Helen Sjöholm: ”Jag gör allt till max”

Aftonbladet Söndag 201220

Av: ANNA-MARIA STAWREBERG

Helen Sjöholm har fått människor hon aldrig mött att hitta kärleken. Men också att avsluta destruktiva relationer. För Söndag berättar hon om sökandet efter trygghet – och ständigt nya kickar.

Det är alldeles mörkt i den enorma salongen, och publiken sorlar av förväntan. Plötsligt smäller det till. Det viner till intill våra öron och högt över våra huvuden svingar en liten människa på en gunga.

Vi som sitter i publiken vet det inte då. Men när Helen Sjöholm svingar sig ut där på gungan i Kristina från Duvemåla är det början på en kometkarriär vi ser.

Det är 1995, och i stenhård konkurrens med tusen andra sökanden har den 25-åriga Helen Sjöholm, då helt okänd, fått rollen som Kristina i musikalen Kristina från Duvemåla, som Björn Ulvaeus och Benny Andersson sätter upp på Göteborgsoperan.

Vad vi snart blir varse, det är att hon sjunger med en intensitet man sällan upplever. Hennes närvaro där framme på scenen är total, och trots att hon bara är 160 centimeter lång fyller hon hela scenen.

(…)

– Jag var väldigt oerfaren då, men hade turen att jobba med en fantastisk ensemble och en stark historia. Arbetsdisciplinen var stenhård, och vi hade föreställningar fem, sex dagar i veckan, i fem år.

Vi sitter i en svit på Grand Hôtel. Helen är avslappnad, sitter uppkrupen i soffan och skrattar mycket. Framför sig har hon en halvt urdrucken flaska mineralvatten.

De senaste månaderna har hon ägnat åt inspelningen av filmen Tills solen går upp där hon spelar tillsammans med Mikael Persbrandt, Vanna Rosenberg och Peter Dalle. Tyvärr satte pandemin stopp för den planerade julpremiären, men tanken är att filmen ska släppas så fort biograferna öppnar igen.

– Peter hörde av sig för 1,5 år sedan och sa att han hade den perfekta rollen för mig. Då var jag i ett läge där jag ville testa att filma mer, så det passade ju utmärkt, säger Helen.

Hon har hunnit fylla 50, och sedan det där stora genombrottet med Kristina från Duvemåla har hon blivit en av landets mest folkkära artister. Som sångerska i BAO, Benny Anderssons orkester hamnade hon på Svensktoppen i hela 278 veckor. Med sin roll som Gabriella i Kay Pollacks Så som i himmelen fick hon svenskarna att börja sjunga i kör – och avsluta destruktiva förhållanden.

– Jag har haft turen att få starkt material ända sedan genombrottet med Kristina från Duvemåla. När människor kommer fram och berättar att vissa låtar, som Gabriellas sång i Så som i himmelen, förändrat deras liv, känner jag att det jag gör faktiskt har betydelse. Själv beskriver hon sig som en ”trygghetsknarkande hemmakatt som mår som allra bäst när hon kommer hem och kan stänga dörren om sig”.

– Samtidigt söker jag mig fortfarande till den här passionen som jag får utlopp för genom jobbet. Pirret i magen, möjligheten att få testa något nytt och utmana mig själv…

Det finns en stor kontrast i att beskriva sig själv som trygghetsnarkoman, och samtidigt ständigt söka passion och nya kickar. Hur får du det att gå ihop?
– Det får jag inte! Baksidan är att det är lätt att bli utmattad. Att sätta gränser är svårt, säger hon och skrattar.

Som för att statuera ett exempel på det hon just sagt, ursäktar hon sig och tar fram den ringande mobiltelefonen ur väskan. Berättar snabbt att hon är logistikansvarig där hemma, och måste ta samtalet. Viskande avhandlar hon mellanmål och eftermiddagens aktiviteter som 13-årige sonen Ruben ska fixa åt sina två yngre syskon, tvillingarna Samuel och Johanna, 9 år, och landar sedan återigen i sviten på Grand Hôtel, också mentalt.

– Jag har svårt att släppa jobbet ibland och för några år sedan var jag nära att bli utbränd. Jag har jättesvårt att göra något lite grann, jag är en sån där som gör allt till max. Idag har jag blivit bättre på att känna igen varningssignalerna, konstaterar hon.

Varken hon eller maken David Granditsky, som är ljudtekniker, har något traditionellt 9–17-jobb. För att få tillvaron med tre barn att gå ihop, har de pusslat, trollat med knäna och, när barnen var små, tagit hjälp av barnvakter.

– Ibland tänker jag: ”Fan, jag vill vara hemma mer på kvällarna med barnen!”, och det känns som en ständigt pågående dragkamp mellan hemma och jobbet, funderar hon. Men, säger hon strax. Att jobba med något annat är otänkbart. För henne är jobbet ett äventyr, något som på samma sätt som det kan dränera henne fullständigt på energi, kan uppfylla henne totalt.

– Jag tror också att både David och jag fungerar som bra förebilder för barnen, i och med att vi brinner för våra jobb. I Tills solen går upp spelar hon Lena, som lever i ett händelselöst, men ändå harmoniskt äktenskap med Peder (Mikael Persbrandt).

(…)

Rollen som Lena kom i rätt tid. För, i samma veva som pandemin svepte in över världen, tvingades landets teatrar och konserthus stänga för publiken. Helen Sjöholm, som då spelade huvudrollen i musikalen Next to normal på Uppsala Stadsteater, stod plötsligt utan uppdrag.

– Det blev en ofrivillig paus, kan man säga, som samtidigt gav David och mig möjlighet att vara hemma mer med familjen.

Men, även om det kan vara härligt att stänga in sig och umgås med familjen, och även om Helen i grund och botten är den där hemmakatten, måste gröten på bordet och räkningarna betalas. Och att bara hänga hemma ger naturligtvis ingen lön. Helen ser glad ut när hon berättar om filminspelningen.

– Vanna Rosenberg och jag har jobbat tillsammans tidigare. Jag tycker om och respekterar henne. Det enda negativa med inspelningen var att vi inte hade en enda gemensam inspelningsdag, vi var liksom på varsin sida av dröm och verklighet i manuset.

Helen Sjöholm må ha stått på scenen sedan 1990-talet. Men, även om Helen älskat att sjunga så länge hon kan minnas, började i kör redan som barn och var med i sånggruppen Just for fun där hemma i Sundsvall, var artist inte plan A för henne.

– Nej, jag gick kulturvetarlinjen på Stockholms universitet när rollen som Kristina dök upp och då insåg jag att det skulle kunna bli en inkörsport. Benny Andersson hade sett mig i ett amatörspel, och tyckte att jag skulle passa som Kristina. Helen insåg att det var en chans som hon inte kunde tacka nej till. En sån där chans som bara dyker upp en gång i livet, om ens det.

– Jag intalade mig själv att ”nu är det bara att åka. Sabbar jag det här, då kan jag i alla fall säga till mig själv att jag har försökt”, minns Helen.

Att säga att hon stannat upp helt under pandemin är alltså en lögn. Under det senaste året har hon även hunnit spela in ett soloalbum med helt nyskrivet material.

Albumet heter En ny tid. Är det en syftning på den konstiga tid vi lever i?

– Nej. Vi började spela in innan corona. Däremot har det varit en extremt speciell produktion! Jag satt ensam med producenten, och alla andra satt hemma hos sig och spelade, isolerade, säger Helen.

Än så länge har hon inte kunnat uppträda med albumet inför publik, även om det är något hon längtar efter.

– Jag älskar att spela inför publik. Visst har jag scennerver och är nervös inför spelningarna, undrar varför jag utsätter mig för det här egentligen. Men sen släpper det, och jag älskar varje sekund.

Den där ofrivilliga pausen har alltså fyllts med kreativa projekt. För under hösten har hon även haft en roll i Amy Deasismonts nya Viaplay-serie Thunder in my heart, där hon spelar tillsammans med bland andra Gustaf Hammarsten. Och i december har vi sett henne dyka upp i Så mycket bättre.

– Kanske har pandemin för min del delvis gett mig tid att tänka och formulera mina egna drömmar och önskningar, både privat och i mitt arbete. Ramlösan framför henne är tom. Hon konstaterar att hon fortfarande tycker att jobbet är ett ”jäkla äventyr”.

– Jag svingade mig upp på scen med en gunga för 25 år sedan. Och jag är där fortfarande…

(…)


5x senast jag…

…längtade upp på scenen:
”Hela tiden! Alldeles nyss. Det var alldeles för länge sedan.”

…hade rampfeber:
”För några veckor sedan då jag var med i Hellenius hörna. Det är något med såna där sofferier som gör mig nervös.”

…brast ut i sång spontant:
”När jag sjöng för Malena Ernman när hon fyllde år.”

…önskade att jag jobbade i en annan bransch:
”Jag önskar aldrig det.”

…kom av mig:
”Det var på genrepet inför Next to normal.”


3x favoriter

På nattduksbordet:
”Olle Adolphsons självbiografi och min feta dagbok.”

Gör jag för att koppla av efter en intensiv arbetsperiod:
”Först måste jag städa. Det är lite terapi för mig. Sen läser jag. Sen går jag ut i skogen.”

I lurarna:
”Jag lyssnar väldigt sällan på musik. Jag behöver tystnad, men när jag lyssnar på musik blir det Ane Brun eller Anna Stadling.”


Till sist tänker Anna-Maria:

…att Helen Sjöholm ofta har haft roller som trevliga, reko människor. Efter att ha tillbringat några timmar i hennes sällskap förstår jag varför. Helen känns genuint vänlig, har lätt till skratt och är samtidigt väldigt rolig.

(Hela intervjun återges inte av upphovsrättsliga skäl)

Tillbaka