Göteborgs-Posten 2021-11-12
Av: JAN ANDERSSON
Helen Sjöholm har nytt band och en hel drös med nya poplåtar. Hur fungerar det? Jo tack, alldeles utmärkt (…)
Googla stadig, säker eller stabil och du kommer att mötas av en bild på Helen Sjöholm. Om taket hade rasat ner eller brandkåren stormat in och utrymt Konserthuset skulle landets tryggaste sångerska på sin höjd ha lyft ett ögonbryn och därefter fortsatt sjunga Du är min man utan minsta darr på rösten – precis som hon gjorde på fredagskvällen och har gjort under närmare 300 veckor på Svensktoppen.
Sångerskan från Fridhemsgatan 54 i Sundsvall briljerar även i sina gamla musikalklassiker Gabriellas sång och Du måste finnas (från Kay Pollaks Så som i himmelen respektive Kristina från Duvemåla) men fredagens konsert markerar också en nystart och ett slags lappkast för Helen Sjöholm själv, såväl som för hennes många fans.
Efter 25 år i branschen bestämde ju musikalstjärnan sig förra hösten för att släppa sargen på allvar. Då kom hennes första soloplatta med nyskrivna låtar, bland annat av Annika Norlin, Anna Ternheim och Andreas Mattsson, och strax därefter gjorde hon ett minnesvärt gästspel i TV4:s Så mycket bättre.
Den här konsertkvällen i Göteborg glider också de nya låtarna från både plattan och programmet i princip sömlöst in bland de gamla numren från Benny Anderssons Orkester.
(…)
Jakob Hellmans Han har ett sätt låter som en klonkande 1930-tals kabaré av Kurt Weill, och medan Loreens Euphoria och Markus Krunegårds Korallreven & Vintergatan (vars mässande rader ”mänsklig värme snälla kom närmre” finns tatuerade på Mona Sahlins kropp) är finstämda och rätt mysiga, slirar Pianoman från Helen Sjöholms album med Billy Joel-covers (som i Tomas Andersson Wijs svenska översättning blivit till Barpianisten) fram som värsta rockrökaren och ger gitarristen Ola Gustafsson en stund att skina.
Dessutom kastar hon in Mikael Wiehes och Ebba Forsbergs fina Dylancover För att jag älskar dig (Make you feel my love) och lyckas med små, försiktiga gester att göra den till sin på samma sätt som Adele gjorde för snart 15 år sedan.
Men det är ändå låtarna från senaste albumet En ny tid som står i centrum och verkligen lyfter kvällen. Andreas Mattsson fina Samma här ger liknande ”Carole King-möter-Agnetha Fältskog”-vibbar som på skiva. Även Mattssons I morse när du gick är en ballad som verkligen suger tag och ger Helen Sjöholm en chans att brodera med sin rösts alla färger.
(…)
Jag är elden blir till och med tyngre live och ger trummisen Andreas Dahlbäck en chans att låta som The Nationals Bryan Devendorf och gitarristen Ola Gustafsson en möjlighet att plocka fram sin inre The Edge.
När slutet närmar sig och Helen Sjöholm och bandet belönats med en rungande och stående ovation efter Gabriellas sång, återvänder de för ett sista extranummer med Benny Anderssons Orkesters Vår sista dans, framförd vid scenkanten under kulörta lyktor. Det är en perfekt avslutning på en lyckad kväll.
(…)
(Hela recensionen återges inte av upphovsrättsliga skäl)