Dagens Nyheter 200301
Av: JOHANNA PAULSSON
Next to Normal på Uppsala stadsteater är familjetragedi som utspelas inom hemmets fyra väggar. DN:s recensent Johanna Paulsson ser en stark musikal där Helen Sjöholms roll är föreställningens känslomässiga kärna.
Musikal
Next to normal
Manus och sångtexter: Brian Yorkey
Musik: Tom Kitt
Översättning: Calle Norlén
Regi: Ronny Danielsson
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Musikaliskt ansvarig och kapellmästare: Joakim Hallin
Koreografi: Roger Lybeck
(…)
Medverkande: Helen Sjöholm, Rolf Lydahl, Stina Nordberg, Martin Redhe Nord, Daniel Engman och James Lund
Scen: Uppsala stadsteater
Längd: 2 timmar och 35 minuter (inklusive paus)
Diana Goodman, en kvinna med bipolär sjukdom, pendlar mellan toppar och dalar, alltmedan familjen parerar så gott de kan. Next to normal, som tidigare satts upp i såväl Karlstad som Stockholm, ligger fortfarande i tiden i ”landet lyckopiller”, men är sannerligen ingen antidepressiv musikal. Tvärtom går den emot genrens feel good-konventioner, saknar upplyftande dansnummer och ger mer kramp i tårkanalerna än i skrattmusklerna. Minst lika viktigt som att den handlar om psykisk ohälsa i sig är att den kretsar kring och synliggör de närståendes svårigheter och medberoende. Ett stoff som kräver lyhördhet för både allvaret och humorn i situationen.
(…) Julia Przedmojska står för stram scenografi med geometrisk enkelhet. Två vita huskulisser som kan glida in och ut ur varandra för att skapa scendjup eller rama in parallella skeenden.
(…) Martin Redhe Nord gör den döde, men skenbart levande sonen med obstinat närvaro. Den högpresterande tonårsdottern Natalie har hamnat i skuggan av sin förlorade bror och moderns psykiska sjukdom. En roll som Stina Nordberg balanserar fint mellan sårbarhet och ilska. Inte minst när hon och pojkvännen Henrik (James Lund) emellanåt får spegla både föräldrarnas förälskelse och dysfunktionella relation.
Calle Norléns slipade översättning gör att både sång och dialog flyter på ledigt och med klinisk trovärdighet. Daniel Engmans doktor Galén är inte fullt så crazy som namnet och hans entré antyder. Joakim Hallin och hans fem medmusiker får fram nyanserna i Kitts mångskiftande musik som bortom det vräkiga rockanslaget andas både jazz och country, speldosemelodier och skevt valsande stråkmelankoli. Men föreställningens känslomässiga kärna är förstås Helen Sjöholms Diana, gestaltad med en sorts alldaglig upphöjdhet i både röst och skådespeleri. Liksom Rolf Lydahl som maken Dan, vars livsbesvikelse och kärlekstörstande hoppfullhet nästan går att ta på.
”Vi har numera en lyckligt lallande soptunna”, svarar hon när han undrar vad som hände med de nya medicinerna. Med elchocksterapi jagas även goda minnen bort och vilsenheten slutar med uppbrott. Det närmaste man kommer lyckligt slut är Dianas strävan mot ett tillstånd som åtminstone är nästan normalt. En dröm som närs av kärlek i en stark och mentalt utmattande musikaluppsättning, vars vågade vardaglighet aldrig väjer för att trasiga hjärnor är svåra att laga och samtidigt frågar sig vem som egentligen är galen.
(Hela recensionen återges inte av upphovsrättsliga skäl)