Östran 110218
Av: TOMMY GRANLUND
Helen Sjöholm briljerade med stor sång- och scenkonst i Kalmarsalen på torsdagskvällen. Med skickliga musiker till sin hjälp och en mångsidig repertoar.
Allt från Billy Joel på svenska som är hennes senaste skiva till musik från Harry Martinssons Aniara. Från Nick Cave till Tomas Andersson Wij.
Det finns få vokalister i vårt land som är lika tekniskt sångskickliga. Inom någon form av populärmusik kan jag bara tänka mig att nämna Sofia Karlsson och Tommy Körberg på samma nivå.
Helen Sjöholm tycks kunna sjunga nästan vad som helst och aldrig någonsin anstränga sig för att imponera. Växlar från att ta i för fullt till att snabbt ta ner det hela väldigt lågmält utan att det märks. Och vad hon än sjunger så håller hon det levande och med bästa artikulation går inte ett ord förlorat.
Bästa möjliga musiker
Med sådana musiker som Martin Östergren på piano, Jojje Wadenius och Gunnar Nordén på gitarrer och Andre Ferrrari på trummor har hon bästa möjliga uppbackning. Musiker av klass som fungerar på samma sätt som stjärnan. Briljerar ideligen utan att någonsin spela över.
Med sammanlagt nio musiker inklusive en stråkkvartett så varieras inramningen ideligen. När hon sjunger ett par sånger från den färska föreställningen med Kleerups musik till Harry Martinssons Aniara är det fenomenalt. Först med enbart suggestiva trummor och stråkkvartetten som lyfter fram Helens klara starka röst. I den sortens material sjunger hon med sådan styrka och glöd att hennes röst vibrerar av liv i varje moment.
Kan vara komisk också
Helen Sjöholm har också en komisk ådra. Hon berättar om sin tonårsuppväxt illustrerat med små snuttar ur en mängd hitlåtar från 1984-85. Minnen om första förälskelsen och revolten mot föräldrarna. Det är mycket underhållande dialog som nyanseras ideligen med skiftningar i röststyrka.
Det finns inga svaga stunder även om jag tycker att Nick Caves Where The Wild Roses Grow är framförd av lite för många för att den ska kännas fräsch. Men det är sannerligen inget fel på Helen och Jojje Wadenius duettsång genom den låten.
Explosiv urkraft
Om jag ska plocka ut absoluta höjdpunkten så blir det en av Billy Joels låtar, Barpianisten. En sång som är så speciell att den måste vara ruggigt svår att ge sig på, antagligen omöjlig för de allra flesta. Men Helen Sjöholm sjunger den så explosivt, med sådan urkraft och med ett sätt som levandegör personerna sången handlar om.
Livemusik på den nivå Helen Sjöholm presterade den här kvällen är svårt att inte bli djupt tagen av.