den lokala förmågan som ville sjunga duett med en måttligt road Tommy Körberg vars turné nått Sundsvall. Han var idolen som många år senare blev hennes motspelare på Oscars i ”My fair lady”.
– Han var trött på alla tjejer som dök upp och ville sjunga med honom vart han än åkte. Han hade ingen lust att repetera och det kan jag förstå.

Nej, Helen Sjöholm vill berätta om trettondagsafton i år i Berwaldhallen. Då var hon åter igen den lokala förmågan. Hon sjöng en Mozartaria, direkt i tv, tillsammans med världens kanske mest uppburne manlige operasångare, Bryn Terfel.
– Vilket ägg jag var som sa ja! Jag tränade hårt med en sångpedagog och efteråt var jag glad att jag vågade, men jag kunde ha gjort det bättre.

Helen Sjöholm behövde inte oroa sig. Hon fick som vanligt uppskattande kritik.

Det är repetition av ”Aniara” på Stadsteaterns stora scen i Stockholm. Teatern firar sitt femtioårsjubileum med Nobelpristagaren Harry Martinsons diktsvit från 1956. Musiken är nyskriven av Andreas Kleerup, som brukar jobba med Robyn. Regisserar gör Lars Rudolfsson som kallar diktverket en revy om människan i tid och rum.

Helen Sjöholm är bokstavligen produktionens ansikte utåt. Hennes vitsminkade ansikte har setts av många stockholmare i annonser, broschyrer, på affischer och på teaterns fasad.

Hon spelar Poetissan. En blind kvinna vars roll växer under föreställningens gång.

”Aniara” är en allvarlig historia.
– Det är modigt av Stadsteatern att välja det här verket till sitt 50-årskalas, säger Helen Sjöholm. En tidlös historia om existensen, döden, miljöförstöringen och om att skapa en mening mitt i otryggheten. Alla dör.

Helen Sjöholm provar kläder i en paus. En enkel grå klänning.
– Jag brukar ha rätt asexuella kläder, fnissar hon. Vadmal och träskor och så. I ”My fair lady” börjar det så, som vanligt, men det blir i alla fall en aftontoilette i slutet.

Det är 23 skådespelare på Stadsteaterns scen. En stor ensemble med veteraner som Sven Wollter, Ingvar Hirdwall, Marika Lindström och Claire Wikholm. Nu dansar de alla extatiskt i ett försök att glömma sitt öde i den kalla, sterila och tomma rymden.

Men Helen Sjöholm är i sin egen värld och bär med oseende blick omkring på en glaslåda med jord. Alla passagerare har uppmanats att ta med jord för att odla i under den långa resan och evakueringen till en ny planet.

Stämningen slår snart om till ”öppen gråt som ingen längre döljer”. Passagerarna har insett vad som hänt, att rymdskeppet har slungats ut ur kurs.

Helen Sjöholm är återhållsam med sitt kroppsspråk. Poetissan är blind men det ska inte vara uppenbart från början.
– Hon hör oron och sorgen i de andras röster och tröstar sig själv och de andra. Det är spännande att fundera på hur en blind människa rör sig. Hur andra sinnen tar över.

”Aniara” kommer att gå fyra kvällar per vecka. Men efter ”Kristina från Duvemåla” kan inget vara lika ansträngande.

”Kristina” gick i fem år. Under lång tid spelade Helen Sjöholm sex föreställningar i veckan.
– Jag sjöng flera timmar varje kväll. Det blev min skola, jag utvidgade mitt tonomfång både uppåt och neråt. På den spelfria måndagen var jag helt slut. Grät, åt godis och ville mest ligga i sängen. Kristina spänner över ett stort känsloregister och många år av hennes liv. Den berörde på djupet. Så småningom blev det färre föreställningar per vecka. När det hela var slut blev det tomt. Jag var slutkörd.

I slutet av ”Aniaras” första akt börjar Poetissan sjunga och berätta sin historia: ”Jag lärde mig det stora skriets blindskrift i ansikten jag tog på med min hand, nu är jag sångerska i tredje salen och återvänder aldrig till mitt land.”

I andra akten bildas en kult runt henne. Människorna har lämnat en förstörd jord och deras rymdskepp ”Aniara” styr mot en säker död. Poetissan står för andlighet och tröst.

Det är femte gången Helen Sjöholm samarbetar med regissören Lars Rudolfsson. Men det innebär inte någon automatisk trygghet.
– Han är fantastisk och l äskig att jobba med, han håller allt öppet. Han har inga färdiga svar om man frågar. Han har tillit till våra egna impulser och vår egen nyfikenhet.

Vart är Helen Sjöholm på väg när hon lämnat rymdskeppet?
Hennes svar är: kanske film. Hon vill göra mer. Filmen ”Såsom i himmelen” blev en stor publiksuccé.
– Många kritiker tyckte den var för glupsk och pretentiös. Jag tyckte den var modig i sin fläskighet. Från första inspelningsdagen var vi bara den där kören, sammansvetsade. Regissören Kay Pollak var envis, krävande och intensiv. Det fick mig att nå den yttersta gränsen av min förmåga.

För ett år sedan blev Helen Sjöholm kontaktad av en rollsättare för filmatiseringen av Marianne Fredrikssons bok ”Simon och ekarna”. Helen provfilmade i flera dagar. Hon fick rollen som modern Karin och spelade in hela våren, från februari till maj.
– Med film vet man inte om det blev bra förrän långt efteråt när man får se resultatet. Det är ovant och lite nervöst.

Ett annat svar på hur Helen Sjöholms framtid ser ut ryms i chefskorridoren på Stadsteaterns sjunde våning. Efter repetitionen är hon kallad till vd:n och teaterchefen Benny Fredriksson. Innan hon försvinner in i chefens hörnrum säger hon:
– Det kanske är något nytt på gång, men man vet aldrig om det blir av. Sådan är branschen.

Tillbaka