Foto och © Nikola Stankovic
Aftonbladet Söndag 2022-11-06
Av: KARIN HEROU
Foto: NIKOLA STANKOVIC
De föddes med en dags mellanrum, lärde känna varandra i skolan och har varit nära vänner sedan dess. Nu tar Helen Sjöholm och Anna Stadling ton.
– Vår vänskap är ren terapi.
Namn: Helen Sjöholm.
Ålder: 52 år.
Gör: Artist.
Familj: Man, tre barn.
Aktuell: Med julturnén Snö och marschaller.
Firar jul: ”Hemma med nära och kära”.
Önskar mig i julklapp: ”En riktigt bra dag.”
Namn: Anna Stadling.
Ålder: 52 år.
Gör: Artist.
Familj: Man och barn.
Aktuell: Med julturnén Snö och marschaller.
Firar jul: ”Det blir en lugn jul hemma”.
Önskar mig i julklapp: ”Peace, love and understanding.”
(…)
Ljuset flödar in i vindsvåningen och stilla pianotoner ljuder genom salen. En cello står redo, liksom basen, trummorna och mikrofonerna.
Helen Sjöholm och Anna Stadling ska snart repa inför julkonserten – och de kastar nästan längtansfulla blickar mot instrumenten.
– Vi brukar ta en halvtimme av skratt och gråt innan vi drar igång, säger Helen och sätter på tevatten.
– Vi låter allt pysa ut. Känslorna tar vi med oss in i musiken. Det är ren terapi att få spela tillsammans, säger Anna och tar emot en kopp svart te, utan mjölk, av Helen.
Deras historia är en slinga av liv som ständigt löper omlott. De föddes med en dags mellanrum på sjukhuset i Sundsvall och sedan dess har deras vägar ständigt korsats. De började i samma skola och Helen minns den tonsäkra tjejen i parallellklassen.
– Anna hade en orädd inställning till sångtekniken som jag sökte efter. Hon kom från en musikerfamilj och jag blev tidigt avundsjuk på hennes röst. Det sporrade mig och utvecklade mig, som avundsjuka gör i den åldern, säger Helen.
Barndomen i Sundsvall svetsade dem samman. De var ofta hemma hos varandra och möttes i musiken. På fritiden sjöng de i samma kör.
– Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur värdefulla barndomsvänner är. Jag minns doften hemma hos Anna, minns hennes mormor och hennes familj. Hon har format mig som människa, säger Helen.
Anna nickar.
– Vi blev vuxna tillsammans och jag kommer ihåg hur vi alltid kämpade med kläder! Varje konsert med kören började med frågan: Vad ska vi ha på oss. Minns du den långa virkade kjolen jag hade? Och pumps till? Vilken 80-talslook! skrattar Anna.
– Och jag såg ut som en liten tant, med plisserad kjol som farmor köpt.
1990 flyttade Anna ner till Stockholm och började på Musikhögskolan. Helen flyttade efter, men valde en annan musikalisk bana. Anna satsade på rock och pop och inspirerades av Alanis Morissette och Sheryl Crow. Helen tog en mjukare bana med musikal och visor i fokus.
– Jag upplevde Anna som så säker, själv visste jag inte ens om jag ville syssla med musik. Jag hade drömmar, men Anna var konkret. Vi gick åt olika håll, men höll fast i varandra.
De gick på varandras konserter och sågs ibland hemma i Sundsvall på somrarna.
– Livet pågick. Det har varit fullt upp med jobb och hem och barn. I perioder har jag inte orkat annat än att arbeta, säger Helen.
(…)
– Det har aldrig funnits konkurrens mellan oss eftersom vi inte rört oss på samma arenor. I stället har vi kunnat prata öppet om osäkerheten, prestigen och ensamheten som kan finnas i vårt yrke. För mig har det varit avgörande, säger Helen.
– Vår relation har alltid varit väldigt ärlig och vi har aldrig behövt låtsas inför varandra. Kanske just eftersom vi är barndomsvänner och känner varandra så väl, säger Anna.
De har 40 år av vänskap i ryggen men det tog tid innan de stod på samma scen.
– Ibland gjorde vi julkonserter ihop i Sundsvall, men inte mer än så, säger Helen.
(…)
I stället sågs de på ”vin och terapikvällar” och följde varandra genom livets toppar och dalar.
– Det har funnits tunga perioder i livet, men är alltid en glädje att ses, säger Anna.
För fyra år sedan kände de båda att det var dags – och tillsammans genomförde de en bejublad turné. Nu följer de upp med julkonserten Snö och marschaller.
– Det är en ynnest att få jobba ihop, vi får både skratta och sjunga varje dag.
I stora salen har instrumenten fått liv. Jesper Nordenström sitter redo bakom pianot, Nisse Törnqvist är beredd vid trummorna. Johan Lindström och Dan Berglund håller i gitarr och bas och Linnea Olsson står bakom en cello.
– Om inte annat ska folk komma och se oss för bandets skull, säger Helen när hon tar plats bakom mikrofonen. Anna står bredvid henne, både bokstavligt och bildligt.
Hur tänker ni er framtiden?
– Jag tänker att vi blir tanter tillsammans och spelar och sjunger runtom i landets alla hembygdsgårdar, säger Anna.
– Ja, vi ska bli riktigt gamla ihop, säger Helen.
Vännerna om varandra
ANNA STADLING om vännen HELEN SJÖHOLM:
”Helen är en otroligt varm och omtänksam människa med ett stort djup och allvar. Men hon är också full av humor och vi skrattar mycket tillsammans”.
ANNA STADLING om artisten HELEN SJÖHOLM:
”Hon har en urkraft i sin röst och en vidd, en exakthet i sitt berättande. Min pappa var alltid väldigt imponerad av hur Helen alltid berättar varje ord när hon sjunger. Jag kan bara hålla med”.
HELEN SJÖHOLM om vännen ANNA STADLING:
”Hon är närvarande och vågar stanna i det som är allvarligt. Hon pillar på det svåra tills det har lossnat. Hennes humor är fantastisk och vi skrattar mycket tillsammans”.
HELEN SJÖHOLM om artisten ANNA STADLING:
”Jag kan bli helt lyrisk över hennes röst, hennes bredd, uttryck och musiken hon skriver”.
(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)