Piteå Tidningen 101119
Av: ANDERS SANDLUND
VISPOP
HELEN SJÖHOLM
Euforia – Helen Sjöholm sjunger Billy Joel
(Universal)
Med all respekt för ”Du är min man”, men för mig är Helen Sjöholm större och mer dynamisk än en vräkig maratonlåt på Svensktoppen. Hon vill konsekvent hålla sig till svenskan, så också denna gång när hon tolkar Billy Joel. För de svenska texterna svarar en av våra allra bästa, Tomas Andersson Wij, och det känns bra redan på pappret.
Det värsta publikfrieriet uteblir när man hoppar över det som vore de mest självklara valen – ”Just the way you are” och ”Uptown girl”. Jag kallar det integritet och lyfter på hatten. Här finns ändå så många fina tolkningar att glädjas åt. Den uttjatade hakuna matata-soulen i ”River of dreams” genomgår albumets starkaste metamorfos och blir den avskalade vispärlan ”Flodens botten”. Sprittande ”Låt det va” kunde tillhöra Maritza Horns repertoar. ”Barpianisten” är förstås ”Piano man”, en låt som låter precis som jag trott och hoppats och som är den som kanske ligger allra ledigast för Sjöholm som gör smidiga oktavhopp. Sedan har vi ”Varje sår söker ett sår” som i sitt ursprung heter ”And so it goes” och är en av världens bästa låtar ever. Sök upp originalet och upptäck om du inte redan har gjort det, men lyssna även på den här varsamt hanterade kyrkorgel-versionen. Har Sjöholm låtit bättre än så här?
Låtarna kläs varsamt men inte fegt i rätt klädedräkter och soundet på plattan andas kvalité. Det känns som om Sjöholm gillar Billy Joel på riktigt. Jag är inte euforisk, men det här är en riktigt bra skiva och den kan bli en välförtjänt succé. En folkkär artist som parerar fallgropar som ”lättsam folklig produktion”och”. Förstå mig rätt. Det här är ingen svår skiva, tvärt om, men Sjöholm tar inte de enklaste vägarna. Kanske tänker hon att det är bättre att om tio år kunna lyssna på en platta som fortfarande håller, än att sälja tiotusen exemplar extra innan jul. Bra tänkt i så fall.