Expressens musikpris Spelmannen 2010

Expressen 101212. Foto och © Ellinor Collin
PLÅTSLAGARFLICKAN.
Helen Sjöholm började experimentera
med läten hemma i pappas verkstad.

Expressen 101212

Av: GUNILLA BRODREJ
Foto: ELLINOR COLLIN

Helen Sjöholm får Expressens musikpris Spelmannen 2010.

Helen Sjöholm kan inte vara klämkäck på tid. Därför medverkar hon inte i lekprogram på tv. Ett misslyckande i musiktävlingen Doobidoo räcker.
– Det enda jag gjorde var att skrika pass. Jag har sjungit massor med Olle Adolphson, men när hans bild dök upp så kunde jag inte komma på en enda sång.

När man ser Sjöholm poppar tre låtar lätt upp i huvudet: ”Du måste finnas”, ”Du är min man”, ”Gabriellas sång”
– Kristinas tvivel och förtvivlan, en kvinnas kärlek till sin ofullkomliga man och Gabriellas självständighetsförklaring är existentiell feministisk bruksmusik.

Till detta kan Sjöholm i år lägga rollen som poetissan i Stockholms stadsteaters Aniara, en skiva med Billy Joels låtar på svenska, ”Touch of Taube” på Göteborgsoperan, samt rollen som mamman i Lisa Ohlins filmatisering av Simon och ekarna (kommer 2011). Plåt byggde denna röst. Det är fantasieggande att föreställa sig den tolvåriga Helen i pappas plåtslageri i Sundsvall där hon efter avslutad städrunda experimenterar med läten. Det luktar svetslåga och rostfritt, takhöjden är enorm och akustiken otrolig.
– Jag tyckte om att höra vad jag kunde göra, hur jag kunde låta. Helen demonstrerar några djupa, råa möö och böö. Det var som en upptäckarlek som peppade mig att fortsätta, säger hon.

Du var ett frimodigt barn?
– Äh, jag höll på att kissa på mig om jag skulle ha nåt solo, men själva sjungandet har alltid varit naturligt. Helen Sjöholm har inte den klassiska sångarens huvudklang. Hon sjunger från bröst och hals. Ett oförställt känslospråk som går rakt in. En svetslåga var hon än står.
– Rätt tidigt ogillade jag när min sångröst la sig långt ifrån min talröst. Det kändes onaturligt.

Du har haft din egen sångverkstad utan inblandning av pedagoger?
– Elisabeth Modén, som var körledare för barn och ungdom i Sundsvall, har betytt otroligt mycket för mig. Hon var en riktig sångerska – karismatisk och vacker i höga klackar och pälsboa – och jobbade mycket med klangen och klangbildningen. Dessutom gav hon oss en väldigt varierad repertoar. Allt från ”Litet bo jag sätta vill” till ”Volare”. Modén var noga med att flickorna skulle veta vad de sjöng om.
– Hon tog med sig hårspännen till dem som hade lång lugg: ”Ögonen och ansiktet sjunger ni också med, vet ni väl!” Helen Sjöholms storhet har många komponenter varav två är hennes närvaro och språkbehandling.

Den första skiva hon ägde var inte helt överraskande Maritza Horns skillingtryck Jämmer och elände.
– Jag älskade ”Det döende barnet”, de sorgliga berättelserna, säger Sjöholm som beskriver sig själv som skådespelande sångerska. Jag har alltid burit omkring på nån sorg, även om jag inte haft nån svår uppväxt. Ett jädra allvar.
– Hon uttrycker när allting går ut på att göra intryck, sa Benny Andersson om Sjöholm i våras i samband med konsertversionerna av Kristina på engelska. Vi pratade också om det vemod han själv står för.
– Benny har ett melodiskt berättande som tilltalar mig. Musiken låter inte sökt eller svår, men har en melodiös dramatik som både är svår att sjunga och tilldragande. Han och pianisten Martin Östergren är otroligt viktiga för min kreativitet.

Vad har du då för relation till Evert Taube som du sjöng på Göteborgs-operan i våras?
– Jag har inte gjort så mycket Taube än, men jag tycker om att det finns situationer och starka känslor kring texterna. Och han har skrivit musiken i nån sorts känslosvall. Det finns alltid nåt oväntat litet prång i melodin. Det där är Benny också specialist på.

Taube är en nationalartist. Och nu är du det i kök, på dansbanor och i konserthus.
Helen värjer sig.
– Kristina var det största och det första, men sedan när det var slut hade jag svårt att veta vad jag skulle göra, vart jag skulle ta vägen. Då låg de svenska visorna lite ton i ton. Sedan kom Såsom i himmelen som ett viktigt steg.

Skulle man kunna kalla Gabriellas sång för din programförklaring?
– Nej, men den har varit en av de viktigare låtarna för mig. Den handlar om att ta ansvar för sin livskänsla. Jag träffar ofta människor som berättar hur de fått glädje, tröst och kraft ur den. Jag blir aldrig trött på den. Stefan Nilsson komponerade den.

Alla dessa män som du tolkar och matchar på scen!
– Jag har nästan uteslutande jobbat med män. Jag trivs med det och har lätt för det. Men kraften inifrån, förgrundsgestalterna för mina roller, har varit kvinnor: mormor, farmor och mamma. Vi har pratat i över en timme. Vart tog din Sundsvallsdialekt vägen? – Den kom tillbaka den dagen Ruben, nu tre år, föddes, säger Helen, plötsligt med västernorrländsk färg. Då var det där. Som jag blev tilltalad när jag var liten. Känslospråket.


JURYNS MOTIVERING
Helen Sjöholms avklarnade musikalitet fyller konsertsalar och dansbanor. Med enastående uppriktighet uttrycker hennes röst sångens mening oavsett om avsändaren är Andersson, Taube, Martinson, Moberg eller Joel. Oavsett om hon ligger på stadsteaterns scengolv eller på Svensktoppen. Mitt i en svängom, instängd i en rymdfarkost eller ensam under stjärnorna i Kishisaga står Bennys musa stark på egna ben.

I juryn ingår:
Gunilla Brodrej, Magnus Haglund, Hanna Höglund och Lars Sjöberg. 2005: Svenska kammarorkestern. 2006: Nina Stemme. 2007: Salem Al Fakir. 2008: Maria Lindal. 2009: The Knife.


Tillbaka

 

Leave a reply