Öronfröjd i folkton

Visor 2002

Östgöta Correspondenten 2002

Av: LOLLO ASPLUND

Helen Sjöholm:
Visor (2002)

Refrängsångerskan i Benny Anderssons orkester tar ett steg framåt och ger ut sitt första soloalbum. Men här handlar det inte om några 40-talspastischer i Thore Ehrlings anda som ”Vår sista dans”, stället bjuds på folkton: skillingtryck, visor, spelmanslåtar. Tillsammans med pianisten Martin Östergren, som spelat med henne i gruppen Mejram, och gitarristen Jojje Wadenius har Helen Sjöholm grävt djupt i den svenska vismyllan. Det hedrar trion att den verkligen ansträngt sig att överraska publiken. Framgången hade varit given om folkkära Helen hade satsat på örhängen av Evert Taube, Cornelis och Björn & Benny. Istället tillbringade hon månader bland noterna på Svenskt visarkiv – och fyndade.

För 1700-talsvisor som ”Vid vassen av den krökta ström” eller ”Ombytlighet – vår tids gudinna” är inget annat än rena fynden. I alla fall som de framförs här: Martin Östergrens luftiga och lekfulla arrangemang får både Helen och musikanterna att klösa loss – och skaka av sig det där rena och fjära som annars ligger som en avstötande fernissa på den här sortens musik.

Försiktig förnyelse
Spelmansklassikern ”Horgalåten” har också fått ett spirituellt stråkarrangemang, som kanske inte faller spelmansmusikspuritaner i smaken, men som gläder oss andra desto mer. Som kontrast till dessa drivande låtar ligger vispärlor som Jeremias i Tröstlösas ”Man borde inte sova”. Här spelar Martin Söderholm ett jazzlyriskt komp a´la Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Öronfröjd för dessa ljusa majnätter. ”Allt under himlens fäste” och ”Här är gudagott att vara” är visor som har levt i folkmun i århundraden och här får en försiktig dusch av förnyelse. Smått fantastiskt är att Pererik Moraeus och Py Bäckmans ”Koppången” (som bl.a. Anne Sofie von Otter sjungit in) så fint smälter in i sammanhanget. Både för att den är nutida och för dess vintermotiv. Det här är i bästa mening en ”ursvensk” platta, som lyfter fram det allmängiltiga i de gamla – och ofta sorgliga – texterna. Helen Sjöholm sjunger klockrent och okonstlat, men ändå med stark inlevelse och prickfri diktion. Och med det där lilla glittret som gör rösten så varm och personlig.

Musikerna spelar med öppet sinnelag, här finns influenser från jazz, världsmusik, ja rentav konstmusik. Lyhörda musiker som Backa-Hans Eriksson på bas eller Jojje Wadenius på gitarr vet att variera sig väl inom kollektivets ramar. Någon gång glömmer de att folkmusik mår bra av lite skit under naglarna och uttrycket blir för prydligt.

In i folksjälen
Den sång som mest tar tag är den vemodiga ”Tusen tankar”, ett skillingtryck upptecknat efter Thyra Karlsson i Östersund. Tidigare har jag njutit av den i Emma Härdelin och Triakels tappning. Emma framför den tidstroget med tramporgel och fiol, men förflyttas i tanken till en liten norrländsk träkyrka. Helen och musikerna liksom frigör sången, placerar den i nutid och skänker den ljus och rymd. Det är stort! ”Tusen tankar” är en av de finaste folkvisor vi har. Helen kommer nu att sjunga den rätt in i svenska folksjälen. Det är en tanke som gör mig varm ända in i hjärteroten.

Tillbaka

Leave a reply