Uppsala Nya Tidning 110203
Av: BJÖRN LÖVENLID
RECENSION: Helen Sjöholms debut i Uppsalas konserthus blev en väl avvägd blandning av pålitliga nummer och rena överraskningar, konstaterar Björn Lövenlid.
Många höjde förvånat på ögonbrynen när det visade sig att Helen Sjöholm skulle tolka Billy Joel på skiva. För åtskilliga svenskar är Billy Joel mest en jovialisk hitmakare som studsar runt bland utvikningsbilder och skiftnycklar i musikvideon till Uptown Girl. I hemlandet USA däremot är han en gigant av helt andra mått och det var därför närmast att betrakta som en kulturgärning när Helen Sjöholm i torsdags uppträdde med klassiker från Billy Joels 47-åriga karriär, översatta till svenska av den suveräne ordmålaren Tomas Andersson-Wij.
Eftersom artisterna Helen Sjöholm och Billy Joel har mycket lite gemensamt blev det också en intressant kollision mellan den jordnära naturbegåvningen från Medelpad och den stöddige musikakrobaten från Bronx. Balladen Varje sår söker ett sår (And so it goes) kändes till exempel så självklar att den lika gärna kunde ha varit specialskriven åt Helen Sjöholm från början, medan den svängiga och mycket svårsjungna The river of dreams blev till den smeksamma och kraftigt omarrangerade Flodens botten.
Det som gjorde onsdagskvällens konsert så minnesvärd var emellertid att Sjöholm inte nöjde sig med att bara framföra låtar från sitt senaste album. Plötsligt kallade hon till exempel in en stråkkvartett och framförde en stridslysten men hårt kontrollerad version av Elvis Costellos urladdning I almost had a weakness. Vid ett annat tillfälle bjöd hon på en originaltrogen version av Nick Caves djupt suggestiva mördarballad Where the wild roses grow, med Jojje Wadenius i rollen som gärningsman. Som om detta inte vore nog kunde publiken också ta del av ett långt och intrikat medley, helt och hållet baserat på hits från de gyllene popåren 1984 – 85, interfolierat av Sjöholms egna hågkomster från en stormig tonårstid. Den stabila, folkkära och pålitliga Helen Sjöholm blev oväntat nog överraskningarnas kvinna denna afton, samtidigt som hon aldrig vek en tum från sin kassaskåpssäkra sångteknik.
Möjligen har Sjöholm varit lite överexponerad ibland. Hennes finalnummer Gabriellas sång låter till exempel lite slitet och sönderspelat i mina öron. Något ursprungligt har gått förlorat på grund av innötning. Det var dock inget som präglade konsertkvällen som helhet, en lyxig och generös tillställning där en vokaliststjärna placerade sig själv i ett delvis nytt ljus.