Foto och © Maria Nehro
I fredags förmiddag tog vi tåget upp till Sundsvall, Kristina och jag, för att lyssna till Orkesterföreningens jubileumskonsert, där Helen och Anna Stadling skulle vara gästartister. Sundsvalls Orkesterförening, som gav sin premiärkonsert den 25 maj 1913, fyller 100 år i år, och jubileumsfirandet skulle gå av stapeln i Tonhallen på lördagseftermiddagen kl. 15.00. Orkestern var för detta speciella tillfälle förstärkt med tidigare medlemmar; alla som någon gång spelat där hade bjudits in att medverka.
Vid tvåtiden hoppade vi av tåget, och gick de få kvarteren till Lilla Hotellet, som visade sig vara ett enkelt men mycket prisvärt hotell med trevlig personal. Eftersom vi var hungriga tog vi en sväng ut på stan för att äta, och passade även på att inhandla blommor till dagen därpå. På outgrundliga vägar hade vi beretts tillträde till repetitionerna inför konserten, både till fredagskvällen och genrepet på lördagsförmiddagen. Dock var det ovisst ifall Helen skulle medverka på fredagen, men efter moget övervägande bestämde vi att ta det säkra före det osäkra och bege oss till Tonhallen och se efter!
Sagt och gjort. Den relativt långa promenaden gick snabbt i trevligt sällskap. Vi gick först upp till huvudentrén, men där var det mörkt och låst. Vi gick då ner till en mindre ingång, där vi sett orkestermedlemmarna gå in då vi kom. Vi blev hänvisade till rätt våning av en pigg liten tjej och tog hissen upp. Då vi klev ut ur hissen såg vi vid första anblicken en massa unga tjejer, men ingen som såg ut att vara i ansvarig ställning, och som vi kunde fråga till råds vart vi skulle ta vägen. Till slut mötte vi orkesterledaren som sade att vi kunde gå in via scenen. Det kändes lite udda att ta sig fram bland instrument och musiker, och våra tankar fördes osökt till Aniara, där publiken också släpptes in via scenen!
Ingen verkade bekymra sig om vilka vi var, eller vad vi gjorde där, och snart satt vi på två förnämliga platser några rader upp i konsertsalen. Flickkören började med ett av sina nummer. Det märktes direkt att Fredrik Burstedt, den hemvändande dirigenten, var mycket proffsig, med stor inlevelse och mycket bestämda åsikter om hur det skulle låta. Mycket tid ägnades åt att få respektive instrumentgrupp att höras lagom mycket, så att den varken blev för dominerande eller försvann i mängden. Han gick även in på detaljnivå i noterna och talade om vad han ville att musikerna skulle göra. Trots att han var lite stressad gav han sig tid att skämta, och ett par gånger vände han sig mot den mycket fåtaliga publiken och frågade hur det lät.
Det var oerhört intressant att följa arbetet, och ännu mer en stund senare då det var Helen & Annas tur att ta plats på scenen, för att ”sjunga ihop sig” med orkestern! Framför allt Anna verkade ha mycket problem med sin mikrofon och gestikulerade och ropade ut sina önskemål till ljudteknikern. Vid sin sida hade Anna gitarristen Pekka Hammarstedt. Till en början såg han ut som en gammal skäggig lodis med en mössa neddragen över öronen. Då han dagen därpå inte längre bar sin mössa såg han så trevlig och vanlig ut att vi först inte kände igen honom! På konserten bar han rentav kavaj och slips.
Vi fick veta att ett programblad skulle delas ut vid konserten dagen därpå, så vi behövde inte grubbla så mycket över vilka låtar som spelades. Vid åttatiden var Helens & Annas del klar, och de packade ihop och gav sig iväg. Likadant gjorde Kristina och jag, och kvällen avslutade vi på mysiga ekologiska caféet / restaurangen Tant Anci & Fröken Sara, i samma kvarter som hotellet. Vi var mycket glada över att vi bestämt oss för att gå till Tonhallen, trots ovissheten kring Helens medverkan, och kände att det hade varit en osedvanligt minnesvärd kväll!
Morgonen därpå gav vi oss på nytt iväg mot Tonhallen. Vi tog oss in samma väg som på fredagen, passerade scenen och slog oss ned på ungefär samma platser som kvällen innan, för att lyssna till genrepet! På fredagen hade vi varit näst intill ensamma i publiken, men nu fanns några fler personer på plats, vilket kändes bra.
Orkesterstycken och sånger gicks igenom och justerades, om än inte lika mycket som kvällen innan. Helen bar en grå- och svartrandig trikåklänning. Nästan alla orkestermedlemmar var mycket ledigt klädda i jeans, och dirigenten Fredrik Burstedt ledde orkestern iklädd t-shirt. Vid halv ett var genrepet slut och vi gick ut i foajén för att äta vår medhavda matsäck. Halv tre var det insläpp – denna gång den vanliga vägen.
Kristina och jag hade våra platser allra längst fram, i mitten av rad 1. Det var egentligen inte den placering vi önskat oss, eftersom scenkanten är hög och man ser alltsammans ur ett visst grodperspektiv. Vi var dessutom skymda av en orkestermikrofon med ett flera meter högt stativ. Men det var de biljetter vi lyckats få tag i. Till fördelarna hörde att vi hade gott om plats att ställa ifrån oss all vår packning, som inte rymdes i Tonhallens otroligt smala förvaringsskåp.
Nu syntes inga jeansklädda figurer i orkestern, med utanpå-skjortor och linnen, utan nu var det en svartklädd, ytterst snygg och prydlig, orkester som intog scenen. Även Helen och Anna var klädda i svart, dagen till ära. Helen i långbyxor, en överdel med ärmar i spets samt väst. Konferencier var Lars T Johansson och konserten inleddes med Beethovens Ouvertyr till Prometheus op. 43, precis som alla orkesterns jubileumskonserter inletts med genom åren. Därefter fick vi lyssna till:
You´ve got to hide your love away / Norwegian Wood – Anna & Helen
J. Lennon / P. McCartney
Ur Dance Suite: Nordic Tango Pavane for a Trout Lake
S. Robertsson (f. 1940)
A thing called love – Anna med kör J. Reed
Ärlighet – Helen
B. Joel
Ur Prins Igor: Polovsisk Dans nr 17 (med kören Florus Chorus)
A. Borodin (1833-1887)
PAUS
Ouvertyr ur Candide
L. Bernstein (1918-1990)
Aftonpsalm – Helen & Anna
O. Magnell
Ring of fire – Anna
J.C. Cash
Jag såg dig – Florus Chorus
E. Lestander
Text: J. Kjellgren / L. Moodyson
Gabriellas sång – Helen
S. Nilsson
Text: Py Bäckman
Sommarkort – Helen & Anna (hemligt extranummer, ej i programmet)
C. Vreeswijk
Ur Symfoni nr 5 e-moll op. 64: Finale: Andante maestoso – Allegro vivace
P. Tjajkovskij (1840-1893)
Det var en härlig konsert, ca två timmar lång, och det kändes alldeles lagom! Jag tyckte mycket om programmet i sin helhet, men måste jag välja någon favorit så får det bli vackra Aftonpsalm, som rörde mig till tårar redan under repetitionerna! Anna Stadling överraskade mycket positivt, då jag inte hade hört så mycket av henne tidigare. Hon släpper en ny CD i mars, med låtar av Johnny Cash, som fanns att köpa under kvällen. Tyvärr tog den slut redan i pausen, annars hade jag köpt med mig ett exemplar hem!
Till vår förtrytelse lämnades inte våra blommor fram under applådtacket. Kristina gav sig därför iväg för att reda ut situationen, medan jag stannade kvar och vaktade vår packning. Det visade sig att blommorna glömts bort, så Kristina kom in med dem i konsertsalen, och vi kunde lämna fram dem personligen vid scenen. Jag lämnade Annas blommor, och hon tackade och tog i hand. Kristina lämnade fram blommor till Helen, som vi även hann växla några ord med.
När vi var nöjda med kvällen gav vi oss iväg med vårt pick och pack till järnvägsstationen. Där fick vi vänta en timme innan tåget avgick, men både väntan och hemresan med två byten gick över förväntan, och strax efter midnatt var jag hemma. Som en extra bonus mötte maken på Centralen, så den hemresa jag gruvat mig en smula för, och trodde skulle bli dryg och lång, gick i flygande fläng!
Härnäst lyssnar jag till Helen i Falköping den 21 april, och ser redan fram emot det!