Södermanlands Nyheter 140224
Av: KATTIS STREBERG
Helen Sjöholm
Musiker: Jojje Wadenius, Martin Östergren, Ulric Johanson och Tomas Bergquist
Culturum, Nyköping
Helen Sjöholm lär aldrig komma undan Duvemåla, men efter att hon som 25-åring gjorde storsuccé som Kristina har hon verkligen gjort sitt bästa för att utvidga gränserna. Det har visserligen blivit en rejäl hoper musikalroller, men på skiva har hon tolkat allt från klassiska visor till den amerikanske sångaren Billy Joel och hon har samarbetat tätt med flera tonsättare. Den där mångsidigheten och oviljan att begränsa sig till en enda genre märks tydligt när Helen Sjöholm på söndagen uppträder inför ett Culturum som är fullsatt till sista plats. Kvällen börjar med Joni Mitchells fina ”Both sides now”, fortsätter med en rockig version av Eva Dahlgrens ”Glad och lycklig” och via Cat Stevens och lite Björn & Benny är hon snart framme vid Staffan Hellstrands motsträviga hyllningslåt ”Fanfar”.
Det är ett spännande urval sånger och jag hade gärna hört lite mer om varför Helen Sjöholm valt ut just dessa, men några sådana ledtrådar får vi aldrig. I stället får musiken tala, och det gör den utan problem med fyra så skickliga musiker på scen. Gitarristen Jojje Wadenius, pianisten Martin Östergren, basisten Ulric Johanson och slagverkaren Tomas Bergquist får rejält med plats på scen och i vispotpurriet en bit in i konserten kommer de verkligen loss. För den som undrat står det efter den uppvisningen klart att den klassiska svenska visan passar i de flesta sällskap: med en ensam rå kontrabas, omsluten av lekande lätta jazzslingor eller ihop med tungt rockkomp. Men även om Helen Sjöholm har en röst som klarar det mesta med bravur tycker jag att det är i de lite mer känsliga sångerna som hon verkligen kommer till sin rätt. Och att hon lyckats så bra just som musikal- och vissångerska är inte svårt att förstå. Hon har en enastående förmåga att verkligen lyfta fram den text hon sjunger, och ladda den med känsla och innehåll.
Just musikal serveras det dock inte mycket denna söndagskväll. Jodå, vi får naturligtvis höra ”Du måste finnas” ur ”Kristina från Duvemåla” och ett smakprov ur kommande ”Livet är en schlager”, men annars rör sig Helen Sjöholm helst bortom det självklara och välkända. Det blir lite Billy Idol och Tomas Andersson Wij och en Elvis Costello på det. Det är mångsidigt och välblandat och verkligen något för alla smaker.
Men allra bäst blir det faktiskt i de känsligaste sångerna, när Helen Sjöholms fantastiska röst liksom sträcker på sig ännu lite till och får extra många nyanser. Som i Lalehs ”Vårens Första Dag” eller ”Gabriellas sång”. Då är det nog fler än jag som får gåshud.