Två versioner av en kvinna i svängig musikal om kvantfysik
Aftonbladet 190303
Av: JENS PETERSON
+++
Hugh och Nancys många världar
Regi och text Lars Rudolfsson, med Helen Sjöholm, Vanna Rosenberg, Magnus Roosmann, Emma Broomé, Jennie Silfverhjelm, Peter Engman, IngaLill Andersson, Pierre Wilkner, Johan Holmberg, Ruben Granditsky.
En amerikansk familj. Tråkig självupptagen pappa. Ängslig självutplånande mamma. Tonårsdotter som gör uppror. Lillebror spelar trummor. Bekant. Men ändå skruvat. Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg spelar olika versioner av en kvinna under påverkan (…)
Först av allt är det Stranger in paradise. En rysk operamelodi av Borodin från 1800-talet som blev musikallåt i Kismet och en hit för Tony Bennett. Det är Nancys favoritmelodi och Helen Sjöholm inleder föreställningen med en eftertänksam version av den evigt gröna sången.
(…) Nancys man Hugh Everett är en framstående forskare som 1957 presenterade sin teori om kvantmekanikens många världar. Att det finns ett oändligt antal parallella världar som vår där versioner av oss kan göra andra saker.
Härligt obegriplig
Detta får Nancy uppleva när hon möter sin dubbelgångare. Föreställningen är som bäst i scenerna med Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg som kopior. Deras familjeliv har små betydelsefulla skillnader, trots att man och barn är desamma.
Magnus Roosmann spelar maken Hugh, som inte enbart är en vanlig tråkig professor utan tråkig på ett härligt obegripligt plan. Det är modigt att göra musikal kring kvantfysik. Roosmann har ett par sångnummer där hans rollfigur är bitter mot kritiska kolleger. ”Människor spår, men Bohr rår” lyder ett omkväde i en låt som innehåller alla rim som finns på ”år” (…)
Grillning och otrohet
Den och några bitar till för tankarna till Tom Waits teatraliska sidor, och den lilla orkestern har en intressant sättning med mycket bastuba, trumpet och trummor.
Nancy minns deras liv tillsammans, och det blir nedslag under 1950, 1960- och 1970-talen. Grillande och kortspel med vännerna. Partnerbyten. Otrohet (…)
Hjärnor och siffror
Det är svindlande svängningar. Skickliga skådespelare håller intresset vid liv, och Emma Broomé som spelar Nancys dotter Liz imponerar i både sång och spel. Mycket om hjärnor, fakta, siffror, forskning. Men det är de oberäkneliga vågrörelserna i våra känslor som ger puls åt föreställningen.
(Hela recensionen återges inte av upphovsrättsliga skäl)