Säffle-Tidningen 181219
Av: MARINA JOHANSSON
Glädje och förväntan, saknad och sorg, stress och längtan. December väcker många och blandade känslor, men aldrig har de väl återspeglats så vackert som när barndomsvännerna och artistkollegorna Helen Sjöholm och Anna Stadling sjöng ut dem på Medis i tisdags.
Julen är en tid då många återser gamla vänner som återvänt till hemtrakten för högtiderna. För Anna Stadling och Helen Sjöholm har hela december varit en sådan period. Barndomsvännerna som föddes i Sveriges körsångsmecka Sundsvall med en dags mellanrum har följt varandra genom livet sedan elvaårsåldern och delat såväl framträdanden som hemligheter, men sjungit tillsammans på det här sättet har de inte gjort på 20 år. Att dela en turné med julmusik är en dröm som gått i uppfyllelse.
– Drömmar ska man hålla fast vid. Det här är en konsert på egen begäran, säger Helen Sjöholm, en sångerska som inte behöver någon närmare presentation.
Det är hennes första besök på en Säfflescen, medan lika välrenommerade och djupt uppskattade Anna Stadling ”nästan har blivit Säfflebo vid det här laget”.
Julens många sidor
December är inte längre än de flesta månader. Snarare kan det kännas tvärtom, med de få ljusa timmarna. Ändå ska man klämma in så mycket, och samtidigt hinna njuta och ge utrymme åt glädje, förväntan och längtan. Drömmar är ett tema som återfinns genom hela repertoaren, men det är inte alltid av den lyckliga sort som de själva besannat genom konserten. Mycket – men inte allt – är av det mollstämda slaget, i en väl avvägd blandning av gammalt och nytt, svenskt och engelskt, sakralt och poppigt. Konserten öppnar starkt med Winter Song av Sara Bareilles och Ingrid Michaelson, en duett som sjungits in av många artister de senaste åren och som tydligt fångar den för många bitterljuva smaken av julen. Artisterna visar också direkt var ribban läggs ikväll – de sjunger sagolikt var och en för sig och tillsammans bildar de en förening fulländad som körsbärssås på ris à la maltan.
Kvällen fortsätter på samma sätt i modernare låtar som bland andra Eva Dahlgrens Snö och Coldplays Christmas Lights, blandat med engelska carols som The Holly & The Ivy och svenska klassiker som Gläns över sjö och strand – effektfullt framförd med invävda anekdoter om artisternas egna musikaliska julminnen.
Christmas time in Washington av Steve Earle – med den svenska texten Juletid i Göteborg – är Anna Stadlings allra vackraste stund under kvällen, och det säger en hel del. Hennes röst gnistrar och är på samma gång lika urstark och skör som en genomfrusen sjö när hon sjunger om den ensamme mannen som önskar att denna jul blir hans sista.
Helen Sjöholm får å sin sida taket att lyfta med sitt paradnummer Gabriellas sång. Ingen julsång, men det förlåter publiken så gärna för när hon sjunger den finns faktiskt bara hon i världen för en liten stund. Applåderna är nästan öronbedövande redan innan sista tonen, och inte ens kollegorna på scenen kan hålla tillbaka tårarna.
Publiken får inte nog av denna skönsång, som ger ett välbehövligt andrum från köphysteri, städstress och oplogade vägar.
– Jag vill att det ska vara vi när det sen kommer en december igen” sjunger Helen Sjöholm, och det tror jag att var och en i publiken instämmer i. Ibland är julstämningen som bäst när den är tvåstämmig.