Sångerska med många sidor

Uppsala nya Tidning 131013

Av: ELLINOR SKAGEGÅRD

KONSERT
Helene Sjöholm Konserthuset, söndag

RECENSION: Helen Sjöholm drar sig inte för att sjunga visor, pop och hårdrock. Ellinor Skagegård såg en fin konsert men saknade musikallåtarna.

Jag minns ett samtal med en kollega i somras. Vi pratade om hur alltför skolad och perfekt sång tenderar att inte riktigt bränna till, väcka känslor. Han tog då upp ett undantag, någon som trots sin professionalitet och perfektion alltid lyckades beröra honom; Helen Sjöholm. Och jag är beredd att hålla med.

När hon uppträdde på Konserthuset på söndagskvällen dröjde det dock en stund innan dessa känslor infann sig. En svensk tolkning av Joni Mitchells Both sides now svepte förbi lagom lättvindigt och så gjorde även Staffan Hellstrands Fanfar. Det är först i det spännande och jazziga vismedleyt som Helens fantastiska röst kommer till sin rätt, uppbackad av det skickliga bandet. Vårvindar friska, enbart kompad av Ulrik Johansons kontrabas och Jojje Wadenius smakfulla gitarr som påminde om sorgsna måsskrin, över till Gunnar Wennerbergs Här är Gudagott att vara och den svängigt folkliga Vid vassen av den krökta ström.

Helen Sjöholm lovade i början av kvällen att hon inte skulle prata särskilt mycket, för det ”ska sångerskor inte göra”. Det löftet höll hon dock inte, vilket var bra. För mellansnacket var både avslappnat och roligt. Till exempel berättade hon om sitt första betalda framträdande. Hon fick tjugo kronor när hon uppträdde på husmorsföreningen – och mimade till Lasse Berghagens sång om BH-samlaren Knut!

Riktigt känd för svenska folket blev Helen Sjöholm när hon blott 25 år gammal uruppförde rollen som Kristina, i Björn Ulveus och Benny Anderssons älskade musikal Kristina från Duvemåla. Och den utvandrande bondhustrun fanns förstås med på ett hörn även denna kväll. Helen berättade om den pirriga känslan när man framför nyskriven musik för allra första gången, något hon även kommer att göra nästa år då det är premiär för musikalen Livet är en schlager. Hon ska spela den schlagerälskande Mona, och vi fick höra ett humoristiskt smakprov från föreställningen.

Särskilt mycket musikal blev det annars inte denna gång. Istället fick popen ta stor plats, med tolkningar av artister som Billy Joel,Tracy Chapman och Tomas Andersson Wij. Kanske försöker hon sudda ut stämpeln som musikal-Helen. Lite synd, för det är i musikalformatet som hennes känslosamma röst och egna uttryck verkligen briljerar. När Martin Östergrens piano klinkade de första tonerna till Du måste finnas, bravurnumret i Kristina från Duvemåla, kunde jag ana hur ryggar rätades och öronen spetsades. Det var fascinerande hur hon kunde sjunga denna sång med så mycket känsla, trots att hon måste sjungit den tusentals gånger tidigare.

Lite småmärklig men också ganska kul var den direkta övergången till Depeche Modes Heaven, där Jojje Wadenius fick glänsa lite extra. I avslutningslåten fick vi så höra Helen Sjöholm när hon är som allra bäst; i Gabriellas sång från filmen Så som i himmelen. Den varan hade jag gärna hört lite mer av.

Tillbaka

Leave a reply