Kattis möter Helen Sjöholm

Kattis & Co. Foto och © Andreas Lundberg

Kattis & Co December 2010

Av: KATTIS AHLSTRÖM
Foto: ANDREAS LUNDBERG

Som ung älskade Helen Sjöholm att sjunga för sig själv i pappa Hans plåtverkstad – sorgliga skillingtryck och vackra visor. I dag drar hon storpublik och säljer skivor som smör. Men vem är hon egentligen?

Man kan bara ana hur trött hon är på att kallas för »Benny Anderssons musa« – men så har också Helen Sjöholm, 40, gång på gång återvänt till mannen som en gång handplockade henne att spela huvudrollen i den då nyskrivna musikalen »Kristina från Duvemåla«. Inte minst som refrängsångerska i BAO, Benny Anderssons orkester, där hon fick en megahit med »Du är min man«. Men när hon nyligen släppte sin första egna skiva på åtta år var det helt utan inblandning av »skäggen«, som hon skämtsamt kallat Björn och Benny. När jag träffar Helen på skivbolagets kontor i Stockholm, kommer hon direkt från en fotografering – bara ett av alla måsten i samband med skivsläppet. Ändå ser hon förvånansvärt lugn, avslappnad och harmonisk ut. Rent av lycklig.

Hur mår du just nu, Helen?
– Jag är förväntansfull inför min nya skiva med Billy Joel-covers som kommer ut i dagarna. Det var åtta år sedan jag släppte en skiva så jag är ju ingen van skivartist precis, men har längtat efter det. Jag har en bra period i livet just nu.

Hur skulle du beskriva skivan?
– Jag vill att man ska lyssna på den några gånger. Det är ingen direkt skiva. Den kräver några lyssningar. Jag vill att du ska tycka om den och njuta av att några sköna låtar från förr har fått komma till liv igen.

På vilket sätt liknar du Billy Joel?
– Inte på något sätt alls vad jag komma på, förutom att vi båda älskar New York.

Vad är det som är speciellt med New York?
– Jag bli så fri där trots att jag egentligen inte alls gillar storstäder.  Men jag älskade staden från första stund. Människorna och stämningen – allt på en gång.

Tror du att du skulle bli en annan människa om du levde där?
– Ja, absolut! Där är allt tillåtet och man kan vara den man är, utan att anpassa sig. Men det är klart att man blir friare och öppnare när man är på ­semester…

Nu ska du ta det lugnare ett år. Hur känns det?
– Det är dubbelt. Jag var mammaledig med Ruben under hans första år, men då passade jag på att renovera lite. Jag har svårt för ledighet. Det ligger nedärvt i vår familj, tror jag. Det grundar sig i något slags starkt behov av kreativitet. Lite pliktkänsla ligger i det också, så klart.

Hur var du som liten?
– Jag har många bilder och minnen av mig själv som liten, inuti mig. Många konkreta bilder också som hjälper mig att minnas. Vi är tre syskon och som vuxna fick vi tio album var med små berättelser skrivna i dem av mamma, vilket ju är ganska fantastiskt! Jag var en sådan som alltid sjöng, pratade och läste. Jag var också i behov av att vara mycket ifred – det har jag alltid varit. Men annars sjöng jag hela tiden – gärna sorgliga sånger som jag låg i sängen och sjöng högt, högt! Jag var mycket med min farmor som liten. Hon var nästan lika gammal som jag är nu när hon blev farmor. Hennes mamma och pappa låg i sin tur på långvården och jag följde ofta med dit och sjöng för dem. Jag kände mig hemma där. Annars växte jag upp i en lekfull ­familj.

Vad innebär det att ha en bra barndom, tycker du?
– Att man känner sig älskad, vilket jag alltid har gjort. Och att man gör saker tillsammans. Vi gjorde mycket ihop i vår familj: gick i skogen, badade på badhus. Mamma var lärare och duktig med barn och så hade jag, och har fortfarande, en väldigt barnslig pappa som älskar att leka, vilket ju är ganska ovanligt. Vi hade kul tillsammans och det fick ta tid, vilket är något jag känner att jag inte riktigt kan leva upp till när det gäller min egen son. Så älskar mina föräldrar varandra och det har varit ­väldigt tryggt.

Fanns det något som var mindre bra?
– Ja, vi hade ganska gott om jante hemma och vi har inte varit bra på att berömma varandra. Och så ska man veta att inget kommer gratis. Min mamma var ingen som ställde sig i brygga för att tillfredsställa oss eller för att ställa till kalas. Man fick hjälpa till och se att inget görs av sig självt. Men det har jag haft nytta av. När jag blev lite äldre hade jag svårt att komma in i olika kompisgäng. Jag var ganska viljestark och jag tror att många ryggade tillbaka för det. Men jag har alltid haft ett behov av att ha en egen bubbla att befinna mig i. Fast när jag så småningom kom in i en kör kändes det som att jag kom hem, både för den gemenskap som fanns där och för att jag älskade att sjunga.

Hur mycket har det delvis självvalda utanförskapet följt dig i vuxen ålder?
– Många gånger kan jag känna mig för trött för att vara social, jag orkar inte ta in mer. Jag har lätt att fånga upp folks energier, det är användbart i mitt jobb men det blir otroligt tröttsamt ibland.

Det känns som att du har stor integritet – hur blir det i en parrelation?
– Man ser till att träffa en man som är likadan, vilket jag gjort!  Men ju längre tiden går, desto bättre blir vi på att vara två och behovet av att vara själv är inte lika stort.Jag hade en lång relation innan i många år som präglades av att jag reste och jobbade mycket, så det är först nu som jag kommit nära någon på ett mer vardagligt plan. Många reagerar negativt på mitt behov av ensamhet och känner sig utestängda. Men det gör inte David som tur är.

Din förra man var 17 år äldre och du har också arbetat mycket med äldre män. Varför har det blivit så?
– Jag vet faktiskt inte. Det är ju inte så att jag har letat efter en äldre man för att ersätta någon frånvarande pappa precis. Av någon anledning trivs jag med att vara bland män och det har mycket riktigt blivit så att många varit äldre än jag. Med tiden har jag blivit jäkligt bra på manlig jargong. Men å andra sidan har jag varit dålig på att våga vara kvinnlig med killar.

Har du lättare att umgås med killar än med tjejer?
– Det vet jag inte, men jag gillar att umgås med killar och har ju ganska nyligen turnerat med Bennys (Anderssons, red:s anm) orkester och gillar det mycket.

Vad har du lärt dig av det, tror du?
– Jag har nog fått ett visst mått av självförtroende och har ganska lätt att umgås med män. Däremot har jag nog missat en del inviter för att jag har så lätt att bli vän med män.

Hur gick det till när du träffade din nuvarande man David?
– Det sa klick faktiskt, rätt tydligt klick. Han var mycket av det jag aldrig trodde jag skulle falla för – stadsmänniska och ointresserad av sport. Alla bilder jag haft om hur jag trodde min man skulle vara raserades, och det var så skönt. Det har ändrat min självbild. Jag kan leva med en man som är så olik mig och kanske därför är han så bra för mig.

Du har en separation bakom dig, efter ett långt förhållande. Vad har du lärt dig av det?
– Förutom att det tar tid att läka sår så har jag förstått vikten av att ibland kunna härda ut. Det kan inte vara bra hela tiden, och det kan man inte få panik över. Man måste kunna lämna varandra ifred också. Och så tror jag att man ska prata mycket med varandra. Och ha fysisk kontakt.

Tror du på den livslånga kärleken?
– Jag ser den i mina föräldrar så ja, jag tror på det. Man kan inte lova något, men det är klart att man vill ha det så.

Hur självreflekterande är du?  
– Ganska mycket, men det försvinner snabbt också. Jag funderar en hel del på hur jag uppfattas men när jag väl jobbar och står på en scen så försvinner det där. Jag är så fri när jag jobbar och det är nog därför jag älskar mitt jobb så mycket.

Har du total närvaro när du sjunger?
– Ja, jag har väldigt lätt att fångas in i en stämning. Jag får inre bilder av vissa låtar och försätts lätt i en viss stämning.

Vad tycker du om livet?
– Jag kan förundras över allt jag får vara med om. Och när Ruben kom var jag överlycklig över att jag fick vara med om det också. Han kommer alltid att vara viktigast, men mitt jobb betyder också mycket för mig fortfarande.

Men ser du en självklar mening med livet?
– Nej, jag tror att var och en måste hitta sin egen mening. Jag försöker engagera mig i saker som jag tycker är viktiga, men jag måste stänga av också och inte ta in allt som händer runt omkring. Det är en stor mening att få vara delaktig i Rubens liv och jag ser det som en plikt att må bra själv för att vara en bra mamma för honom.

När jag lyssnar på din sång börjar jag av någon anledning ofta att gråta. Du har en sådan speciell innerlighet i rösten. Kan du känna det själv?
– Ja, det kan jag. Jag upplever mycket när jag sjunger. Det kommer liksom saker till mig. Det är som att jag inte skapar det själv utan att det bara finns. Jag jobbar hårt för att hitta vissa grejer men när det väl är dags och jag inte tror att jag ska fixa det så händer det något när jag går ut på scen. Något kommer till mig bara.

Det låter nästan som en religiös upplevelse!
– Det gäller att bara ta emot det och att vara helt öppen. Och så måste man koncentrera sig.

Är du religiös?
– Nej jag har varit sökande men är inte religiös. För mig är naturen viktig. Där kan jag uppleva mig själv som en liten del av något stort, vilket jag tycker är en andlig känsla. Men jag kan inte tro på en enda allsmäktig kraft som styr över alltihop. Jag tror att vägen till mening handlar om att vara öppen för andra människor eller för en situation eller en känsla.

Kan du ge någon fingervisning om hur man blir så där öppen och mottaglig?
– Nu har jag haft den stora turen att hitta mitt verktyg i min röst. Men det handlar nog ytterst om att bli sedd. Och låta långa sekvenser av tid bara får gå utan att man hetsar fram i livet. Jag tror man måste försätta sig i ett slags rofyllt tillstånd ibland och att det inte behöver hända saker hela tiden. Då tror jag man kan komma närmre ett öppet sinne.

Nu måste jag fråga dig om något helt annat – hur det känns att bli uppringd av Björn och Benny?
– Smått overkligt ska jag erkänna. Det började med att Benny visade intresse för mig efter en sångföreställning som han var och lyssnade på. Sedan hörde de av sig så småningom och ville att jag skulle provsjunga för »Kristina från ­Duvemåla«.

Kommer du ihåg hur det var när du fick rollen?
– Ja, det kommer jag aldrig att glömma! Regissören Lars Rudolfsson ringde två dagar före jul, från en telefonkiosk i Malmö, och frågade om jag hade lust att spela huvudrollen. Det var faktiskt helt overkligt. Jag hade precis börjat läsa på Kulturvetarlinjen och hoppade av direkt. Jag bara skrek. Ganska länge dessutom! Det blev en stor grej i mitt liv, mitt absoluta genombrott och jag lärde mig otroligt mycket under de fem år jag höll på med det.

Vad gör du om tio år?
– Jag hoppas att det fortsätter med det här. Det är definitivt det här jag vill göra.


MARIE HELEN GRANDITSKY 
Född: 10 juli 1970 (40 år) i Sundsvall.
Bor: I en villa i en förort till Stockholm.
Yrke: Sångerska, musikalartist, skådespelerska.
Familj: Maken David, ljudtekniker och sonen Ruben, 3 år.
Aktuell: Släppte nyligen skivan Euforia – Helen Sjöholm sjunger Billy Joel.


Tillbaka

Leave a reply