Foto och © Tove Floss
Tidningen Vi 2022-10-26
Av: KRISTINA LINDH
De föddes på samma BB dagarna efter varandra och blev snart parhästar i musik. Men när en av dem fick drömrollen i Kristina från Duvemåla slutade deras samarbete i en krasch. Nu har Helen Sjöholm och Anna Stadling hittat tillbaka till varandra.
Kanske måste man inte ha komplicerade stämmor i varje låt? Frågan kommer från dem själva och är en följd av det nya projektet – en julskiva där klassiska örhängen blandas med nyskrivet material.
Frågan är färsk, men anspelar på ett förflutet då Helen Sjöholm och Anna Stadling var tonåringar som sjöng i en egen duo, framburna av Sundsvalls körnestor, Kjell Lönnå.
Publiken bjöds på intrikata stämflätor.
Trettiofem år senare har de en enklare klang.
Nyss lyssnade Anna Stadling och Helen Sjöholm på en gammal kassettinspelning. De skrattade varmt åt flickorna från förr. Så hårt de jobbade, både i mellansnack och stämkonst.
(…)
Bakom sig har hon sex plattor sedan debuten 1999, liksom samarbeten med Lars Winnerbäck och Staffan Hellstrand. Anna Stadlings låt När allt det här är över blev många svenskars soundtrack under pandemin. Det var bland annat den som förde dem samman igen efter alla år. I december 2020 framförde Helen Sjöholm och Anna Stadling sången i direktsänd tv.
Helen Sjöholm behöver, som det heter, ingen närmre presentation.
Från början var det tvärtom. I 80-talets Sundsvall hade Anna Stadling det tydligare kapitalet. Pappan var musikalisk lokalkändis, själv gick hon musikgymnasium.
Helen Sjöholm återger tongångarna.
– Mina föräldrar bara: ”Å, familjen Stadling och deras musikalitet! Och Anna med sina höjdtoner!”. Det fanns en väldig respekt för det du kom med.
I högstadiet hamnade flickorna i parallellklass. De började se på film, prata, hänga och sjunga. Snart kom drömmarna.
Helen: Drömmar växer i förtroendet som uppstår när man känner att det finns någon annan som har samma tankar. Så var det för oss.
Anna: Vi kände båda att den andre har likadant driv. Det är det som gjort att vi funkat så bra.
En av er längtade till teatern. Den andra fantiserade om en rockkarriär. Trots det kunde ni mötas och peppa varandra i ett gemensamt uttryck.
Helen: Jag minns när du hade gjort en egen komposition av Alf Henriksons Juninatten. Du kom med den till en repetition, lite generad, och tyckte det var en skolgrej bara. Sven (duons pianist, reds. anm.) blev förtjust och skrev ett arrangemang. Jag kände mig så stolt när vi sjöng den inför publik. Redan då kunde du skapa inifrån dig själv.
Anna: Jag har så många bilder från vårt samarbete. Hur vi gjorde Time after time i en översättning av Kristina Lugn. Och Längst in i mitt huvud med en helt underbar text av Barbro Lindgren. Sången handlar om livets cykler.
Helen: Den sjöng vi sedan när din mamma fyllde 50.
(…)
Helen: Jag sjöng den i telefon för dig på din 50-årsdag. Och tänkte på den nu när våra mammor fyller 80. Den texten kommer alltid leva så hårt i en.
När ni båda var 25 år fick du, Helen, titelrollen Kristina i musikalen Kristina från Duvemåla. Förstod ni då vad det skulle innebära?
Anna: Jag kan när som helst återkalla ögonblicket. Jag stod på Roslagsgatan när du ringde och berättade. Jag tänkte: ”Nu händer det för Helen.”
Helen: Jag förstod i samma stund som jag fick rollen att det här är ”it”. Att det här är min chans. Och att det, om det funkar, kommer bli mitt liv.
Två musikaliska bästisar, över en natt blir en av dem rikskänd. Relationer kan gå i stöpet för mindre. Hur påverkades er vänskap?
Anna: Jag kunde vara avundsjuk när jag såg hur röda mattan rullades ut för dig. Jag har aldrig varit en del av en produktion där andra fixar grejer utan har jobbat så djuriskt mycket själv. För några år sedan hade jag tyckt att ett samarbete som det vi har nu hade varit jobbigt. Det hade känts som att du liksom plockade upp mig på nåder.
Helen: Jag kände ”Gud, vad får jag vara med om!”, och vågade knappt berätta för dig. Med åren har jag lärt mig att man kan känna sig ensam i en produktion också, i sin prestation och i allt man ska leva upp till. Att vi slutade musicera berodde på en outtalad krasch. Jag tror att du kände att du fick gästa min värld, och det ville du inte. Vi var tvungna att pausa.
(…)
Vad händer med relationen och uttrycket nu när ni möts för att musicera efter långa karriärer på varsitt håll? Är jämförelsen borta?
Helen: Jag kommer med ett sångsätt som krävs när man sjunger för 1500 personer i en stor lokal. Jag vill inte vara där hela tiden utan också kunna steppa tillbaka. Genom åren har jag ibland avundats det där coola uttrycket som du har, Anna. Jag har en mer dramatisk ton. Genom att sjunga med dig har jag fått söka nya uttryck. Det är en utmaning.
Anna: Det fina med långa samarbeten är den erfarenhet man har tillsammans. Man klampar inte in på den andres område men får samtidigt vara en del. Tänk att ha haft ett band sen man var femton, som U2! Helen är mitt band. Min publik får upptäcka henne på ett nytt sätt, och hennes publik får upptäcka mig.
Helen: Det finns också ett slags förvåning nu. Vi upptäcker båda hur mycket vi utvecklats under alla år. Jag har inte hängt med i vem du är som yrkesmänniska utan delvis haft min inre bild av den där tonåringen jag sjöng med i Sundsvall.
Anna: Vi jämför oss absolut. Samtidigt peppar det oss att ta fram det bästa vi kan i oss själva och varandra. Det har jag inte upplevt så tydligt med någon annan kvinna, yrkesmässigt. Som kvinnor får vi mer frågor som rör konkurrens, trots att det är något som finns både män och kvinnor emellan. Manliga artister skulle aldrig berätta att det finns mått av avund i relationen. Om kvinnliga artister inte pratar om det upplevs de som förljugna.
Helen: Jag tror vi tidigt ändå tänkte att våra olikheter snarare pushar än splittrar vår vänskap. Som när vi var sexton och mina föräldrar imponerades så av dig. Då kom din pappa och lyfte fram min textning och min iscensättning. Redan då såg vi varann som bollplank.
För snart sju år sedan fick du, Anna, bröstcancer, något som du har varit offentlig med och som gjort avtryck i din musik. Hur påverkade det dig, Helen?
Helen: Det är svårt att se en vän vara så skör och utsatt. Hur nära man än är kan man inte vara med hela vägen. Samtidigt kände jag hur relationen stärktes, så som tuffa situationer ofta gör.
Anna: Det finns ett särskilt tillfälle som vi brukar prata om. Jag var helt nyopererad, du och en annan kompis kom på frukost dagen efter. Det var en väldigt speciell stund.
Nära vänskap kan se ut på olika sätt. Ibland är den symbiotisk. Ibland är den mer sporadisk i kontakten, även om den är djup. Hur har det varit för er?
Helen: Vi har aldrig haft en symbios. Vi har till exempel aldrig rest tillsammans. Vår resa har varit vår kommunikation. Jag tycker om att känna mig fri.
Anna: Vi är båda beroende av egna spelrum. När vi åker bil efter ett framträdande kan vi sitta tysta länge. Jag minns när jag var liten och någon tjejkompis sa att ”Det är bara du och jag, Anna”. Hela jag protesterade inombords. Samtidigt är det viktigt att som vänner meddela sig om sitt liv, att säga: ”det här är runt omkring mig nu”.
Helen: Man behöver intressera sig för varandra på riktigt, det har du alltid varit så bra på, Anna. Även i vänskapsrelationer är det viktigt att säga att ”du är betydelsefull för mig”.
(…)
(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)