Jag drömmer om att inte göra någonting alls

Året Runt 110414. Foto och © Monica Franzon
I arbetet med sin senaste platta ”Euforia” har
Helen fått hjälp av Tomas Andersson Wij,
som har tolkat Billy Joels texter till svenska.

Året Runt 110414

Av: CHRISTER OLSSON Foto: MONICA FRANZON

Efter att ha jobbat intensivt i flera år ha Helen Sjöholm ett ovanligt vilsamt arbetsschema i vår och sommar. Men allra helst skulle hon vilja ha helt tomt i almanackan…

Jag har väldigt lätt att indentifiera mig med andra människor och hur de känner sig, säger Helen Sjöholm, 40.
– Jag har otroliga känselspröt för vad som händer när människor möts. Kemi eller inte kemi, jag ser hur andra reagerar, hur de mår och jag blir alltid intresserad av varför… Här finns kanske en del av förklaringen till varför Helen kan sjunga med sådan inlevelse och till varför hon är så oerhört älskad av svenska folket. Hennes hit ”Du är min man” låg på Svensktoppen i otroliga 278 veckor!

När jag träffar Helen har hon en paus i vinterns och vårens turné, som bygger på hennes svenska tolkningar av den amerikanske sångaren Billy Joels sånger.
– Det är som semester att åka på turné på det här sättet, säger Helen och skrattar. Man får ju sovmorgon! Det är så lyxigt att få åka med ett fullt band och en stråkkvartett. Vart vi än kommer möter vi en fantastisk publik! Jag har njutit och nypt mig i armen…

Egentligen skulle 2011 ha blivit ett sabbatsår för Helen efter ett 2010 som innebar flera turnéer, hennes tredje filminspelning (Simon och Ekarna, med premiär i höst), inspelningen av Billy Joel-skivan ”Euforia” och arbetet med Stockholms stadsteaters uppsättning av Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”.

Det blir nog ett halvt sabbatsår
Men något riktigt sabbatsår har det inte blivit. Förutom vårens turné har Helen sommarens föreställningar med Benny Anderssons Orkester att se fram emot.
– Det kanske bara blir ett halvt sabbatsår. Men jag tycker ändå att det känns som en lugn vår.

Att vi går mot vår har Helen ingenting emot, men hon säger heller inte nej till vintern.
– Jag får en slags ro på vintern. På sommaren är det så mycket man ska hinna med, och vill hinna med! Den känns ofta lite… överfylld! Vi bor så fint och i vinter har jag varit mycket ute på sjön och traskat på dagarna, då är det härligt med vinter.

Jag träffade David på en 50-års fest
För ett par år sedan flyttade Helen med sin man David Granditsky och deras son Ruben från en lägenhet på Södermalm till ett hus i Nacka.
– Det var Davids idé, han ville ut ur stan. Jag trivdes bra på Söder, men jag trivs jättebra här också!

Helen och David träffades på en 50-årsfest för snart fem år sedan.
– David motsvarade inte alls bilden av den man jag hade tänkt mig att jag skulle träffa. Han var en storstadskille och inte alls intresserad av att åka till fjällen, att bo utanför stan, att ha mysiga hemmakvällar med middagar – allt det som jag tyckte var skönt med livet. Därför var det så befriande…

Att David hade humor spelade stor roll.
– Humorn har alltid varit det första klicket för mig. Attraktion via humor tror jag är nummer ett när man fattar tycke för en annan människa. Humor är jätte viktigt, i många sammanhang. Jag har ju nästan genomgående haft ”tycka synd om”-roller, vilket säkert har påverkat människors syn att se på mig som person. När jag sedan gör mina konserter och använder mig av humor mellan låtarna blir folk förvånade, ”hon kan ju prata också” gissar jag att ge tänker. Det enda riktigt roliga jag har gjort, som tydligt handlar om humor, var när jag jobbade med Magnus Härenstam och Lasse Berghagen på Chinateatern i Stockholm. Det var kul och nyttigt för mig! Lärorikt!

Traditionella helger som påsk och jul betyder inte lika mycket för Helen idag som tidigare.
– Visst kan man måla påskägg med sin fyraåring, men det behöver inte nödvändigtvis ske i samband med att man har lagat stor påskmiddag för hela släkten. Tidigare har det varit mycket sådant i mitt liv. Det har varit jättekul och jag har velat ha det så, men de önskningarna har mattats av med åren.

När Ruben föddes innebar det stora förändringar i Helens tillvaro.
– Numera kommer han först i alla lägen. Kärleken till ett barn är en kärlek man inte kan föreställa sig, innan man själv har upplevt den. På ett sätt är det en sorts förälskelse, men också en stor, stor kärlek som på ett sätt gjort mig lugnare, men som också skapat ett stort rum av oro. Livet har blivit större. Det finns många fler känslorum, en större färgskala men verkligen inte bara rosa och rosenrött, utan hela färgskalan…

Jag tänker inte bli stillasittande  
När inte Helen lägger pussel eller läser med Ruben (”jag är ingen pysselmamma”, säger hon), eller David bygger Lego med honom, tittar Ruben på ”Bolibompa” på TV eller spelar Bolibompa-spel på datorn.
– Ruben är skitsnabb när han spelar på datorn , säger Helens stolt. Först fattade han ingenting men efter två dagar började han kunna spelet och så länge han lär sig något och tycker att det är kul får han hålla på, ibland…

När jag för många år sedan träffade Helen första gången hade hon just brutit upp från ett långt förhållande och hon bodde ensam i en lägenhet i Enskede söder om Stockholm. Idag har hon man, hus och barn. Det är bara en lurvig hund som fattas för att idyllen ska bli fullständig. Ändå känner hon sig inte framme. Målet är inte nått.
– Jag är otroligt glad för allt jag har, men nej, jag tror aldrig att jag kommer att känna mig stillasittande.

Jag vet att livet är föränderligt
– Jag ifrågasätter ständigt mig själv, vad jag vill göra och varför? Jag är inte alls lika tvärsäker på saker och ting idag, som när jag var ung. Det är inte alltid så lätt att sätta fingret på vad som är rätt och fel och hur man vill ha det. Ju mer man ser och upplever, desto mindre svart och vitt blir det. Det gör livet lättare och svårare.

I sommar ska Helen och Tommy Körberg som vanligt sjunga med Benny Anderssons Orkester. Av alla begåvade kollegor som Helen har jobbat med har just Benny Andersson en särskild plats i hennes hjärta.
– Benny är en sådan otrolig musikant, jag tycker att han är helt fantastisk! Han skriver fortfarande så bra musik efter så många år, det bara sprutar ut melodier ur honom. Han går till jobbet varje dag, det är både lust och diciplin. Dessutom skriver han med en bredd som är ovanlig – från symfoniskt och visor, till pop och dansorkestermusik. Benny är gränslös och ändå känner man igen hans speciella ton direkt! Benny är dessutom väldigt intelligent och schysst att snacka med. Trots det upplever jag att man lär känna honom allra mest genom att spela med honom, och så tror jag faktiskt att det är för de flesta musikanter.

Inklusive Helen själv.
– Absolut. Jag tror inte att jag kan kommunicera bättre med någon än genom musiken. Om man har en stark drivkraft att sjunga, är det inte så säkert att man kan kommunicera lika bra på andra sätt.

Än så länge är Helen ledig i höst. Kalendern är medvetet tom.
– Det känns bra. Jag tror att jag ska strunta i att göra allt det där jag vill få gjort: måla om, fixa dörren, resa. Att inte göra någonting alls, det är den stora utmaningen för en doer som jag! Jag vill försöka att bara koppla av! Jag behöver få lite nya lustar, en känsla för vad jag vill göra i framtiden, och det krävs tid för det! Jag vill gärna göra en ny platta och det är sådant som det behövs lite tid att fundera på.

Helen ler.
– Allt är en ständig förändring, livet är sådant! När jag var ung var jag mer kategorisk: Så här måste det vara! Så här vill jag ha det i livet! Men nu märker jag att det mesta går upp och ner, att livet är föränderligt. Just nu är det bra så här, men sedan vet man inte vart man tar vägen… Jag trivs med min familj, men vart vi tar vägen och vad vi gör är inte det viktigaste, det viktigare är att vi håller ihop!


HELEN SJÖHOLM GRANDITSKY
Yrke: Sångerska och skådespelerska
Ålder: 40 år Familj: Maken David Granditsky, 45, och sonen Ruben, som blir fyra år i juli
Bor: I hus i Nacka, utanför Stockholm
Ålder: Nu i april turnerar Helen med sitt Billy Joel-program. I sommar har hon åtta spelningar med Benny Anderssons orkester inbokade, med början i juli.

Vad läste du senast:  
– Jag håller på att läsa Carl-Johan Vallgrens bok ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Den är kanonbra! Han skriver fantastiskt.

Vad såg du senast på bio:  
– Jag har inte sett en film på bio på evigheter! Det är dvd-boxar som gäller när man är småbarnsförälder, men jag klarar bara 45 minuter, sedan är jag helt slut.

Tre saker du inte kan vara utan  
– Jag kommer bara på två saker. Mina fotoalbum och mina dagböcker skulle jag inte klara mig utan. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 14 år och jag skriver fortfarande varje dag, som terapi är det jättehärligt. Jag tycker om att i ord få formulera dagen som har gått.


Tillbaka

Leave a reply