Svenska Dagbladet 200301
Av: SOFIA NYBLOM
Helen Sjöholm och Daniel Engman gestaltar skammen kring psykisk skörhet med humor och musikalitet i Next to normal. Musikalen lyfter upp ett tabubelagt ämne i dagsljuset och berör på djupet.
Next to normal
Genre: Musikal
Regi: Ronny Danielsson
Medverkande: Daniel Engman, James Lund, Rolf Lydahl, Stina Nordberg, Martin Redhe Nord, Helene Sjöholm.
Musiker: Magnus Bengtsson, Joakim Hallin, Hanna Helgegren, Ulric Johansson, Dan Strömkvist, Anna Wallgren
Var: Uppsala stadsteater
Text: Brian Yorkey.
Svensk text: Calle Norlén
Koreografi: Roger Lybeck
Musik: Tom Kitt.
(…)
I ett virtuost öppningsnummer skriver psykiatern i Next to normal ut en lång rad färgglada mediciner till bipolära Diana, som utbrister: ”Sobril är min favoritfärg!”. Monologen är insprängd i en humoristisk pastisch i valstakt på My favorite thing, sången i Sound of music som handlar om att mota rädslan med gulliga grejer.
Knäckfrågan är: är det jag som är galen, eller är det min partner som gör mig sjuk? (…)
När succémusikalen kommer till Uppsala stadsteater borgar ett knippe musikalrävar för högsta kvalitet. Ronny Danielssons regi tillför lågmält allvar medan titelrollen som Diana spelas med lyhörd humor av musikalstjärnan Helen Sjöholm, och lika rutinerade Daniel Engman gestaltar den diaboliske psykiatern som triggar en förändringsprocess och vänder upp och ner på Dianas äktenskap och liv.
Det är dansen mellan dem som lyfter upp det tabubelagda temat psykisk ohälsa i rampljuset – men i Calle Norléns svenska text finns dessutom en frisk, feministisk twist. För visst är det är en vrickad värld där kvinnor sjukförklaras, när problemet i lika hög grad består i att män saknar kontakt med sina egna känslor.
Scenografen Julia Przedmojska arbetar med stiliserad minimalism som sätter aktörerna i fokus. Ridån går upp över ett hem som är målat och inrett i femtio nyanser av beige. Dianas man Dan (Rolf Lydahl) (…) vill att hon ska gå ner i varv så att de kan bli en normal familj. Men det går inte som han tänkt sig när han släpar med sin fru till olika psykiatrer, efter ett maniskt skov där hon tvättat hemmet med handsprit och shoppat loss på brödrostar. Diana börjar bearbeta traumat som utlöste sjukdomen, konfronterar sin man, och inser hur effektivt han själv förträngt det.
“Jag är här!” sjunger Gabriel (Martin Redhe Nord), den rockigt rebelliske sonen som hemsöker familjen långt efter sin bortgång i späd ålder, och blir Dianas alter ego i psykosen. Den karikerat utåtagerande dottern Natalie (Stina Nordberg) känner sig i gengäld inte sedd av sina föräldrar, börjar knapra mammans tabletter och leva ett hektiskt uteliv innan pojkvännen Henrik, fint spelad av James Lund, får henne på andra tankar (…)
(Hela recensionen återges inte av upphovsrättsliga skäl)