Sundsvalls Tidning 110130
Av: PER-ROGER CARLSSON
Konsert
+++++
Tonhallen: Helen Sjöholm med orkester
Vilken genialisk idé Helen Sjöholm fick när hon började grunna på en platta med Billy Joels musik. Överraskande för många, men faktum är, att i och med att hon verkligen gjorde det så känns det på något vis självklart för plötsligt plumsade hon i ett hav av sköna toner och när Tomas Andersson Wij lovade greja svenska översättningar fanns ingen tvekan kvar. Precis före jul kom Euforia, den platta som nu bildar plattform för hennes vinterturné som hade Sverigepremiär i Sundsvall på lördagskvällen. Det blev en konsert som verkligen sätter ribban högt för konsertåret 2011.
Det är en förnämlig musikupplevelse Helen och hennes utsökta band bjuder på. Hon har en märklig förmåga att sprida energi. Inte genom stora gester och spektakulära danssteg utan genom en sångröst som fångar och en text / melodifrasering vars motstycke man får leta efter. Texterna behandlar hon som honung, så intensivt smakfullt. Helen Sjöholm är en fullfjädrad scenartist och vi som följt henne genom åren kan belåtet konstatera att hon fortsätter att utvecklas. Framför allt gäller det skådespeleriet och scennärvaron.
Billy Joels musik passar henne som hand i handsken. Klart att hon visste det innan hon startade projektet men utan Tomas Andersson Wijs lysande översättningar hade allt kunnat falla platt till marken. Joels texter funkar utmärkt i svensk översättning och Helen tar sig an dem med stor respekt och omsorg. Hon väljer mest ur hans lugna repertoar och undviker till exempel en stor Joel-hit som Just the way you are. Men den här trädgården är fylld av så mycket annat vackert att hon har valt och vrakat just det som passar hennes stämma bäst. Och det är inte lite det…
Jag har några extranoteringar i kanten för Kvinnan för dig (She´s always a woman) som arrangerats om i ett mer distinkt tempo än Billy Joels original. Imponerande stark var också Ärlighet (Honesty) där den klara stämman skar som en knivsägg genom lokalen. Inte alls någon tillfällighet, för HS har sin vackraste röst i mellanregistret, gärna i en mollstämd ballad eller visa.
Euforia och Barpianisten (Piano Man) är andra Billy Joel-låtar man minns och då inte minst tack vare Tomas Anderrson Wijs lysande översättningar. Men kvällen innehöll mer än Billy Joel. Vi fick musik från Elvis Costellos repertoar (I almost had a weakness), Nick Cave dök upp och Jojje Wadenius både som kompositör och solist. Tänka sig, en världsgitarrist som troligen lockat fullt hus på egen hand, sitter i det Sjöholmska kompbandet och förädlar showen. Bandet var helt suveränt under ledning av Martin Östergren, en kille som med åren blivit lite av Helen Sjöholms husmusikant.
En rolig avdelning i showen var ett 80-talsmedley ihopsatt på ett alldeles speciellt sätt. Helen berättade om fjortisen på Höglunda (1984-85), tonårsminnen och låtsnuttar från listorna under den här tidsepoken. Mycket välfunnet och givetvis populärt hos hemmapubliken. För det är ju så att i Sundsvall så är ju Helen Sjöholm ”våran Helen”. Ovationerna efter slutnumret Gabriellas sång var enorma och det blev till att plocka fram pärmen med extranummer och så en överraskning. Ungdomskompisen Anna Stadling ropades upp på scenen och vännerna bjöd på en välstämd duett komponerad av Jojje Wadenius. Sådant blir man glad av. Inte nog med att det blåste runt knutarna. Den här kvällen tog Helen Sjöholm hela Tonhallen med storm!