Jag Har Förlikat Mej Till Slut

Robert
Du tror att jag är rädd för döden
men döden skrämmer inte mig
för det finns inget som kan skada mig i världen mer

Kristina
Det är förhävelse och högmod!
Nu måste du förklara dig!

Robert
Jag har förlikat mig med min lott, Kristina, det är allt

Rastlös for jag omkring
Jag jagade själv bort all frid och ro
Men allt som hänt mig beror på min skapnad
Åt varje mänska är ett särskilt öde givet,
som man inte undgår hur man än försöker
Det flyttar in i kroppen och i själen när man föds
och finns där den igenom hela livet
Det hjälper inte att be Gud
att göra om mig till en annorluna man
För ingen varelse får födas mer än en gång
Jag förblir för alltid Axel Robert Nilsson

Jag har försonats med mitt öde
den lilla mänskan som är jag
Det var det svåraste och bittraste jag nånsin gjort
Och vad ska sedan kunna hända
Vad finns det kvar som hotar mig
För till mitt öde hör ju också livets slut, jag menar döden

Kristina
Robert, vad du skrämmer mig!
Men jag tror jag förstår dig nu
Sjung nånting för honom, Märta!
Ta den där som du sjöng igår!

Lill-Märta
Glada nu till skolan gå vi
läsa, skriva, räkna få vi
under våra lärotimmar
Ack, så låt oss nu då höra
Lyssna med uppmärksamt öra
Kunskap är en bättre gåva
än allt guld som glimmar

Robert
Ska jag då strida mot Vår Herre
stå som förlorare till slut
Jag vet ju säkert att han vinner, så jag fogar mig

Och då kan döden inte nå mig
Då kan jag äntligen få frid
för när jag godtar döden
ja, då angår den mig inte mer

Kan du inte förstå
du får inte tro att jag förhäver mig
Allt är sant som jag sagt
Jag har förlikat mig till slut

Kristina
Är det Arvids klocka…

© 1996 Mono Music AB

Tillbaka

Leave a reply