Dagens Nyheter 110131
Av: PO TIDHOLM
Helen Sjöholms konsert – som hon nu ska resa runt i Sverige med under hela februari – har en enkel målsättning: den vill få oss att glädjas åt att vi är människor, kännande varelser med längd i stegen och tillgång till känslorna. Livsbejakande kultur, skulle man kanske kunna säga. Det låter tveksamt, eller hur? Men kvalitet kan berättiga nästan vad som helst, och vem efterlyser konstnärlig integritet när text och musik träffar varje lyssnare i hjärtat. Jag glömmer snabbt bort mina förbehåll.
Tonhallen i Sundsvall är Helen Sjöholms själva utgångspunkt, här sjöng hon i kör som tonåring innan hon flyttade söderut och så småningom slog igenom som ”Kristina från Duvemåla”.
Publiken är varm och entusiastisk, Helen Sjöholm är närvarande, omhändertagande och trygg och bandet stort och fruktansvärt säkert. Jojje Wadenius på gitarr, André Ferrari på trummor och förutom kompgitarr, bas, flygel och keyboard också en stråkkvartett. De spelar alla så lätt och luftigt, dynamiskt och tajt.
Helen Sjöholm bygger konserten kring sin senaste skiva där hon valt att sjunga nytolkningar av Billy Joel-låtar. Det är inte så märkligt som man kan tro, Billy Joel arbetar i en amerikansk ådra som ibland fungerar som brygga mellan musikal- och poptradition. Det passar Sjöholm. Tomas Andersson Wijs översättningar är väldigt lyckade.
Men det finns också tid för tolkningar av folkvisor, Shakespeare, låtar av Nick Cave och Elvis Costello och ett långt, vansinnigt välrepeterat 80-talsmedley där Helen Sjöholm utgår från låtar för att berätta om sina tonår. Allt är inte smakfullt, men å andra sidan är nog konserten tänkt som ett smörgåsbord med något för alla. Och jag har faktiskt svårt att tro att någon blir besviken. Bättre musikunderhållning än det här kan man nog inte få i Sverige i år.