Foto och © Peter Knutson
ICA-Kuriren 2023-09-14
Av: LINDA ANDERSSON
Foto: PETER KNUTSON
Efter en yrkesmässig svacka för några år sedan är Helen Sjöholm tillbaka på musikalscenen med ny kraft. Nyss fyllda 53 befinner hon sig i en omvälvande livsfas där många förändringar står för dörren. Vissa saker är dock beständiga – så som den slitstarka kärleken till jobbet och maken David.
(…)
Slog igenom i Kristina från Duvemåla
Ingen behöver väl påminnas om att Helen för 28 år sedan slog igenom med dunder och brak i ett uruppförande av ett annat svenskt nationalepos. Nästan fem år av sitt liv ägnade hon åt att förkroppsliga Kristina från Vilhelm Mobergs utvandrarsvit. Då möjligheten att återigen få ge musikaliskt liv åt en ikonisk filmkaraktär uppenbarade sig välkomnade hon den med öppna armar.
– Jag blir glad när svensk musikteater vågar ta ett steg framåt. Det är väldigt sällan som man får chansen att spela nyskrivet material. Att få vara med i något som spelas på scenen för första gången är det bästa jag vet. Allt händer i nuet. Som skådespelare är man både medskapare och ett verktyg för kreatörerna bakom verket. Om något inte låter bra och behöver ändras har man friheten att göra det. Den möjligheten finns inte när man jobbar med ett färdigt verk som har spelats tidigare, förklarar hon.
Helen Sjöholm
(…)
Familj: Maken David Granditsky, 57, barnen Ruben, 16, och tvillingarna Samuel och Johanna, 11 (…)
Bästa karaktärsdrag: Min energifullhet har varit oerhört positiv för mig.
Sämsta karaktärsdrag: Energifullheten. Ibland kan den vara påfrestande både för mig själv och dem runt omkring mig (…)
Bor i Nacka med familjen
Vi sitter och pratar på en liten bergsknalle utanför Kulturhuset Dieselverkstaden i Nacka. Ett frekvent besöksmål för Helen som bor i närheten med sin familj. Om de övriga besökarna känner igen henne så gör de i alla fall ingen min av det. Med sin lågmälda framtoning känns Helen nästan som antitesen till den extroverta Rut Flogfält som kavat paraderar genom hembyn med sina överdimensionerade glasögon på nästippen. Men när man letar sig in under utanpåverket finns det åtskilliga personlighetsdrag hos rollfiguren som hon kan känna igen hos sig själv.
– Framför allt kan jag identifiera mig med Ruts behov av att värna om det hon har. När något utmanar ens trygghet är det lätt att bli dömande. Liksom Rut kan jag också ha problem att tackla situationer där lojaliteter bryts. Det är inte ofta jag har blivit sviken, men de gånger det har hänt har jag haft jättesvårt att acceptera det, fastslår Helen eftertänksamt.
Ganska konflikträdd
Ruts lättantändliga temperament då, är det något som Helen kan relatera till för egen del?
– Nej, jag är ganska konflikträdd. Det blir nog en utmaning för mig att hitta den där explosiviteten. Det är inte någonting som jag till vardags bär på. Jag är en empatisk person som alltid vill försöka förstå alla och uppnå konsensus. När jag blir arg springer, städar eller möblerar jag om. Jag tror aldrig jag har skällt ut någon.
En annan komplex rollkaraktär som Helen på senare tid har gestaltat med den äran är den hunsade familjemamman Annika i Amy Deasismonts tokhyllade ungdomsserie Thunder in my heart (…) De senaste åren har Helen gjort flera renodlade talroller.
– Från första början har jag betraktat mig som en skådespelande sångerska, men jag hade länge varit nyfiken på att sätta skådespeleriet först. Det har varit väldigt utvecklande och samtidigt jättekul att göra talroller. Jag tror det är värdefullt att ha den bredden på sikt om man vill fortsätta jobba inom branschen. Nu när jag blivit äldre är ju de roller som jag kan tänkas få på en musikalscen färre än när jag var yngre.
Rösten ändras
(…) Med jämnmod har hon accepterat att hennes främsta arbetsinstrument under årens gång har genomgått en märkbar förändring.
– Jag har inte längre samma övre klarhet i rösten. De tonarter som jag sjöng när jag var 25 klarar jag fortfarande, men det låter inte på samma sätt som då. Fast den största förändringen är egentligen inte att det låter så speciellt annorlunda utan att det är kämpigare rent uthållighetsmässigt. När jag var yngre kunde jag sjunga mycket längre tid i sträck. I dag blir jag trött och sliten snabbare. Om jag spelar en föreställning fyra dagar i veckan kan jag inte göra andra gig vid sidan av. I gengäld har jag med åldern fått ett djup i rösten som jag inte hade innan.
Att dissekera sin sångröst in i minsta beståndsdel är egentligen någonting som Helen inte är det minsta road av. Hennes röst har alltid varit den självklara konstanten i hennes liv som levt sitt eget liv och trotsat såväl föreställningsnervositet som sviktande självtillit. Att människor berördes av hennes stämma upptäckte hon redan i femårsåldern då pappa Hans skjutsade runt Helen och sysslingarna till olika äldreboenden for att lussa för äldre släktingar. I tidiga tonåren prövade hon sina röstresurser i pappans plåtslageri där hon städade efter stängningsdags.
Hoppade av studierna när hon fick rollen som Kristina
– Jag skrek och lät och märkte att det bar när jag tog ut svängarna. Delvis var nog sången en terapi för mig. Under skoltiden var jag stundtals en ensamvarg. Jag hade aldrig många kompisar. Kören blev mitt sammanhang.
Uppväxten i körsångens högborg Sundsvall bjöd många tillfällen till uppträdanden. Men trots att Helen tidigt medverkade i både Café Sundsvall och Kjell Lönnås tv-sända allsångsprogram var det inte förrän i vuxen ålder som hon fullt ut började tänka tanken att sången faktiskt var något som hon skulle kunna ägna sig åt på yrkesbasis. Påverkad av föräldrarnas oro för att musiksatsningen skulle leda till besvikelser och ekonomisk otrygghet höll hon ändå en bakdörr öppen och började läsa på kulturvetarlinjen i Stockholm. Parallellt med studierna sökte hon i konkurrens av över tusen andra aspiranter huvudrollen i Björn och Benny-musikalen Kristina från Duvemåla. När regissören Lars Rudolfsson ringde och berättade att rollen var hennes om hon ville ha den förändrades livet på ett ögonblick. Raskt hoppade 24-åriga Helen av studierna, iklädde sig rollen som den utvandrande lantbrukarhustrun Kristina, och gjorde som vi alla vet bejublad succé. Med framgång kommer förväntningar. Helen medger att det ibland har känts betungande att leva upp till den kvalitetsstämpel som genombrottet gav henne.
”Känner fortfarande att jag inte kan mitt yrke”
– Jag vet ju till exempel att vissa köper biljetter till Änglagård för att jag är med i föreställningen. Det finns någonting så jäkla skrämmande i det. För att hitta arbetsglädjen är jag tvungen att gnugga bort kvalitetsstämpeln ur mitt medvetande och börja om från ruta ett varje gång. Om någon hade radat upp allt jag skulle få göra i min karriär fram till nu för mitt 25-åriga jag hade jag nog tänkt: Vilken stark självkänsla jag måste ha då. Men jag känner fortfarande inte att jag kan mitt yrke. Snarare har jag varje gång en känsla av: Hur sjutton ska jag få till det här? Samtidigt är jag tacksam för det ständiga sökandet eftersom det får mig att fortsätta brinna för mitt arbete.
Oftast leder sökandet henne rätt, men när Helen våren 2020 medverkade i musikalen Next to normal på Uppsala stadsteater kände hon att hon famlade i blindo i sin gestaltning av den bipolära mamman Diana.
– Jag mådde inget bra när jag gjorde rollen. Det handlade inte om äktenskapsproblem eller så, men jag hade några andra tuffa privata utmaningar som sög musten ur mig. I vanliga fall är mitt närmast outsinliga batteri min största tillgång, men just då var jag som en urvriden trasa. Jag hade längtat efter att få göra rollen som den här mamman som mådde så dåligt, och så nådde jag inte ända fram i min rolltolkning av henne. Det var en hemsk känsla. Jag blev så ledsen och besviken.
När allt kändes som mest frustrerande grep ödet in. Hela spelsäsongen ställdes in efter bara åtta föreställningar. Anledningen till det? Pandemin förstås. När föreställningen två år senare återupptogs befann sig Helen på en betydligt ljusare plats i livet.
– Det var en stor present att få spela musikalen igen då. Rollen berövade mig inte längre på kraft. Jag kunde spela den fullt ut och ändå gå hem och må bra.
Måste prioritera
Även om Helen går in helhjärtat i varje uppdrag hon åtar sig har hon ända sedan karriärstarten varit mån om att jobbet inte får bli för betydelsefullt.
– Det har nästan varit som en arbetsmetod. Om jobbet blir för viktigt tappar jag modet. Jag måste känna att om det här skulle försvinna blir inte livet tomt på innehåll. Det får aldrig bli så att jag bara mår bra när jag står på scen för då är någonting allvarligt fel.
Livsförändringar kommer vare sig man vill eller inte. Helen konstaterar att hon just nu står inför ett helt nytt skede i sitt liv. Barn som börjar frigöra sig. Pubertetshormoner. Egna klimakteriehormoner. Åldrande föräldrar som är i behov av mer stöd än tidigare.
– Det är rätt omtumlande. Jag skulle säga att det är en mycket intensiv och känslosam period jag befinner mig i. Jag märker att jag måste börja prioritera lite annorlunda, vilket är svårt för mig som är glupsk på livet och har varit kapabel att göra många saker samtidigt.
Finner trygghet i kvinnlig vänskap
Som trygga hamnar i stormen finns de kvinnliga vänskapsrelationer som Helen på senare år har hittat en tillhörighet i.
– Att jag som inte alls hade många kompisar som liten har berikats med flera nya vänner känns superhärligt. Vi kvinnor har mycket som vi ska gå igenom. Det ger oss också mycket att prata om. De orosmoment och svagheter som man nu märker av mer än tidigare öppnar upp för en gemenskap som jag känner mig stärkt av.
5 snabba frågor med Helen Sjöholm
Favoritförfattare: Jag har nyligen upptäckt Per Anders Fogelströms stad-serie och Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan-trilogi. Båda läsupplevelserna gjorde mig bergtagen.
Personer som jag skulle vilja träffa: Morfar och farfar. Morfar dog när jag var liten och farfar hann jag aldrig träffa. Jag är jättenyfiken på dem.
Käraste ägodel: Mina fotoalbum. Min mamma fotade ständigt mig och mina syskon när vi var barn och gjorde album åt oss.
Favoritplats: Alnön utanför Sundsvall där jag växte upp. Jag tycker också mycket om Jämtlandsfjällen.
Största musikupplevelse: När jag som riktigt ung såg Tommy Körberg framföra Jacques Brel-låten Gamla älskares sång.
Tillsammans med maken David Granditsky i 20 år
Ännu en stöttepelare har Helen i maken David. I år firar de 20-årsjubileum som par. Den givna frågan är förstås hur man får en så lång och beständig relation som deras.
– Jag tror att en del av svaret ligger i att David och jag tidigt bestämde oss för att det är vi två. Ingen av oss har fått panik när relationen inte har varit på topp och man inte hela tiden har haft gensvaret från den andra. Långa perioder har vårt liv mest bestått av logistik och familjefirma. Trots det har vi aldrig känt att nu går det åt helvete för oss.
Att David, som arbetar som ljudtekniker, verkar inom samma bransch som Helen har mestadels inneburit fördelar.
– Båda har vi förståelse för de ständiga ”förälskelser” som uppkommer i vårt arbete. Under en produktion blir man ett med sin ensemble och kommer hem uppfylld av jobbet. Då gäller det att känna en trygghet i att det inte medför någon fara för vår relation.
Men den allra största fördelen är att David kommer från en familj med många skådespelare.
– Det har varit väldigt betydelsefullt eftersom jag brottats med mycket dåligt samvete gentemot barnen och frågat mig om man verkligen får lov att ha det här yrket och samtidigt vara mamma. För David är det där en ickefråga, vilket har haft en avdramatiserande effekt på mig.
(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)