Dagens Nyheter 140912
Av: JOHANNA PAULSSON
RECENSION. Skarpnäcks tunnelbaneskylt och tegelfasader har flyttat in på Cirkus. Orkestern sitter uppflugen på höghusbalkongerna och livet rullar på som vanlig innan vårdbiträdet Mona Berglund (Helen Sjöholm) kastas in i schlagerkarusellen. Musikalversionen av ”Livet är en schlager” följer i stort sett filmsuccén; nyckelscenerna finns kvar trots att Jonas Gardell har skrivit både sångtexter och nytt manus.
Skarpnäcks tunnelbaneskylt och tegelfasader har flyttat in på Cirkus. Orkestern sitter uppflugen på höghusbalkongerna och livet rullar på som vanlig innan vårdbiträdet Mona Berglund (Helen Sjöholm) kastas in i schlagerkarusellen. Musikalversionen av ”Livet är en schlager” följer i stort sett filmsuccén; nyckelscenerna finns kvar trots att Jonas Gardell har skrivit både sångtexter och nytt manus.
Att det är nästan 20 år sedan Peter Jöback och Helen Sjöholm senast stod på scen tillsammans i “Kristina från Duvemåla” är talande. Den svenska privatteaterpubliken är inte precis bortskämd med nyskrivna musikaler – särskilt inte sådana som inte är av jukeboxslaget. Men har man Fredrik Kempe som kompositör och låter honom göra en melodifestivalkavalkad av schlagerpastischer – från dansbandsstuk till powerballader – så behöver man inget pärlband av hits. Då räcker det med filmbekanta ”Aldrig ska jag sluta älska dig” (med musik av Jesper Winge Leisner även om det inte riktigt framgår.)
Peter Jöback gör en på alla sätt glimrande prestation som Monas schlagertokiga bror – den gränsöverskridande Candy Darling som delvis har fått en berättarroll och slipper tyna bort i aids, men som istället får tampas med trakasserier. Mona är personlig assistent till cp-skadade David (spelad av Jonas Helgesson som själv har en cp-skada) och skickar i hemlighet in en låt som han har skrivit till Melodifestivalen, blir stjärna över en natt och glömmer allt det där som är viktigt i livet: vänskap, kärlek och ärlighet. Det är en på ytan rar historia som Gardell lyckas förena med svärta, syrlig samhällskritik och kändissatir.
Att ett sjukdomsfall i ensemblen gör att kostymören Christer Lindarw får rycka in i mingelrollen som Jean-Pierre Barda blir en premiärbonus, men det mesta sitter som det ska. Johan Glans (Monas stresskämtande make Bosse) varvar kuplettsång med ”Kvarteret Skatan”-humor, Måns Möller hittar hem som den sviniga skivbolagsmogulen och uppenbara Bert Karlsson-parafrasen Tony Borg och Frida Westerdahls schlagerkonkurrent Sabina dryper av parodisk plastighet. Jöbacks paradnummer “Annars vore jag inte jag” är samtidigt bland det vackraste man kan höra på en musikalscen. Det är en sång för alla oss som känner att vi aldrig duger, räcker till eller riktigt passar in. En sång om att acceptera allt det där som gör oss till dem vi är.
I den samtida superlativinflationen känns det mer befogat att tala om “Livet är en schlager” som genuint befriande. För det här är verkligen en musikal som lyckas vara både professionell och inkluderande, putslustig och gravallvarlig på samma gång. Det finns kanske ett och annat överspelat humorinslag som kunde ha stävjats, men det är också dynamiken – svängningarna mellan tårar och skratt – som gör den här samtidssagan så stark. Livet är inte en schlager – livet är en alldeles, alldeles underbar musikal av Jonas Gardell.