Foto och © Maria Nehro
Det är någonting alldeles speciellt med Nösund, som är svårt att beskriva! Det idylliska värdshuset på Orust, åtta mil norr om Göteborg, erbjuder relativt enkel logi, men maten är av högsta klass, och det digra artistprogrammet talar sitt tydliga språk. Konserterna är små och intima, man känner närhet till den som står på scenen, och de innehåller inte sällan oväntade inslag, som man knappast skulle få uppleva någon annanstans!
I måndags anlände vi med buss, jag, Madelaine och Kristina, vid halv tre på eftermiddagen. Då hade vi varit på väg sedan tidiga morgonen, med ett flertal tåg- och bussbyten. Helen, som anlände samtidigt som oss tillsammans med äldste sonen Ruben, hade gjort samma äventyrliga resa.
Vi inkvarterade oss i varsitt rum i Strandgården, och resten av eftermiddagen tillbringade vi på egen hand. Kristina och jag passade på att se oss omkring i de vackra omgivningarna, och därefter lyssnade vi en stund till soundcheck inne i huvudbyggnaden. Vi mötte Anders Ekborg i dörren, vilket spädde på mina förhoppningar om att han skulle gästa Helens konsert under kvällen. Jag har följt Anders under mer än femton år, och att få höra Helen och honom tillsammans är en ständigt närvarande önskedröm för mig.
Klockan sex möttes vi alla tre igen, för att ta någonting i baren innan middagen. Då kom VD:n Lisa Lind förbi, och instruerade raskt bartendern att bjuda oss på varsitt glas champagne. Därefter blev vi visade till vårt bord; längst fram, en aning till höger om scenen. Vid varje plats låg ett litet dubbelvikt blad med Helens bild och kvällens meny:
Förrätt: Färskrökt lax, dillcrème, syltad rödlök, västerbottenostpaj
Varmrätt: Bakad torskrygg, ljummen primörsallad, örtsås, kokt färskpotatis
Dessert: Mascarponecrème, hallonkompott, pistagenötter, hallonsorbet
Maten var fantastiskt god, som alltid. Möjligen lämnade den kalla, frusna efterrätten, i mitt tycke, en del övrigt att önska. Runt nio var det dags för Helen att äntra scenen, tillsammans med sina musiker Martin Östergren på klaviatur, Jojje Wadenius, gitarr, och Ulrik Johanson, bas. Helen var för kvällen klädd i vit väst, linne och guldmönstrade beige långbyxor. Programmet innehöll både skratt och vemod, så här såg det ut i sin helhet:
Horgalåten
Both sides now (svensk version)
Kvinnan för dig
Vispotpurri:
Vårvindar friska
Vindarna sucka
Här är gudagott att vara
Kling klang klockan slår
Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena
Vid vassen av den krökta ström
Sverige
Kärleksmorgon (instrumental, Jojje Wadenius m.fl.)
Euforia
Ärlighet
Du är min man
PAUS
Ingrid Dardels polska
Man borde inte sova
For You
You´re Always Here (duett med Anders Ekborg)
Låt oss gå på lyktcafé (Martin Östergren)
Fanfar
Spiralsången
Big Yellow Taxi
Gabriellas sång
Vår sista dans (extranummer)
Du måste finnas (extranummer)
Konserten var genomproffsig och njutbar på alla sätt! Särskilt svag är jag för sångerna från Visor och Kvinnan för dig. Men som inbiten Anderssupporter blev kvällens höjdpunkt naturligtvis duetten You´re Always Here, från Anders senaste CD Painted Dreams!
Det enda orosmomentet var en dam vid bordet intill, placerad mitt framför Helen, som antingen hade druckit för mycket alkohol under kvällen, alternativt led av någon bokstavskombination, typ ADHD. För hon gav oss ingen ro, utan upphävde sin stämma i ett! Antingen frågade hon efter sina favoritlåtar, eller utbrast i ett ”Guud, vad hon är bra!!” på helt olämpliga ställen. Helen bemötte den störande kvinnan mycket professionellt, och visade inte med en min att hon var besvärad. Men vi som lyssnade hade svårt att koppla av, eftersom kvinnan var så oberäknelig, och vi inte visste vad hon skulle ta sig för härnäst. Ruben däremot skötte sig exemplariskt och applåderade entusiastiskt, och det hände att Helen sjöng speciellt för honom.
Efter extranumren var konserten slut, och servitrisen kom fram med våra kvitton på det vi druckit under kvällen, som vi fick skriva under. Detta kan ju låta helt normalt, men var en positiv överraskning för oss. Administrationen på Nösund har lämnat en hel del övrigt att önska tidigare år, men nu verkar rutinerna ha stramats upp, och det var en glädje att se! Sedan skildes vi åt, trötta men oerhört nöjda efter en lång dag. För säkerhets skull frågade jag Anders ifall han skulle medverka även kvällen därpå, och han svarade så rart att ”ifall vi var där, så lovade han att göra det”!
Nästa morgon sågs vi vid frukostbuffén, som vi intog tillsammans med Simon och Linn, som besökte Nösund samma två kvällar som oss, och även hade passat på att förlova sig under vistelsen. Tisdagen var Kristina och jag ute och klättrade bland klipporna intill strandkanten, och jobbade lite grand med Helens webbsida. Halv sju sammanstrålade vi igen, och tog plats i restaurangen för konsert nummer två. Om vi hade gillat spelningen på måndagskvällen var denna ännu bättre! Med en lugnare publik kände sig Helen gissningsvis tryggare och bekvämare på scenen, och kunde ta ut svängarna lite mer. Spiralsången, med Martin och Jojjes minimalistiska koreografi, är vansinnigt rolig, och favoritlåtarna av naturliga skäl desamma som kvällen innan. Den här kvällen bar Helen vit mönstrad tunika och vita långbyxor. Anders hade bytt från vit till röd skjorta. Inledningsvis rördes jag till tårar bara över att se dem på scenen tillsammans, men sedan tog webmasterrollen överhanden, och kameran gick varm. Nu bjöd Helen på ett extra extranummer; Kåta Maja, eftersom hon inte tyckte att konserten skulle sluta i så sorgligt och allvarligt stämning som Du måste finnas ger.
Onsdagsförmiddagen var det så dags att packa ihop och bege sig hem igen, efter två guldkantade dagar. Helen skulle däremot stanna kvar för ännu en konsert. Som alltid kändes det vemodigt att lämna Nösund, och vi hade inte alls haft någonting emot att stanna den tredje kvällen också!