Foto och © Pär Bäckström
Norrbottens-Kuriren 140519
Av: TOBIAS LUNDEQVIST
När knopparna brister och det porlar ur bäcken kommer alla körer stegandes ut från sina repetitionslokaler. Luleå kammarkör som firar 50 år, är inget undantag.
Konferencieren skojar om fem decenniers övande, kaffedrickande och sjungande. Ikväll står de på stora scenen i Kulturens hus och sjunger om våren. Helen Sjöholm kommer hon också, folkkär, proffsig och trevlig på det sätt som är i enlighet med varje oskriven regel. Det bjuds på musik som passar alla som inte gillar dunka-dunka men älskar det som är snällt för örat.
Sjöholm sjunger med en självklarhet som om det enbart handlade om att andas och estraderar på samma vana vis. Det är produkten av ett enormt slit. Ett liv i musik och sång. Den roll hon tillkämpat sig förvaltar hon med stor respekt för sin publik. Hon river av Vårvindar friska, fint ordnad som om självaste Jan Johansson tillfälligt intagit pianisten Martin Östergrens kropp. Det visar sig vara inledningen på ett mångkulturellt medley där svensk visa korsas med ett allmänt gytter av de amerikanska musikstilar som svenska musiker håller så högt.
Kören tar vid med sin stil av allmäneuropeisk körtradition. Ett arv i rakt nedstigande led från de klosterinvånare som en gång satte stenen i rullning. Det låter bra, det är vackert. Nästan lika vackert som tanken på alla dessa människor som i regn och rusk, ur och skur, snö, kyla och mörker ägnar sin fritid åt att öva och uppträda med sina körer. En av sångarna som varit medlem i 42 år konstaterar att hennes drivkraft varit sammanhållningen. Att vara en del av något. Att andas ihop. Dessutom träffade hon sin partner sedan 30 år tillbaka i kören.
När våren kommer står de där, sjunger gamla örhängen och försöker hitta nya. Sånger som viskar om ett fattigt bondfolk som lider i en leråker. Sånger som gapar om diverse småborgerliga Svenssons öden och äventyr. Lite Benny Andersson, lite folkvisa, lite kristendom, snällt för örat och kanske någon mycket försiktig utmaning av den norm som sammanhanget bär. Så är kvällen. Vanlig körunderhållning för en publik som känner sig väldigt sedd.
Vi lämnar lokalen med känslan av att allt är i sin ordning, efter att ha klappat på första och tredje slaget i takten till svensktopshitten Du är min man. En andningspaus.