”Har varit hemma alldeles för lite”

Expressen 110327. Foto och © Cornelia Nordström
Det är med Helen Sjöholm som med den vandrande vålnaden, hon kan gå som en helt vanlig
människa på gatorna. Det är få som märker att en strålande stjärna just passerat.

Expressen 110327

Av: CECILIA HAGEN
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Helen Sjöholm, det ryktas att du tänker ta ett sabbatsår. Det kan väl ändå inte vara sant?
– Jag ska vara ledig ett tag och det blir jättenyttigt. Förra året var helt galet, även om det var roligt. Efteråt känner man att det tagit på krafterna och att man varit hemma alldeles för lite. Nu vill jag vara det en lång stund, hemma.

– Men först ska jag från den 1 april turnera i två veckor med mitt soloalbum ”Euforia”. Och i sommar blir det dansbandsturné med BAO (Benny Anderssons Orkester). Åtta föreställningar. Vi bygger upp en hel dansbana varje gång med kulörta lyktor och allt och det är då jag är refrängsångerska. Det är en musikalisk fest.

Men du som är van vid ständiga jobbmässiga kickar. Hur ska du stå ut?  
– Det är förstås därför det är extra nyttigt att avgifta sig. I början klättrar man på väggarna, blir helt olidlig. Jag brukar klara övergången genom att göra något påtagligt, städa hela huset och möblera om. Det finns alltid något att avreagera sig på hemma. Men det där behovet har lugnat ner sig med åren.

Som intensivast jobbade du när du var Kristina från Duvemåla. I fem år var det sex föreställningar i veckan, inget privatliv och alla vänner försvann?  
– Nej, dem lyckades jag behålla. Även om vänkretsen av sig självt krymper med åren. Men det är rätt, de där åren var det inget annat än jobb. Tröttheten gjorde att man inte orkade med något därutöver.

Samma visa varje dag, blev det inte slentrian till slut?  
– Alla dagar är olika. Och jag har upplevt dagar då man är på vippen att kräkas innan man går in på scenen eftersom kroppen i förväg vet hur mycket som kommer att krävas av den, de dagarna blir föreställningarna ofta bäst.

Har du kräkts på scenen någon gång?  
– Nej, men definitivt vid sidan av.

Men berätta, hur gör du för att låta trovärdig när du sjunger samma sång för tusende gången?  
– Det svåraste jag vet är att försöka prata om det jag gör och hur jag tänker. Jag tycker inte att jag har orden, att jag inte kan prata om det jag gör så tydligt som jag skulle vilja. Jag vet inte hur jag gör.  – Det kan vara någon liten detalj, att jag gör en frasering annorlunda i halsen och då  plötsligt kan jag få den där tonen att kännas naturligare. Det är sådana små saker som gör att det aldrig riktigt är klart.

Var trivs du bäst, på scenen eller i verkligheten?  
– På scenen tror jag. Och med att vara den jag är hemma. Jag har aldrig trivts så bra med att vara hon den där Helen Sjöholm.

Jag antar att din David redan fanns i ditt liv när du var Kristina. Eller lyckades du verkligen hitta honom i någon glipa mellan föreställningarna?  
– Det gjorde jag, i en mycket bra glipa. Vi träffades på femtioårskalas hos en gemensam vän. Han är ljudtekniker, men vi har aldrig arbetat tillsammans.

Nu har ni en liten treåring. Har det varit stressigt att förena mammaskapet med ditt väldigt uppslukande jobb?  
– Eftersom vi båda jobbar kväll så undrade vi hur det skulle gå, men det har gått över förväntan. Vi har inga stressiga morgnar, vi ses mycket dagtid. Och Ruben är van vid att det kommer någon vid läggdags tre kvällar i veckan, det har inte varit några problem. Men jag kan tycka att det är besvärligt när jag är ute och reser länge.

Vad sjunger du för Ruben?  
– ”Sjung inte, mamma!” brukar han säga. Det är han som sjunger för mig. Han är högljudd och uttrycksfull och har ett starkt temperament. Han har skådespelaranor, hans farfar hette Palle Granditsky och farmor heter Anita Blom.

När du är långledig, vad händer då med din röst? Måste du hålla i gång den för att den inte ska förtvina?  
– Jag var hemma med Ruben ett år och då sjöng jag inte. Sen började repetitionerna inför ”My Fair Lady” och det gick bra. Jag har ett ganska okomplicerat förhållande till min röst, är dålig på att vårda den. Det här oskolade, respektlösa sättet att använda rösten, som inte hörs utåt, att jag bara kör, det har funkat ganska bra så jag fortsätter nog med det. Jag har starka stämband.

Du fick Expressens musikpris Spelmannen nyligen. I samband med det kallade Gunilla Brodrej dina allra populäraste hitlåtar, ”Du måste finnas”, ”Du är minman” och ”Gabriellas sång”, existentiell feministisk bruksmusik. Håller du med?  
– Det var fint, tycker jag. Jag har mött otroligt många kvinnor i mer eller mindre dramatiska livssituationer som berättat att de har fått ut så mycket av de här låtarna. Att få den responsen är fantastiskt.

Benny Andersson har stött Feministiskt Initiativ. Är du inne på samma linje?  
– Det är klart att jag är feminist, även om jag inte röstar på FI. Jag önskar att jämlikhet vore något helt självklart.

– Min farmor och min mormor har betytt mycket för mig, jag var ofta hos dem när jag var liten. Både morfar och farfar hade dött tidigt, så de var ensamma i många år. Starka och kreativa bägge två och av dem lärde jag mig att kvinnor tar tag i sina situationer själva. Och från dem och från mamma har jag ärvt min energi, min otålighet.

– Får jag en idé så går jag inte och fnular, jag genomför den direkt och på egen hand. Går det så går det. Jag prövar och gör om, hela tiden.

Björn Ulvaeus skrev texten till ”Du måste finnas”. Men han är aktiv ateist, en av ledargestalterna bakom Humanisterna. Har du tänkt på det?  
– Det finns få textförfattare som använder religiösa bilder så flitigt som han gör. I nästan varje text finns det någon typ av religiös känsla eller knutpunkt. Det tycker jag är mycket intressant.

Och du själv? Tror du på Gud?  
– Jag har ingen stark gudstro men försöker tro på en god livskraft, på att det finns något som är rätt och något som är fel. Det är ett slags sökande efter positiva lösningar, en tro på kärleken i stället för guden.

Du har gjort så mycket, teater och musikal och film – till jul kommer du i ”Simon och ekarna” där du är mamma till Bill Skarsgård – men du har aldrig försökt dig på Melodifestivalen, den som var ABBA:s genombrott. Är det dags?  
– Nej, där skulle jag inte passa in, det skulle inte gå mentalt för mig att klara den hysteriska cirkusen. Jag beundrar dem som gör det. Jag kan inte hoppa in på en scen och försöka göra intryck på tre och en halv minut, jag är mer av en långdistansare. Jag behöver ett längre lopp för att vara trygg och glad.

Om du finge önska fritt, hur skulle resten av ditt liv då se ut? Privat och yrkesmässigt?  
– Då önskar jag att få fortsätta så här. Med många roliga och varierande arbetsuppgifter. Det vore drömmen. Och privat? Att det förblir som nu, vi trivs så bra där vi är och tillsammans.


FAKTA
Det här är Helene Sjöholm

Ålder: 40 år.
Familj: Maken David Granditsky, ljudtekniker, sonen Ruben, 3 år.
Bor i: Nacka. Född och uppvuxen i: Sundsvall. Mamma har varit: Lågstadielärare. Pappa har varit: Ingenjör, hade ett plåtslageri.
Karriär: Sånggruppen ”Just for fun” i Sundsvall, ”Elvira Madigan” i Malmö, ”Kristina från Duvemåla” i fem år 1995- 99, ”Rhapsody in Rock”. ”Les Misera-bles”,”Chess”, filmen ”Såsom i himmelen”, ”Tovlskillingsoperan” på Stadsteatern”, soloalbumet ”Visor”, ”My Fair Lady” på Oscars, ”Aniara” på Stadsteatern, solo-albumet ”Euforia” i höstas och i december är det premiär för filmen ”Simon och ekarna”.
Priser och utmärkelser: Thalia-statyetten och Ulla Billquist- stipendiet 1997, grammis Årets visa och guldmasken för rollen i Chess 2003, grammis för årets schlager/dansband 2004, Thore Ehrling-stipendiet och grammis för Årets barnalbum 2005, guldmasken för rollen som Eliza i My Fair Lady samt Lunds Studentsångar-förenings solistpris 2009, Expressens Spelmannen 2010.
Goda egenskaper: Envis, lyhörd.
Sämre egenskaper: Envis, pedantisk.
Hissar: Musikens kraft och kraften i människors möten.
Dissar: Hela kärnkraftsupplägget. Och ordet tillväxt.
Motto: Det måste gå!


P.S!
Just som vi ska lämna Dieselverkstaden i Sickla, där vi ruckit varsin kopp te, kommer det fram en ung flicka som säger att hon sjunger och vill bli som Helena, kan hon få en kram? Det får hon.


Tillbaka

Leave a reply