Foto och © Peter Knutson
Amelia 2022-11-03
Av: LINDA NEWNHAM
Tillsammans kan artisterna Helen Sjöholm och Anna Stadling visa sig osäkra och till och med låta lite avund sippra fram. Mellan dem är även de mindre vackra känslorna tillåtna. I 40 år har de varit vänner, genom succéer, kriser och cancer.
– De relationer som håller och fördjupas är de där man törs visa sig liten och sårbar, säger Anna Stadling.
Man pratar ofta om äktenskap i nöd och lust, och det finns tusentals relationsbiblar om hur man träffar rätt och sedan utvecklar sin kärleksrelation. Men för många är det vänskapen som består medan relationer kommer och går. Och trots att vänskap är en så viktig del av livet och har så väldokumenterade positiva effekter – de förbättrar vår fysiska och psykiska hälsa, stärker känslan av trygghet, förlänger våra liv och gör oss lyckligare – så pratar vi ganska lite om hur man vårdar sina vänskapsrelationer. Kanske för att det för många är ett så alldagligt fenomen att vi sällan reflekterar över det.
(…)
Två som haft varandra i 40 år och förstår värdet av vänskapen är Helen Sjöholm och Anna Stadling.
– Vi pratade om det i taxin hit, hur stor betydelse det är att ha någon som har följt en i många år, som vet hur ens barndom var, som har känt ens föräldrar, framför allt nu när de börjar bli äldre, säger Anna Stadling.
(…)
– Med åren har jag bättre förstått att även den här relationen behöver vårdas. Precis som man i en kärleksrelation säger till varandra att jag älskar dig, tror jag att det är viktigt att man i en vänskapsrelation uttrycker att du är betydelsefull för mig, säger Helen Sjöholm.
Vi ses på hotell Hasselbacken på Djurgården i Stockholm. Helen pekar mot Cirkus och säger att hon och hennes man, ljudteknikern David Granditsky, träffades där och gifte sig på Hasselbacken.
– Vilken fest det var, minns Anna.
De här två sjöng tillsammans redan som tonåringar, framför allt inför julen. Nu ska de ut på julturné igen med ny platta. Men deras livstrådar flätades samman ännu tidigare, ja, de låg faktiskt på BB samtidigt.
– Jag är en dag äldre. Vi är två kräftor, säger Helen.
Uppvuxna i Sundsvall bodde de från och med mellanstadiet i samma område, gick i parallellklass och sjöng i samma flickkör.
– Vår körledare Elisabeth Modén Hallgren ville stärka kvinnan i oss. Vi är båda uppvuxna med fantastiska mammor på olika sätt, men här fick vi se en kvinna som klev runt i stilettklackar, hade boa och skrattade högt. Och alla tjejer hon kom i kontakt med uppmanade hon ”sträck på dig, ut med bröstet och bort med luggen så att vi ser dina ögon”, säger Helen.
Anna kommer från en musikalisk familj, Stadlings var ett begrepp på stan, där alla musicerade. Hennes pappa tilldelades till och med det första Jussi Björling-stipendiet 1963. Så när det var dags att välja gymnasium kändes musiklinjen i Härnösand självklar.
– Jag var avis på att du så tydligt hade en riktning, när jag själv kände mig splittrad. Jag var också avundsjuk på den gemenskap din familj hade i kyrkan, där det fanns superbra musiker och pågick spännande existentiella samtal. Min hemmiljö var mer världslig, och det fanns en inställning att man skulle jobba med något handfast, säger Helen.
– Och jag som hade tyngre tankar i tonåren lockades av humorn i din familj, säger Anna.
– Jag kommer från en sorts galenskapsfamilj, min pappa tillhör en släkt där det mesta i livet filtrerats genom humor. Skratt i nöd och lust liksom, säger Helen och ler:
– Ibland tänker jag på oss som Hasse och Tage. Det finns en styrka i Anna, hon har ett mod att stanna kvar i allvaret. Jag kan göra det ibland, men behöver en viss galenskap för att orka.
Tjejerna kom att bilda en duo, påhejad av Kjell Lönnå, och fick till och med göra några tv-framträdanden.
(…)
De flyttade båda till Stockholm och beskriver en fas där vänskapen inte alltid var så enkel, i en period då man själv söker sig fram, ska hitta sin riktning och plattform både i karriären och privat. Anna pluggade på Musikhögskolan, och var sedan med i bandet Hovet, där även Idde Schultz spelade.
Helen var å sin sida på väg att ge upp musiken precis före sitt genombrott, när hon fick huvudrollen i Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla. Hon hade sökt scenskolan flera gånger men inte kommit in.
– Jag minns exakt var jag stod i min lägenhet på Roslagsgatan när Helen ringde och berättade om rollen. Och jag kände ”shit, nu flyger hon”, säger Anna.
Exakt det hände också, Helen gick från okänt fynd till att bli stjärnstämplad nästan över en natt, och musikalen blev en formidabel succé med nästan 500 spelningar.
Hur kändes det för dig, Anna, när även du strävade mot de stora scenerna?
– Ska jag vara ärlig så blev jag glad samtidigt som det fanns en önskan om att själv också få uppleva det där stora genombrottet.
Kunde ni prata om det här?
– Ja, när jag har känt avundsjuka har jag vänt mig till Helen och bett om att få vara med i hennes värld en stund, att få hänga med på röda mattan. Jag förstod ju också att det måste ha varit både underbart och skrämmande, säger Anna.
– För mig var det skönt att prata med Anna som vet vad det innebär att stå på scenen och prestera, för man ska ju också leva upp till något. Vår bransch känns full av snygga, självsäkra personer, och ibland måste man liksom blåsa upp sig själv för att orka delta i den. Men man behöver ju också få prata om sina osäkerheter med någon, säger Helen.
– Den typen av samtal, där vi har pratat om de svaga punkterna, har mänskliggjort oss inför varandra, vilket överbryggar lite avund, säger Anna.
Ja, enligt vänskapsboken Länge leve vänner så det egentligen inte umgängets frekvens som ger vänskapens goda effekter, utan graden av intimitet. Helen och Anna säger att de aldrig känt sig bortglömda av varandra, även om de ibland hörts högst sporadiskt. De har aldrig haft den där dagliga kontakten, men har lätt dockat i varandra och de innerliga samtalen när de mötts.
– Jag tänker att vi är två norrländska fjällbjörkar som behöver stå en bit ifrån varandra, säger Anna.
Anna och hennes man Pecka visste tidigt att de ville ha barn, men kom att erfara att ens högsta önskan inte alltid besannas. Det blev många turer med hormoner och IVF, lika många besvikelser och en del tuffa missfall ute på turné.
– Därefter inleddes en adoptionsprocess som var sjukt jobbig, vi fick vänta tills det var nästan kört innan vår lilla Jonte kom.
– Jag kände en stor lycka när min första son Ruben föddes, men jag tänkte också mycket på dig, Anna. Du delade min glädje, men livet kändes samtidigt så orättvist. Och det här har vi faktiskt inte pratat så mycket om, det var nästan för smärtsamt, säger Helen.
– Det har funnits stunder då jag känt att ”you are born under a golden star”. Men ibland är bästa medicinen mot avundsjuka att få ta del av den andras värld, att få hålla i bebisen och förstå att ha barn inte bara är underbart, och kanske uttrycka att åh, det här skulle jag vilja vara med om någon gång. Bara att få det sagt kan ta hål på ballongen, säger Anna och fortsätter:
– Och du Helen har ju mött mig i det här även om vi inte har pratat så mycket om det. Jag minns när du kom och hälsade på precis efter att vi hade fått Jonte. Din glädje och dina tårfyllda ögon inrymde så mycket. Då behövdes få ord, för jag kände hur du delat min sorg, och hur det nu var en lättnad att i stället få glädjas med mig, säger Anna.
– Ja, ibland är den ordlösa kommunikationen allt som behövs, säger Helen.
2015 rasade Annas värld när hennes man fick diagnosen prostatacancer, och hon själv bara några veckor senare fick veta att hon hade bröstcancer. I början av 2016 opererades de med två veckors mellanrum.
– Det var samtidigt som vi renoverade lägenheten och vår femåriga son var under utredning, så allt var kaos. Ja, det var surrealistiskt, helt förfärligt. Framför allt var ovissheten svår att leva med, hela tillvaron ruckas men man kan inte påverka sin framtid. I sådana lägen fostras man till tålamod, säger Anna.
Många som har haft cancer vittnar om att vänner har försvunnit under sjukdomsperioden, men Anna minns hur Helen och en till vän plingade på dörren och kom med frukost.
– Du var nyopererad och otroligt tilltufsad, så tunn och skör. Det var svårt att se, men också viktigt, för om man vågar se verkligheten kan man förstå lite bättre och stötta på ett annat sätt, säger Helen.
Ja, bästa sättet att få en nära vän är kanske att vara en, resonerar de.
– Samtidigt är det väl vad riktig vänskap är. Livet är inte alltid enkelt, och du kan aldrig lära känna en person om du bara ser ytan. Vi kämpar så förbenat med att visa den där ytan, vilket egentligen är sinnessjukt, för de relationer som håller och fördjupas är de där man törs visa sig liten och sårbar, säger Anna och lägger till att både hon och hennes man klarade sig.
På vilket sätt förändrade det här er och er relation?
– Det är lätt att tro att man efter en cancerresa hittar en ny sanning och verkligen tar vara på livet, men efter ett tag tutar man på som vanligt, även om det ibland slår mig att ”shit, jag har varit igenom det här”, säger Anna.
– Fast även om livet rusar på förstår jag bättre att inte ta livet för självklart. Vi har båda förlorat människor på senare år och våra föräldrar åldras, och det här med att vi lever och dör känns alltmer påtagligt, och livet och genuina relationer därmed mer värdefulla, säger Helen.
(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)