Icakuriren 150706
Av: TARA MOSHIZI
Hon hade nästan gett upp hoppet om att bli artist. Idag är hon glad att hon inte gav upp. Icakuriren drar till skogs med Helen Sjöholm och snackar gråt, godis och en längtan efter tystnad.
Det här är mitt arbetsrum, säger Helen Sjöholm och blickar ut över vattnet och skogarna.
Vi befinner oss i Nackareservatet utanför Stockholm. Det är ett naturskönt område som med sina vandringsleder utgör ett populärt utflyktsmål för skogsmullar, hurtbullar och skolelever. En busslast med förskolebarn har just anlänt och på plats finns redan ett gäng gymnasister som orienterar. Vid parkbänken luktar det grillad korv, inplastade mackor och tonårssvett. Här, mitt bland alla motionärer och ungdomar, har alltså sångerskan och skådespelaren Helen Sjöholm sitt kontor. Eller ja… kontor och kontor, det handlar snarare om att hon promenerar eller springer runt sjön och pluggar texter till sina föreställningar.
– Jag går och talar högt för mig själv, BLA BLA BLA, och rätt som det är stöter man på någon som undrar vad man håller på med, vad det är för drama i skogen… ooops! säger hon och gör en överraskad min.
Helen Sjöholm fick sitt genombrott med 20-årsjubilerande Kristina från Duvemåla där hon spelade titelrollen. Sedan dess har det blivit fler musikaler, revyer och även film. Dessutom innehar hon ett Svensktoppsrekord med låten Du är min man som låg på listan i 278 veckor. Att hon skulle välja en karriär som sångerska, var dock allt annat än en självklarhet från början:
– Jag hade en trygg och fantastisk uppväxt på alla sätt, men jag kommer inte från någon musikerfamilj. Min släkt kommer från två typer av riktningar: en bondfamilj och en stadsfamilj. Både min farmor och min mormor fick uppleva en historisk förändring: från att bara kunnat jobba kunde man nu plötsligt skaffa sig en utbildning. ”Skaffa en schyst utbildning!” sa de.
Sjöng i kör
Valet föll på samhällsvetenskaplig linje med inriktning mot språk och historia. Helen Sjöholm kunde dock inte släppa tanken på musiken, och under såväl barndomen som ungdomsåren sjöng hon i kör, höll konserter, åkte på körresor och uppträdde på olika håll i uppväxtstaden Sundsvall.
– Det var en bra stad att växa upp i som musikaliskt intresserad, för på den tiden gjordes en hel del tv och radio härifrån som man kunde medverka i. Jag gjorde min första livesända konsert när jag var 17, säger hon och får något nostalgiskt i blicken.
– Det är dock ett stort steg mellan att leva med musiken än att leva på den. Jag ville ju sjunga och möta publiken, men att göra det på heltid… det fanns inte på kartan förrän ganska sent. Jag tyckte det kändes overkligt – ända fram till Kristina.
Med ”Kristina” syftar hon givetvis på musikalen Kristina från Duvemåla. Helen Sjöholm var bara 25 år när hon blev castad till Björn Ulvaeus och Benny Anderssons föreställning. Vid det här laget hade hon sökt in flera gånger till scenskolan, men inte lyckats komma in. Istället började hon på kulturvetarlinjen på Stockholms universitet, men ”det kändes inte hundra”.
– Kristina blev avgörande på många plan. Det gick inte att få en bättre chans. Det blev min utbildning. Jag lär mig fortfarande saker, men de där fem åren med föreställningen blev monumentala, säger hon med eftertryck i rösten.
Fem år, var det ja… en svindlande lång tid när man är tjugo plus. Helen Sjöholm stod på Malmö Operas scen sex kvällar i veckan. Tillvaron kretsade kring jobb, jobb, jobb.
– På måndagar, som var vår spelfria dag, åt jag godis och grinade i soffan. Jag var så trött. Och så uppslukad. Det var så starka känslor att förmedla i föreställningen. Jag dog en smula varje natt, kvart i elva, när Kristina dog. Det var en total utmattning. Samtidigt började kvinnorna i min släkt, farmor och mormor, att bli gamla och skröpliga, och det berörde mig också starkt. Strax efteråt gick de bort.
När man är 25 år brukar livet ofta handla om att hänga med kompisar, resa, festa och hitta på spontana grejer. Kände du aldrig att du gick miste om något?
– Jo, jag kunde känna det. Jag var uppbokad varenda helg och förlorade kontakten med vännerna. Så fort jag var ledig låg jag sjuk. Men jag vann ju så mycket under den här tiden också. Jag hittade mig själv och vågade känna att jag bottnade i det. Visst, jag förlorade friheten att resa och haka på kompisars plötsliga infall, men mitt stora äventyr bestod av det jag fick göra i jobbet. Jag levde också i en relation där det fanns två barn sedan tidigare och familjelivet fäste mig också på plats.
Vi har satt oss inne på ett litet fik som med sitt snedtak och tjocka brädor på väggen påminner om en alpstuga. Några bord ifrån oss sitter en pappa och försöker truga i sin lilla son smörgås och festis. I övrigt är vi helt ensamma på kaféet. Det enda ljudet som hörs är surret från kyldisken, där några prydligt uppradade räkmackor ligger och väntar på att få hamna i någons mage.
”Jag måste ha ett projekt”
Om 25-åriga Helen Sjöholm brukade varva ner med godis och grin i soffan, är metoden av ett helt annat slag idag:
– Jag är den personen som kopplar av genom att bli mer aktiv. Jag måste ha ett projekt, så jag börjar storstäda eller går ut och springer. Och så har vi ju tre barn, tvillingarna är tre år gamla så det är full rulle hela tiden. Det är fantastiskt att ha två som är i samma fas, det händer något nytt varje vecka och det är härligt att vakna upp och upptäcka att det sitter två personer utanför sovrumsdörren och leker bilbana, säger Helen Sjöholm och kisar mot solstrålarna som skiner in genom fönstret.
– Jag jobbar en hel del nu också, det trivs jag bra med, även om jag ofta är trött och ibland känner mig otillräcklig. Men det gör ju alla. Min man David är ljudtekniker och vi behöver få utlopp för det jobbmässiga för att också kunna vara bra föräldrar. Vi har en studio i källaren och jobbar hemma, så på semestern försöker vi vara lediga fem-sex veckor i taget, åka bort och hyra ett hus. Eftersom jobbet sitter lite i väggarna, är det skönt att komma iväg och släppa det helt ett tag.
Vill att alla ska må bra
Helen Sjöholm är en sådan person som man gärna vill hamna bredvid på en middagsbjudning. Hon har lätt för att prata med alla typer av människor, absorberar snabbt stämningar och är mån om att alla runt omkring henne ska må bra. Det är en egenskap många skulle avundas, men den har också ett pris. Att ständigt vara öppen för andras känslor stjäl också av ens tid. Och energi.
– Jag är nog en lonely rider, egentligen. I grund botten en individualist. Jag har ett stort behov av att vara själv och just nu är jag lite överfylld och måste andas. Jag försöker vila under resan till jobbet och efter föreställningen går jag upp i logen och stänger dörren istället för att tjôta med de andra. Tystnaden är det jag längtar till, för jag har överflöd av det andra.
Känner du till att det finns en etablerad benämning för det där? Alltså, att vara en sådan där person som lätt kan känna andras känslor och bli starkt påverkad av stämningar? Det kallas HSP.
– Vad står det för? Helen Sjöholm Personality? säger hon och skrattar högt.
Ja, det hade det kanske kunnat göra. Men än så länge står det för High Sensitive Person. Helen Sjöholm berättar att hon kunde kanalisera det sorgliga elementet i sånger redan som barn. När hon sjöng dem fick hon utlopp för sina mörkare känslor.
– Jag har alltid haft ett melankoliskt, lite grubblande och eftertänksamt drag. Ibland är det lite tungt, men det finns ändå en kraft i det. Om du inte vågar vara i de svåra känslorna, upplever du inte heller de stora positiva känslorna. Ibland är vi lite för rädda för den stora dramatiken, säger hon.
Nygammal musikal
Under sommaren har sångerskan varit på turné i Sverige och uppträtt med ett urval av sina låtar. I höst väntar föreställningen I love musicals där hon och vännen Peter Jöback kommer framföra några av vår tids mest populära musikalpärlor från bland annat Evita och Sweeney Todd. Därefter väntar en ny turné tillsammans med pianisten Anders Widmark.
– Jag tror alltid att det ska ta slut imorgon, men det har rullat på och jag får nya, roliga förfrågningar. Jag nyper mig i armen då och då och försöker vara tacksam en stund om dagen.
Samtidigt medger hon att det inte är helt oproblematiskt att åldras i en bransch som hela tiden eftersträvar ungdomlighet.
– Jag är på väg in i ett nytt skede som kvinna. Många roller inom musikteater skrivs ofta för unga människor. Jag har alltid varit den unga eftersom jag har jobbat med människor som varit äldre än jag. Plötsligt tillhör jag en ny generation, och det är fascinerande. Jag är inte rädd för att åldras, men det blir nog andra roller och inte lika mycket jobb, säger hon utan minsta tillstymmelse av uppgivenhet i rösten.
De spelade en stor roll
Under vårt snack återkommer Helen Sjöholm ofta till sin mormor och farmor. Det är tydligt att de spelat en stor roll i hennes liv.
– Jag hängde mycket med dem och de var inspirerande och har skapat en självkänsla hos mig. De visade att det mesta går att göra själv. Idag, när jag gör saker med mina barn eller bara känner en särskild doft så kan jag komma att tänka på dem. Envist förde de sitt leverne vidare, säger hon.
Om de kan titta ner på dig från sina moln i himmelen, vad tror du de tänker då?
– Jag hade fått långa listor på saker de tyckte jag skulle göra, men framförallt hade de varit glada för att jag har en familj. De hade också känt viss stolthet för mitt jobb. ”Men tro inte att du är något speciellt för att du står och sjunger!” imiterar Helen Sjöholm på Sundvallsmål, och fortsätter:
– Mormor hade också sagt att jag kunde klippa gräsmattan oftare, så det ser bra ut på framsidan. Och farmor skulle ha sagt: ”Ta på dig något snyggt även när du går och handlar mat. Skärpning!
Yrke: Artist.
Ålder: 45 år.
Bor: Hus i Sickla utanför Stockholm. Kommer ursprungligen från Sundsvall, där hon 2012 blev utsedd till hedersdoktor vid Mittuniversitet.
Familj: Maken David Granditsky och barnen Ruben, 7, Samuel och Johanna, 3.
Aktuell: Har varit på soloturné i Sverige i sommar och frontar föreställningen I love musicals tillsammans med Peter Jöback. Showen har premiär 26 september på Malmö Arena.