Helen Sjöholm och Mikael Persbrandt spelar äkta makar i Tills solen går upp. Foto och © Barzan Dello
Dagens Nyheter 2021-12-25
Av: MOA MALMQVIST
Peter Dalles Tills solen går upp handlar om att styra sina drömmar, en lockande tanke som visar sig kunna ha förödande konsekvenser. Mikael Persbrandt och Helen Sjöholm spelar äkta makar, vars relation sätts på prov när den ena söker en annan verklighet. DN träffar skådespelarna för att prata om det uppskjutna juldramat.
I bara fem upplagor finns den handskrivna och läderklädda boken som Peder får i julklapp. Den gamla klenoden visar sig snart ha ett större syfte än som samlingsexemplar, boken kan nämligen användas för att kontrollera drömmar.
På en förvånansvärt problemfri zoomlänk lutar sig Mikael Persbrandt, som spelar Peder, och Helen Sjöholm, som spelar Peders fru Lena, tillbaka när de berättar om Tills solen går upp. Persbrandt beskriver sin karaktär som en ”insomnad medelålders snubbe i ett lyckligt men kanske lite sömnigt äktenskap”.
– Peder jobbar som börsmäklare där han inte känner sig riktigt hemma. Han har sitt intresse bland antika böcker och drömmer om den här klenoden som finns i något antikvariat, som han sedan får i julklapp, säger Persbrandt och fortsätter:
– Det finns ju män som Peder på riktigt, som jag själv hoppas att jag inte ska bli och som jag kämpar emot. Jag ser dem gå på gatorna, alla dessa män som är liksom lost in the pancake, helt inne i sina rutiner och i sig själva. Men drömmarna gör Peder lycklig för en stund.
Helen Sjöholms karaktär Lena märker att hennes man blir allt mer frånvarande och uppsluppen av sina drömmar.
– Vi har ju ett behov av att hänge oss åt våra drömmar, och öppna upp en annan del av våra personligheter. Det är lite intressant det där… det behöver ju inte innebära något ont. Men i Peders fall går det aningen lång, kan tyckas.
Inspelningarna inleddes bara veckor innan det allra första fallet av corona påträffades i Sverige. Peter Dalle har både författat och regisserat filmen. Dessutom ses han i rollen som make till Hanna, huvudrollskaraktärens ungdomskärlek. Filmen skulle ha haft premiär julhelgen 2020, men på grund av att pandemin – och filmens uppenbara jultema – fick biopubliken vänta ett helt år.
– Alla har vi ju påverkats av pandemin. Jag skulle ha filmat en del i förra sommaren, men det blev antingen avbrutet eller uppskjutet. Det kommer ju att bli av, men det är ett hackigt schema just nu… vilket har fört med sig att jag har varit bonde hemma på min gård. Det har inte varit helt fel att köra lite traktor, förklarar Persbrandt som nyligen sågs i tv-serien Den osannolika mördaren.
Han syftar på sin hästgård som ligger en knapp timmes bilväg söder om Stockholm. Han har de senaste tre åren jobbat utomlands. När intervjun äger rum är han hemma mellan två inspelningsblock för säsong tre av den brittiska tv-serien Sex education, som hade premiär i september i år.
– För många har pandemin varit elände och för andra har det varit en stund av respit och andhämtning. Liksom att strukturera om och inte känna att man måste göra en massa saker. Många jag känner tycker att pandemin har fört med sig en viss sinnesro, säger Persbrandt.
– Sedan skapar pausen en längtan efter att få komma ut och göra saker, och ett sug med massor av nya idéer, tillägger Helen Sjöholm.
Hon skulle under fjolåret ha spelat i musikalen Next to normal på Uppsala stadsteater men fick, efter bara åtta kvällar, ställa in alla föreställningar. Hon har sedan dess setts i Amy Deasismonts tv-serie Thunder in my heart och i Så mycket bättre. Under hösten har hon turnerat landet runt med musik från albumet En ny tid, som släpptes för ett år sedan.
– Mitt i pandemin var jag och några musikanter och spelade på ett äldreboende. Vi ville aldrig sluta… en låt till och en till. Det kanske var lite fel forum, men jag har längtat så efter att få spela, jobba och repa liksom. Det uppstår någon slags kraft i det, och det har varit helt fantastiskt att äntligen få komma ut i landet och spela min nya musik.
Vanna Rosenberg spelar Peders gamla kärlek Hanna. I drömmarna möts de i badkläder på vita stränder med azurblått vatten. Snart börjar de att ses i verkligheten, för att planera gemensamma resmål om nätterna.
Filmen är visserligen ingen uttalad julfilm men den tar språng i julen, när den också har premiär. Jag frågar dem om varför många julfilmer kretsar kring otrohet – som Tomten är far till alla barnen eller Love actually.
– Jag tittar sällan på julfilmer och jag är inte helt säker på att det här är en julfilm, förutom att karaktärerna firar jul. Vad gör en film till en julfilm egentligen? Jag skulle inte heller säga att det här är en film som utforskar tvåsamheten som idé eller icke-idé. Om den är utrangerad eller om vi ska leva i andra relationer och konstellationer, säger Persbrandt och fortsätter:
– Peder och Hannas drömmar handlar inte bara om en ny partner, utan om ett annat liv. Min karaktär känner sig främmande gentemot sitt liv, men det är väl mer igenkännbart när man är runt 50 år än när man är 25. Det eskapistiska inslaget i filmen är nog mer ett uttryck för att livet är kort.
Helen Sjöholm tar vid:
– Det där brukar vi prata om hemma, liksom frikort och hela den grejen samtidigt som man måste få leka med tanken. Fungerar det att leva med en partner om man inte erkänner att man blir attraherad av andra människor? Jag skulle kanske inte berätta om jag fantiserade om andra, men jag tror att det är oundvikligt.
Vad som utgör filmens sensmoral tycks skådespelarna inte riktigt kunna svara på. För det handlar inte om tvåsamhet eller otrohet, inte heller om att man ska passa sig för farliga krafter när man är uttråkad.
(…)
Samtalet leder in på gamla kärlekar och relationer som ibland besöker drömmar, decennier senare. Helen Sjöholm refererar till pjäsen Hugh och Nancys många världar där hon spelade tillsammans med Vanna Rosenberg. Pjäsen handlar om en fysiker som forskar om parallella världar och kausalitet.
– Det är väldigt jobbigt att ta in tanken på att allt lever vidare i andra världar. När man väljer att avsluta en relation så lever den vidare någonstans. Det ligger liksom kvar i känslobanken, så poppar de upp i drömmarna ibland, säger hon.
– Jag tror att vi alla drömmer, det är en rensning av hårddisken antar jag, fyller Persbrandt i.
Han berättar om en återkommande dröm, där han ska spela en Shakespearepjäs på Dramaten, och kommer dit utan att kunna sina repliker.
– Jag försöker förklara att jag vet vad jag ska säga men då går ridån upp… Så var det ju lite när jag jobbade med Bergman. Att jag hela tiden tänkte att han inte fick komma på mig med att inte kunna replikerna, berättar Persbrandt.
– Jag har drömt flera gånger att jag plötsligt hittar en dörr hemma som jag aldrig sett förut. Jag öppnar den och där finns en helt ny del av huset jag aldrig sett förut, säger Sjöholm.
(…)
Tills solen går upp
Biopremiär: 25 december.
Längd: 1 tim 37 min.
Regi: Peter Dalle
Medverkande: Mikael Persbrandt, Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Björn Gustafsson, Filip Berg och Jennie Silfverhjelm.
Hela artikeln återges inte av upphovsrättsliga skäl