Foto och © Carolina Byrmo
Aftonbladet Söndag 160904
Av: JOHAN GUNNARSSON
SAMTALET – HELEN SJÖHOLM
Det sägs att en fjärils vingslag på andra sidan jordklotet kan påverka och förändra en människas liv i grunden. Att en ynka liten händelse kan göra skillnad mellan svart och vitt och mellan ett liv i ett glittrande rampljus och en tillvaro i skuggan. För Helen Sjöholm handlar det om ett val som två av våra största stjärnor gjorde – och som ledde henne till Kristina, bioduken, Sveriges scener och vidare ut i världen.
– Utan det hade jag nog inte jobbat med det jag gör i dag. Nej, det hade jag inte, säger hon.
Hon ska bli en diva. En överförfriskad diva som sätter männens hjärtan i brand. Detta eftersom tiden har kommit till klassiska Göta Lejon i Stockholm. Helen Sjöholm, ja, inte bara hon, utan Johan Rabaeus, Shima Niavarani, Linus Wahlgren, Johan Rheborg och några till, repar inför premiären av musikalen Kulregn över Broadway, eller Bullets over Broadway som förlagan, Woody Allens film, döptes till.
– Jag längtar eter att få förföra, säger Helen Sjöholm och skrattar.
– Det är en roll jag aldrig har spelat förut. Jag brukar vara mer jordnära. Det ska bli jättekul att göra något nytt.
Och det inns inget i hennes uppenbarelse som pekar mot något annat än att hon menar vad hon säger. Hon pratar lugnt, lite eftertänksamt, med en innerlighet och ett minspel som gör att man vill lyssna, men utan några större gester. Då och då, men bara i korta fraser, bryter hennes sångröst igenom pratrösten.
Det är svårt att tänka sig Helen Sjöholm som något annat än en firad sångerska och musikalartist. Självklart har också hon börjat någonstans, men de senaste 20 åren har varit så fulla av hennes röst och rörelser på scen att tiden före bleknar. Ända sedan hon nådde rampljuset som Kristina från Duvemåla, i Björn och Benny-musikalen med samma namn, har rollerna hon spelat och konserterna hon gjort avlöst varandra, på spelplatser från Malmö Musikteater och Globen till Allsång på Skansen, Kina och USA. Inte illa för vem som helst, inte heller för en nu 46-årig tjej från Sundsvall. Att säga att hon hamnat där hon hamnat i karriären av en slump vore att förminska hennes ambitioner som yngre. När hon fick rollen som betydde allt för hennes fortsatta karriär – ett ord hon gärna värjer sig för – hade hon hat småroller, eller rättare sagt roller i mindre uppsättningar av musikaler som Trollkarlen från Oz och Elvira Madigan. Hon hade trimmat och tränat rösten med sångpedagoger och på Kulturamas jazz- och popsångslinje, men på scenskolan kom hon inte in. Det var ungefär där hon stod i början av 1990-talet.
– Jag hade precis läst etnologi på kulturvetarlinjen och jag visste inte riktigt vad jag ville med min sång, åt vilket håll jag ville.
När Björn och Benny sökte en Kristina till deras musikal bestämde hon sig ändå för att söka. Detta trots att hon och många andra trodde att rollen var vikt för Josefin Nilsson eller någon annan de båda männen från Abba hade samarbetat med tidigare. Någon kändis. Men kanske var det just Helen Sjöholms brist på kändisskap som gjorde att hon fick rollen.
– De sökte nog någon som var blank, någon som publiken kunde ta till sig som Kristina. Det var inte bara en röst de sökte, det var en karaktär. Det var väl en kombination av rösten och att jag kunde leverera en replik som gjorde att jag fick rollen.
– I vilket fall var det modigt av dem.
Rollen var onekligen hennes ”sliding door”, uttrycket hämtat från en film med Gwyneth Paltrow i huvudrollen, där handlingen följer två olika spår, ett beroende på om huvudkaraktären hinner med ett tåg i tunnelbanan och ett annat där dörrarna slår igen precis framför näsan på henne. De två spåren i filmen utvecklar sig sedan i helt olika riktningar.
– Ja, Gud ja. Det kan man lugnt säga. Utan den rollen hade jag nog inte jobbat med det som jag gör i dag. Det hade jag inte. Det var lyckosamt på många sätt.
Kristina från Duvemåla blev en formidabel succé med nästan 500 spelningar. På samma gång också en språngbräda ut i ett liv i rampljuset för Helen Sjöholm. Med egna turnéer och konserter, med BAO, Benny Anderssons orkester, med flera musikaler, med tolkningar av andras låtar och med samarbeten med gräddan av svenska sångar- och musikerkåren. Därtill konserter med Kristina- och ABBAhyu8097-material i Minnesota, USA och Kina och en lång radda priser och utmärkelser som kvitto.
Men märkligt nog, all framgång till trots, ser sig Helen Sjöholm som amatör.
– Jag har lärt mig jobbet inifrån eftersom jag inte har någon utbildning, på så vis känner jag mig som en amatör. Det är nog min drivkraft. Jag tänker alltid att jag nog ska göra något annat. Jag är nog bara sådan som person, jag låtsas att det inte är på riktigt, inte på blodigt allvar. Jag blir bara spänd och nervös om jag tar mig själv som artist på för stort allvar.
– Men missförstå mig inte. Det är på blodigt allvar när jag står på scen och det är klart att jag tar mitt jobb på allvar.
Det här att du väljer att se dig som amatör, har det med självförtroendet att göra?
– Njae. Jag har ganska gott självförtroende, men samtidigt är det skitande. Jag får det nog när jag väl kommer upp på scenen, då bara kör jag. Men jag kan vara ganska orolig som människa och fundera mycket på vad andra ska tycka. Och fundera, man kanske borde göra si eller så och hur gör de andra? Men på scenen försvinner det och den egenskapen är så befriande. På scen blir jag modig, det är jag inte annars.
Apropå scenen, har du någon drömroll?
– Mer människor jag gärna vill jobba med. Skådespelare som Rabaeus, han är lite galen, och hela gänget i Bullets over Broadway. Tommy Körberg har jag lyssnat mycket på, jag tycker så mycket om hans röst. Och Jan Malmsjö, Marianne Mörck… Jag skulle gärna vara en musikalens Meryl Streep som får göra många olika roller.
– Det finns en föreställning som heter Next to normal, den skulle jag vilja göra, men inget annat konkret.
Du är ju väldigt känd som artist, men rätt okänd som människa. Är det något du har valt? Har du hög integritet?
– Ja, det har jag. Och det finns nog ett ömsesidigt ointresse av mitt privatliv. Jag har inte varit förtegen, men jag är inte intresserad av att visa upp det. Samtidigt är jag rätt ospännande. Jag hade en bra uppväxt, är gift och har tre barn. Det som är speciellt med mig är när jag kommer upp på scen. – Jag tycker att det är lättare att sitta så här, och snacka om det man gör. Jag tycker inte att det är så kul att prata om mig själv. Det känns inte aktuellt att vara med i Så mycket bättre, det är ett bra program och jag gillar verkligen att träffa och lära känna kollegor, men då ska man också känna sig bekväm med att prata om sig själv.
Men något skelett har du väl i garderoben?
– Ha, ha, nej, jag har lite tiden-rinner-iväg-ångest, men inget annat att komma med.
Vad har du för förhållande till dina låtar, till exempel ”Du är min man” med BAO som låg på Svensktoppen en hel evighet?
– Vissa låtar har blivit stora, men jag ser det som att jag spelar olika roller. Låtarna blir olika delar av min karriär. Till exempel, jag ser mig som refrängsångerska i BAO där det är 16 pers i bandet och vi har med oss en hel dansbana när vi är ute. Det är superkul, men BAO är inte jag. ”Du är min man” är inte den låt jag har älskat mest, men med BAO är det så kul att göra den.
– Vad som är komplicerat är att jag inte skriver mitt eget material. Jag skulle vilja ha hat förmågan att skriva egna låtar och jag kan bli lite avis på de som har eget material, men jag har testat. Tolkningarna får bli det som kommer från mig.
Hon menar förstås tolkningar av låtar, men uppgiften hon nu står inför är också en tolkning, den som Helen Sinclair i Kulregn över Broadway – den fantastiska historien från 1920-talets New York där en manusförfattare får stålar av en gangster för att sätta upp en pjäs, där en kvinna utan talang ska få en roll, där en livvakt är ett geni och där producenten får bekymmer på löpande band. Men det är också historien där Helen Sjöholm ska bli en diva, en roll hon aldrig har hat förut. Ur en lekmans synvinkel lär det bli en utmaning. För ur en lekmans synvinkel är hon i verkliga livet mer som sina tidigare roller – jordnära. Så långt från en överförfriskad diva man kan komma.
Självporträttet
Och så vill jag att du ritar ett självporträtt?
– Oj, det var det värsta. Jösses, herregud! Du förstår inte hur dålig jag är på att måla.
Äsch, kläm till med något enkelt.
– Det får nog bli en streckgubbe för mig. Man behöver väl inte ta så allvarligt på det här, eller? Det är ju konst, det ska vara kul!
Efter 10 sekunder:
Jamen, så här i början ser det riktigt bra ut. Är det där ett ostron?
– Ha ha, det känns som ett nakenporträtt. Det här är snippan, ser du, ha ha. Det blir så fult så du fattar inte.
Efter två minuter:
Och det där, är det flaggor?
– Nej, nej, det är små toner. Säg det med toner, det är jag det.
– Nej, nu ger jag upp, det får bli så där.
3 x senast jag…
- …såg en film på bio: ”Ha ha, när ser man en hel film i soffan? Vi såg Karate kid med (sonen) Ruben för några dagar sedan och han gillade den jättemycket. Men bio? Jo, det var Zootropia. Den var inte alls så tokig, bland de bättre i den genren”.
- …blev förbannad: ”Jag kan bli förbannad på intolerans och på hur världsläget ser ut. Och med tre barn hemma så ökar chanserna till temperaturhöjningar av humöret, men som tur väl är blir det inte långvarigt”.
- …gjordde något olagligt: ’’För några dagar sedan fick vi med oss en tandborste från Ica, men det åtgärdade vi. Jo, jag och en kompis gick från Rival utan att betala härom kvällen. Vi blev så tagna av Lisa Nilssons sång att vi bara gick. Men efteråt ringde jag och erkände”.
Till sist tänker Johan:
Att jag fortfarande är lite förbryllad. När jag sa att jag tyckte att hon var väldigt lik Lena Olin svarade Helen Sjöholm ”nu rodnar jag, det var det mest smickrande jag har hört på år”, men också att ”du är hemskt rolig”. Vad betyder det? Trodde hon mig eller trodde hon mig inte? Hon verkade i vilket fall inte hålla med mig utan la till att ”när jag var ung och vacker var jag lik Jennifer Aniston. Men det var då det, nu är jag bara lik min mamma.”
Fakta
Namn: Helen Sjöholm.
Ålder: 46 år.
Yrke: Sångerska, skådespelerska och musikalartist.
Familj: Gift med ljudteknikern David Granditsky. Tre barn, tvillingarna Samuel och Johanna, 4, och sonen Ruben, 9.
Bor: I Stockholm.
Aktuell: Spelar rollen som Helen Sinclair i Bullets over Broadway, musikalen efter Woody Allens Oscarsbelönade film med samma namn. Föreställningen har premiär på Göta Lejon i Stockholm på lördag 10 september.
Texten återges med tillstånd av Aftonbladet Söndag