Foto och © Kristina Djerf
Höjdarlunch heter showen som har spelats på Katalin i Uppsala under april, och det är precis vad det är. En timmes lunchcabarét som med lätthet hade kunnat vara vilken fullängdsföreställning som helst. Så rolig, så snygg och så genomproffsig.
Insläppet sker en dryg halvtimme innan showstart, och när man har visats fram till sin plats är det bara att lyfta locket av soppgrytan och ta för sig. Den som är uppmärksam får syn på en bar dit man kan gå fram och köpa annan dryck, och det hade varit önskvärt att den informationen gavs till alla besökare. Men det är en detalj i sammanhanget. Vid tallrikarna ligger programblad, dock inte innehållande den sedvanliga presentationen av de medverkande, utan recept istället. En rolig start!
Kl.12 strömmar Jacke Sjödins röst ur högtalarna, och pianisten Mikael Skoglund tar plats på scenen. Den övriga ensemblen gör entré bakifrån, där publiken gick in, och anförda av Helen tågar de fram mellan borden och upp på scenen.
Och sen avlöser numren varandra i en rasande takt, det ena roligare än det andra, och det mesta med Jacke Sjödins makalöst underfundiga ordvrickningar som bas. Jacke läser en rimmad dikt, receptet på soppan sjungs och spelas av samtliga medverkande, och en stund senare en programpunkt som är rykande färsk vid varje föreställning – Jacke skriver nämligen en ny text varje morgon, baserat på vad han har läst i dagens tidning; imponerande både i kreativitet och snabbtänkthet!
Jacke lånar sedan programbladet av en kvinna i publiken och passar på att flirta lite samt förhöra sig om var hon bor och vad hon jobbar med. På baksidan av programmet finns en låttext så att publiken kan vara med och sjunga, innan Helen kör en rolig monolog och därefter sjunger en mer finstämd låt. Men det är något som saknas efter maten, vad är det? frågar Jacke kvinnan i publiken. Kaffe, såklart, och ensemblen sjunger fram serveringspersonalen som kommer med fyllda termosar.
Efter 60 sekunders paus börjar andra akten finkulturellt då Andreas Nilsson sjunger Bellman, med texten visuellt gestaltad av Helen och Jacke. Jacke tar därefter vid och förklarar vad som hände en dag när han skulle ut på stan, men Andreas förstår ingenting så Helen rycker in och tolkar. Kvinnan som Jacke pratade med tidigare vävs här in i texten, och hon nämns i ytterligare ett par nummer senare under föreställningen.
Helen sjunger igen, Andreas testar en idé till en frågesport på ett bokstavligt talat halsbrytande vis, Jacke läser en kort dikt och sjunger alla Evert Taubes låtar på en och samma gång. Därefter ett framträdande som inte kan beskrivas i ord, då en nyskapad och minst sagt oväntad duett får publiken att ligga dubbelvikt och gråta av skratt!
Showen närmar sig sitt slut, men först ska världshistorien hinnas med, vilket också görs mycket underhållande, med klurigt bruk av rekvisita och ytterligare skruvade visuella gestaltningar. Sista numret blir en avskedslåt där Helen rockar loss på elbas!
Det här är en föreställning som måste upplevas, en beskrivning gör den inte alls rättvisa. Jacke Sjödins hejdlöst smarta texter och rim, Andreas Nilssons oslagbara röstvridningar, Mikael Skoglunds tajmade pianokomp, och Helens alla vackra och galna upptåg. Det är bara att hoppas att det någon gång blir da capo!
Kristina Djerf