Gästbloggare: Florence Ziethen
Hej allesammans.
Här kommer min rapport om helgen i Sundsvall.
Genrepet:
Avspänt, lättsamt och roligt. Med de tre orden tycker jag man kan sammanfatta genrepet som gav mersmak och bra vibbar inför lördagens konserter. Svårt att hålla sig för hjärtligt skratt när Helen mäter sin livstid i antalet WC-ankor och konstaterar att livet går fortare än vad man tror. Åh nog är det så. Genomskärande sång med perfekt klang och ren musikglädje upplevdes inifrån själen.
Konsertpremiär:
En färgsprakande, pulserande, och lustfylld show. Fantastiskt fint ljusspel med passande bakgrunder och snabba foto från 80 talet glimtar snabbt förbi. En snygg ordnad scenografi om man kan kalla det så i en konsert. Det var liksom pedantiskt sorterat på scenen trots alla musiker åh grejer, något som annars brukar upplevas som rörigt. Sången var fantastisk och hela konserten hade klass. Hela konserten började försiktigt, lugnt och stillsamt med låtar som ”Varje sår söker ett sår” följt av ”Ljudet av ett regn”. Pulsen börjar stiga ett par låtar in i konserten för att sedan vara på topp när tempot och energin ökar till en färgsprakande show då det är omöjligt att inte svänga med i tankterna. Avslutningen är nästan häktisk men fantastisk trevlig då Helen berättar om tiden då hon var 14 år och gick i högstadiet och livet var som livet brukar vara för en äkta fjortis. ”Barpianisten” och ”Gabriellas sång” får hjärtat att dansa medan konserten lider mot sitt slut.
Ett blomsterhav omsveper Helen medan applåderna talar för succé. Tre extranummer spelades och Helens gamla barndomsvän Anna Stadling är med på ett hörn i en av låtarna och en till synes lycklig Helen tackar till slut för sig och lämmnar scenen med famnen full av blommor.
Efteråt:
Efter sista konserten signerade Helen och Jojje cd skivor i foajén och en lycklig, fin, och minnesvärd musikafton är till ända och vi som var på plats lämnar Tonhallen med ett leende på läpparna och önskar Helen lycka till på den fortsatta Sverigeturnén.
Det jag personligen upplevde under konserten var lycka. jag satt åh tänkte på hur lyckligt lottad jag är i världen som har möjlighet att gå och lyssna på fina musikstycken LIVE i en fin konsertsal med orkester och allt glamoröst omkring det hela. Att få ta del av finkulturen och uppleva livskvalitet på ett sätt som för många är omöjligt. De tankarna säger lite om vilken klass konserten hade och liksom en av tidningarna skrev så var ribban högt belägen, men om någon fixar det så är det ju Helen.
Ha det gott och lyssna väl!
Kram från Florence.