Dalarnas Tidningar 110329
Av: ANNA LINDBERG
När Helen Sjöholm var liten brukade hon sjunga i sin pappas plåtslageri och drömde om att en dag bli artist. Hennes liv förändrades helt när hon fick huvudrollen i Kristina från Duvemåla, och hon kan fortfarande inte riktigt tro att drömmen om att bli en stor sångerska gått i uppfyllelse.
– Jag nyper mig i armen ofta.
Helen Sjöholm hälsar med ett stort leende på läpparna när vi möts på Dieselverkstadens café i Sickla utanför Stockholm. Det märks att hon är en varm och trevlig människa med fötterna på jorden. Hennes ögon far över menyn innan hon till slut beställer en multikulti-sallad, något hon aldrig har provat förut.
Helen Sjöholm har just avslutat turnén med skivan Euforia, på vilken hon tolkar Billy Joel-låtar. Idén att göra en sådan skiva kom av en ren händelse; en dag lyssnade hon på She’s always a woman, en gammal favoritlåt som hon nästan hade glömt bort.
– Jag blev nyförälskad i den och då blev jag nyfiken på Billy Joel.
Eftersom hon inte ville göra en skiva med covers, utan i stället hitta något eget, bestämde hon sig för att sjunga låtarna på modersmålet.
– Genom att tolka dem på svenska blev de som helt nya låtar.
Helen Sjöholm är liten och nätt, men inom henne ryms en stor röst. Hon upptäckte tidigt kraften i den, och när hon var åtta år tog hennes mamma med henne till en kör.
– Det var jätteroligt, för jag fick plötsligt en plats där jag fick syssla med det jag velat göra hela tiden.
Hon sjöng i kören ända tills hon var 19 år, och som ung fantiserade hon ofta om livet som artist.
– Men jag hade inga konkreta planer på att bli sångerska, utan jag tänkte nog mer att jag skulle plugga och få ett bra jobb.
Som tonåring brukade hon hjälpa sin pappa att städa i hans plåtslageri, som var ett ypperligt ställe att sjunga på.
– Det hade en sådan grym akustik, så jag var där mycket och sjöng. Det blev som ett hemligt ställe för mig, där jag kunde leva ut sångfantasierna.
Under gymnasiet träffade hon musiker som peppade henne, och det var mycket tack vare sådana möten som hon till slut vågade satsa på sången helt och hållet.
– Man lystrar extra när någon utomstående uppmuntrar en. Mina föräldrar tyckte att det var roligt att jag höll på med sången, men jag tror att man som förälder också vill skapa en slags medvetenhet hos sitt barn om vad man ger sig in på.
Helen Sjöholms egen askungesaga tog fart efter gymnasiet, då hon tog ett par sabbatsår för att sjunga. 1992 fick hon huvudrollen i ett stort amatörspel i Enskede. Musiken var skriven av Benny Anderssons svåger, vilket gjorde att musiklegenden kom för att se pjäsen. Han hade ögonen på den unga flickan från Sundsvall.
Två år senare kontaktade Benny Andersson henne, då han höll på att skriva musikalen Kristina från Duvemåla och behövde spela in demos för att höra hur låtarna lät med sångröst på.
– Jag tog en taxi till hans studio och var helt överlycklig.
När det senare blev dags för auditions till musikalen, ringde Benny Andersson och uppmanade henne att söka. Bland tusentals sökande, blev det till slut Helen Sjöholm som fick rollen som Kristina.
– Det var helt sjukt. Jag kände direkt att det här kommer att förändra mitt liv, oavsett om det blir succé eller inte.
Men visst blev det succé, minst sagt. Med premiär i Malmö 1995, höll musikalen i gång i fyra år och fick stående ovationer. Detta blev Helen Sjöholms stora genombrott.
– Hade inte Kristina kommit hade jag kanske inte hållit på med musiken professionellt.
Flera år senare, hösten 2009, hade Kristina-projektet tagits upp på nytt och i den engelska konsertversionen av musikalen, sjöng hon titelrollen i Carnegie Hall i New York inför tusentals människor.
– Det var fasansfullt svårt att ställa om från svenska till engelska; att plugga in en ny text till det jag hade sjungit 500-600 gånger förut. Men det var vansinnigt roligt också!
Innan hon kliver upp på scenen och ska sjunga för en stor publik, känner hon en lustfylld nervositet och en enorm adrenalinkick.
– Det är som att hoppa ut från en trampolin och inte veta vad man har nedanför sig.
Helen Sjöholm har aldrig skolat sin röst, och det tror hon har varit till hennes fördel trots att hon ibland önskar att hon var bättre på att läsa noter.
– Jag tror att jag har utvecklats ännu mer just för att jag har skapat min egen teknik i stället för att lyssna för mycket på andra och bli överteknisk.
På senare år har den mångsysslande sångerskan även synts på vita duken, efter att regissörer har ringt och frågat om de får provfilma henne. Sin mest kända filmroll har hon i Så som i himmelen, som hon tycker var fantastiskt rolig att spela in.
– Det var ett förbaskat kul gäng att jobba med. Vi gick in i karaktärerna ganska snabbt och den samhörighet vi kände gjorde mycket för filmen, säger hon och smuttar småleende på teet.
Helen Sjöholm tycker att hon är ganska dålig på att ta hand om sin röst.
– Man ska egentligen prata med magen på det här sättet, så att man har en god ton och inte skadar sina stämband, säger hon med en tillgjort djup röst som får mig att skratta.
Men det är inget för Helen Sjöholm; hon vill hellre vara sig själv och ha en levande röst som skaver lite och som inte alltid låter klar.
Hon tycker att hon lever det liv som den unga, dagdrömmande Sundsvallsflickan i plåtslageriets ekande lokaler en gång fantiserade om, men på ett annat sätt än vad hon då trodde. – Men man lever inte bara drömmen, utan man utför ett verkligt och uppslukande arbete också.
Föredrar:
Gabriellas sång / Du är min man
Att fjällvandra med Tommy Körberg / Att åka på spa med Benny Andersson
Att liksom Kristina utvandra till Ki-Chi-Saga / Att göra en Aniarafärd
Harry Martinson / Vilhelm Moberg
Att ha Michael Nyqvist som körledare / Att leda Allsång på Skansen
Fakta:
Fullständigt namn: Marie Helen Sjöholm Granditsky.
Född: 10 juli 1970.
Familj: Maken David och sonen Ruben, tre år.
Bor: I Nacka utanför Stockholm.
Gör: Är sångerska och skådespelerska.
Favoritmusik: Lyssnar väldigt lite på musik just nu, men gillar Ane Brun.
Intressen: Att umgås med familjen.
Dold talang: Är en jäkel på att slipa, måla och renovera.
Blir arg av: Översitteri och elakhet.