Hemmets Journal 111208
Av: PETTER KARLSSON
Helen Sjöholm blir mamma igen. Dubbla födslovåndor stundar för folkkära Helen Sjöholm. I december en film, i januari tvillingar. Sån tur att balansen i livet aldrig har varit bättre för norrländskan som växte upp med njutningslystna karlar och starka kvinnor.
Tjugofem sekunder efter att mamma avslöjat att det är småsyskon på gång, kommer sonen Ruben, 4 år, farande genom häcken till grannen journalisten och skriker:
– Hallå, mamma har en bebis i magen! En månad senare är det dags igen:
– Nu säger mamma att hon har TVÅ bebisar i magen!
Med sådana söner behöver man inga PR-konsulter. Fast Helen Sjöholm har å andra sidan aldrig riktigt varit i behov av reklam eller rubriker. Snarare tvärtom. När Ruben föddes, ledsnade pappa David slutligen på paparazzifotografen, som satt och häckade dag och natt i en bil utanför porten, knackade helt sonika på rutan, räckte ironiskt över en kaffekopp och sa:
– Du, vi börjar faktiskt bli lite trötta på dig och din kamera. Skulle vi kanske kunna få vara i fred snart?
Ty att vara Kristina från Duvemåla med ett helt folkhem, är inte bara ett privilegium. Speciellt inte om man till vardags helst vill vara Helen från Sundsvall, gå på gatorna som en vanlig kvinna och in på Ica i pyjamasen under jackan, osminkad och måndagstrött. Det blir en balansakt mellan det privata och det offentliga.
För det mesta blir det enbart komiskt. Som när autografjägarna flockades utanför sceningången på Cirkus men inte märkte att den musgrå tjejen som just slank förbi var identisk med stjärnan som nyss stått blomsterhyllad och nästan självlysande i scenens mitt.
– Jag har alltid haft lite nytta av att bara vara 160 centimeter lång. Och jag har aldrig varit mycket för att klä eller sminka mig privat. Jag vill kunna dra iväg snabbt och göra saker, utan att det kostar tid framför spegeln.
En perfektionist
Det märks också i kontrasten mellan yrkesliv och det privata. På jobbet är Helen Sjöholm den plikttrogna lutheranen som inte lämnar en ton åt slumpen. På fritiden snarare en improviserande existentialist som njuter av nuets magi, långa skogspromenader och gärna – när hon inte är gravid, förstås – ett glas vin i soffan.
Kanske är det pappa ingenjörens inställning som spökar.
– Pappa har alltid varit den sanne livsnjutaren, som gärna sitter och snider på en träbit, läser en bok eller tar en whisky.
Kanske också mamma lärarinnans.
– Mamma har alltid drivits framåt av en enorm energi, hon är verkligen en ”doer”. På det hela taget har min familj varit enormt viktig i mitt liv. Det har gett mig mycket trygghet och självkänsla.
”Fostrad av starka kvinnor och skäggiga karlar”, skrev en reporter en gång. Att männen med hår på hakan hette Björn Ulvaeus och Benny Andersson var inte att ta miste på; de som en gång for riket runt och lyssnade på tusen sångerskor, innan de fann sin huvudrollsinnehavare till succémusikalen. De starka kvinnorna var framför allt farmor Britta och mormor Elsa.
– Det var farmor som tog med mig som treåring till långvården, för att jag skulle sjunga skillingtryck för de gamla. En stilig, ståtlig kvinna som mannekängade på pensionärsföreningen och släpade med mig till Paris.
– Mormor var snarare hennes motsats, en trygg bonddotter som hade allt inom hundra meter, till och med sommarstugan. Jag minns när hon slutligen kom ner till Göteborg för att se min föreställning. Hon var så stolt att hon inte ens ville fråga hur man använde påslakanet, som jag bäddade med i gästrummet. Istället låg hon ovanpå täcket och frös hela natten.
Hellre jazz än rock
Det var i det spänningsfältet artisten Sjöholm tog form. Mellan strålkastarskenet och björkdungen. Mellan trygg självkänsla och det hon en gång kallade ”ett stärkande mått jantelag i ryggen”.
– Jante är mest av ondo, förstås. Men den gör att man också tänker efter före, inte bara drar iväg. Det märktes när hon som 15-åring erbjöds att ta över det lokala hårdrocksbandets sångmikrofon, men istället snart smög iväg med pianisten och sjöng jazz och Mikael Wiehe-låtar. Rösten lämpade sig illa för pop och rock, det hade hon klurat ut redan under städpassen i släktens plåtfabrik.
– Det var så grym akustik där mellan plåtarna. Jag sjöng ”Porgy and Bess” och tänkte ”Wow, vilket sound!”
Dit hade hon i sin tur kommit via lånade underkläder, kan man säga. Helen Sjöholms första roll var som ”Behåsamlaren Knut” på en skolshow.
– Jag var tio år, lånade mormors behå och sjöng Lasse Berghagens låt ”Flirtige Knut”: ”Så har jag fått det som jag vill, jag har fått en behå till!”. Jag minns hur jag njöt av applåderna och skratten. Hur jag plötsligt insåg att det var på en scen jag ville vara.
Men det tog tid, lång tid, innan hennes öde började utkristalliseras. Skjutsades längre runt av mamma till konstsim, ridning och jazzdans. Därefter en flitig studentska som pluggade etnologi – men ännu hellre sjöng i kör och spelade amatörteater. Sökandet efter artisten Helen Sjöholms rötter avslöjar både med- och motgångar.
Det sistnämnda kan vara när hon tre gånger missade intagningsproven till scenskolan, när en långvarig relation sprack 2002 eller när jobbet som Kristina i Duvemåla gjorde henne melankolisk och isolerad.
– Eftersom jag spelade sex dagar i veckan, förlorade jag alltmer kontakten med mina vänner. Kristinas sorg satte sig också i min egen kropp. Jag var helt slutkörd emellanåt. Låg på mina lediga måndagar och grinade i sängen och käkade godis.
Hur kunde det bli så?
– Mycket för att jag aldrig sa nej, utan jobbade jämt. Det bottnade nog i att jag innerst inne burit på en ständig rädsla för att inte vara alla till lags.
Du försöker vara den duktiga tjejen i alla lägen?
– Det har i alla fall varit så. Någon sa: ”Konsten är inte till för dig, Helen, utan tvärtom. Du har fått en gåva som du måste ha respekt för”. Men jag… äh, jag vet inte om jag köper den synen. Jag måste ju få ha kul också, tycker jag. Vara lite mer egoistisk i mina val.
Och hon lyckas rätt bra med det. 41 år gammal är Helen Sjöholm starkare, mognare och coolare än någonsin. En av orsakerna heter David Granditsky, maken som hon träffade på en femtioårsfest för åtta år sedan.
– Det var som att ratta in en radiostation som sände på exakt min egen våglängd. När David och jag började prata var det som om vi kände igen varandra. Vi var helt enkelt från samma planet. Attraherades av varandra.
Varför är David din man?
– Vi är båda individualister och kan förstå den andres behov att periodvis gå upp tokintensivt i jobbet. Vi älskar att umgås med vänner, men också att vara osociala, gå hemma i huset och peta, sitta i tv-soffan och titta på dvd.
Vi diskuterar riskerna med att slå igenom väldigt ung, över en natt, och konstaterar att Helen Sjöholm själv hade turen att få göra karriär stegvis.
– Jag fick utvecklas långsamt och pröva mig fram. Tilläts göra fel, backa och ta om. Och tack vare att jag gjort så många olika roller, har jag sluppit att bli en produkt, som annars lätt drabbar den som bara förknippas med en viss slags artisteri, en viss platta.
Största missförståndet om dig som person?
– Möjligen att jag skulle vara som Kristina i Duvemåla: god, gudfruktig, dömande och lite sorgsen. Okej, jag har kanske också en del av det där i mig. Men jag låter aldrig vemodet ta över. Inte numera i alla fall.
För även senare i livet skulle Flirtige Knut komma henne till undsättning.
– Lasse Berghagen tjatade med mig i en revy på China. Jag var hemskt tveksam först, men Lasse sa så klokt: Jag tror du kommer att ha väldigt roligt på jobbet. Och hur befriande det faktiskt var att göra något som bara fick folk att garva.
Till den återfunna harmonin bidrar också en sekelskiftesvilla i Nacka. Helen Sjöholm visade sig till sin egen förvåning vara bra på att rolla och spackla. Frågar man om hennes vattenhål i tillvaron, pekar hon leende ut över sjön, där bävrarna ibland simmar i skymningen.
Var det bra att få barn relativt sent?
– Det kan jag inte säga, det bara blev så. Jag är uppvuxen med två syskon; jag tog länge för givet att jag själv också skulle ha många barn. Sen gick åren och… Ja, nu är jag bara fantastiskt glad att ha Ruben.
Och två barn till i januari?
– Ja, det känns både skräckinjagande och som en otrolig bonus. Det kommer förstås att bli intensivt, men samtidigt är det ju hemskt skönt att få fokusera på något annat än jobbet.
Nej, hon klagar inte på arbetsbördan heller. Kallar det snarare en nåd att ständigt erbjudas nya engagemang. På senare tid har hon farit mellan Stockholm, New York (gästspel som Kristina) och Hamburg (rollen som mamma Karin i ”Simon och ekarna”). Anno 2011 är Helen Sjöholm mer eftersökt och anlitad än någonsin.
– Jag lever ett oerhört priviligierat liv, det vet jag. Det gör mig ödmjuk, hoppas jag. Jag tillhör dem som gärna betalar skatt, eftersom jag tror på ett solidariskt samhälle. Sådana som jag måste betala för andras trygghet.
Tror du på Gud också?
– Nej, men trots att jag inte är religiös, har jag alltid känt mig väldigt icke-ensam. Jag hyser en stark tillit till själva livet. En förtröstan på att även om det inte blir som jag tänkt mig, så blir det nog rätt bra ändå.
Vad är livets mening för dig?
– Att få uppleva kärlek från någon och för någon. Att få vara mig själv med någon som gillar mig. Från och med januari är det två personer till.
PERSONLIGT
Namn: Marie Helen Sjöholm Granditsky Född: 10 juli 1970 i Sundsvall
Familj: Maken David, 45, ljudtekniker. Sonen Ruben, 4. Snart tvillingar, i början av januari.
Bor: Villa med sjötomt i Nacka, utanför Stockholm.
Aktuell: Som Karin i filmatiseringen av Marianne Fredrikssons Simon och ekarna, som har premiär den 9 december. Filmen handlar om det barnlösa arbetarparet som tar hand om den lille Simon – en pojke med judisk pappa och en nästan skrämmande bildningshunger.