Världsklass, Helen

Aftonbladet 090925. Foto och © Pontus Höök
Den nedkortade versionen av ”Kristina” togs emot med stående ovationer
av publiken på Carnegie Hall i New York. Helen Sjöholms rutin och
inlevelse gör att berättelsen sprakar, skriver Nöjesbladets Jens Peterson.
Nästa steg borde vara att hela musikalen sätts upp på Broadway.

Aftonbladet 090925

Av: JENS PETERSON
Foto: PONTUS HÖÖK

New York-publiken stod upp och jublade.

NEW YORK. 15 cent står det på frimärket med Helen Sjöholms ansikte. Men ”Kristinas” affischnamn är värt mycket, mycket mer. Helen Sjöholm lyfter Björn och Bennys sånger till himmelska höjder. Hon skriver nöjeshistoria på en anrik scen.

Inte för att Helen Sjöholm verkar tagen av stundens allvar. I publiken sitter Broadways makthavare, i väggarna hörs ekon av alla legender som uppträtt i Carnegie Hall. Men Helen Sjöholm ser inte ut att vara mer nervös än om hon stått i Folkets hus i Sundsvall. Hon sjunger så folk blir tårögda, och efter hennes fantastiska version av ”You have to be there” hoppar publiken upp i en stående ovation och ropar bravo. Applåderna vill aldrig tystna. En märklig upplevelse.

Berättelsen sprakar  
Det är inte bara det att Helen Sjöholm sjunger bättre än alla andra. Hon har en skådespelarrutin och inlevelse som gör att ”Kristina” och berättelsen sprakar. Översättningen till engelska fungerar utmärkt. De svenska uttrycken har ersatts av amerikanska med samma poetiska laddning. ”Ljumma kvällar om våren” har blivit ”Twilight images calling”, och istället för astrakanen doftar det om ”summer rose apple tree”.

I den här kortade versionen är ”Kristina” två timmar och en kvart. Det är i stort sett enbart sånger, men på några ställen berättar artisterna handlingen. Bakom scen visas svartvita fotografier, och då och då rullar text som förklarar tid och plats.

Fantastiska sånger  
Lars Rudolfsson har gett ”Kristina” en stram och snygg inramning. I den sista rörande scenen visas ett äppelträd i bakgrunden och medan musiken klingar ut glider fotografiet över i färg. Vackert och värdigt.

Det är inte bara Helen Sjöholm som imponerar. Russell Watson matchar henne bra som Karl-Oskar och har en intressant röst som kan röra sig från opera till pop utan att tappa trovärdigheten.

Kevin Odekirk får kvällens andra stående ovation när han gör ”Gold can turn to sand” och Louise Pitre är stark som Ulrika. Både när hon sjunger och dramatiserar intrigen som berättare.

Framför allt lyfter alla begåvade artister fram vilken fantastisk samling sånger det här är. ”Kristina” är en rik musikal med många uttryck och temperament. Man kan upptäcka och återupptäcka melodier och slingor i den mäktiga musikaliska väven.

Väntar på musikalen  
Roligt är det också ibland, även om grundhistorien är tung och full av sorg. ”Tänk att män som han kan finnas”, som på svenska var en ordlek kring språkförbistring, har blivit ”American man”. En kul kvinnohyllning till den städande matlagande prästen.

Konserterna i Carnegie Hall understryker att ”Kristina” är en stark musikal även på engelska. Nästa steg borde bli att den sätts upp på riktigt. På Broadway. Med Helen Sjöholm.

Världsklass brukar vi kalla vårt högsta betyg när vi recenserar. Sjöholm är beyond världsklass, som en skald uttryckte det i känslostormen efter ”Kristinas” premiär.


+++++  
Kristina  
Carnegie Hall, New York
Regi: Lars Rudolfsson, with Helen Sjöholm, Russell Watson, Louise Pitre etc.
Publik: 2 800.
Bäst: Helen Sjöholm
Sämst: Ibland svårt att höra texten då kören sjunger.
Fråga: När får vi se hela musikalen?


Aftonbladet 090925. Foto och © Pontus Höök
Benny Andersson gav Helen Sjöholm en kram.

Tillbaka

Leave a reply