Svenska Dagbladet 110205
Av: KERSTIN LUNDELL
POP
Helen Sjöholm
Rival
Helen Sjöholm spiller ingen tid utan vrider upp trivselfaktorn till max redan från första stund. Det är en kväll där alla ska trivas. En kväll där publiken lika betaget som gillande hummar åt allt som Helen Sjöholm ger sig på. Det gungar och svänger i sammetsstolarna. Sjöholm räcker ut tungan, busar fräckt och skojar med glimten i ögat.
I höstas släppte Helen Sjöholm skivan Euforia, hennes första studioalbum på åtta år där hon sjöng översatta tolkningar av Billy Joel. Tomas Andersson Wij som har gjort de svenska översättningarna är också på plats på Rival – fast i publiken – när Sjöholm och bandet ger sig ut på en vandring med snabba kast. De blandar och ger. Billy Joel-låtar, Andersson Wijs Ett slag för dig, Elvis Costellos I almost had a weakness och så ett hiskeligt 80-tals-popmedley som ska berätta om Sjöholms tonår i Sundsvall.
Efter varje låt är hon noga med att bjuda in bandet till applåderna. För trots att Helen Sjöholm och hennes röst är den självklara ledaren är detta en gruppinsats. Det är det fem man starka bandet och en stråkkvartett som gör detta ihop med Helen Sjöholm. Jojje Wadenius flankerar hennes vänstra sida med sin gitarr. Pianisten Martin Östergren spelar med vänstra handen på flygeln och den högra på en keyboard. Inga konstigheter. Bandet ställer upp för varandra. Gör lyhört det som behövs för helheten.
Det är fredagsmys i kvadrat men som bäst blir det när Helen Sjöholm stannar upp, lämnar den väg som hon oftast vandrar på. Då hon utmanar bilden av sig själv som den skönsjungande sångerskan som älskas av det svenska folket. När hon istället släcker ljuset och möter Andreas Kleerups nyskrivna musik till Harry Martinsons rymdepos Aniara, som hon under hösten spelat i på Stadsteatern. Eller när hon tar på sig Kylie Minogues roll i Nick Caves mördarballad Where the wild roses grow (Wadenius sjunger Caves roll). Där under ytan har Helen Sjöholm ju ytterligare ett register.