Diversifierad afton med Sjöholm

Skånska Dagbladet 110221

Av: PETER ELIASSON

HELEN SJÖHOLM
Malmö Konserthus
Den 19 februari

Det tog Helen Sjöholm åtta långa år att följa upp sitt debutalbum Visor, och när hon väl kom tillbaka blev det en samling covers från Billy Joels digra sångsamling. Knappast en given hit, men Euforia, som verket heter, har överlag fått god kritik och dessutom renderat henne en guldskiva. Fullt välförtjänst om ni frågar mig. Med hjälp av Tomas Andersson Wij och producenten Gunnar Nordén har Sjöholm förtjänstfullt försvenskat och inte sällan skalat av denne uramerikanske låtskrivares alster och gett dem ett personligt tilltal utan att det vare sig känns ansträngt eller konstigt.

Självklart avspeglades nämnda succé på Malmö Konserthus i lördags. Den fina Euforia och smeksamt jazziga Ljudet av ett regn inledde, och satte på sitt vis en slags ton för kvällen. Åtta av Joelskivans elva spår avverkades. Fast överlag var det här i sanningens namn en tämligen diversifierad afton. Inte helt oväntat kanske. På meritlistan står lite av varje från musical till visa och fullvuxen pop, och sångerskan visade prov på alltihopa under den drygt två timmar långa spelningen.

Den surmagade kan förstås karaktärisera ett sådant tilltag som splittrat, men eftersom Sjöholm är en allroundartist i dess bästa mening kommer hon undan med det. Från den lyckade mixen av svensk vistradition och österländska rytmer i teaternumret Lustvin och Shakespearesonetten Sonett 18 till den närmast uppsluppna stråkbeklädda covern på Elvis Costellos I Almost had a Weakness och en riktigt vacker version – tillsammans med gitarristen Georg Wadenius – av Nick Cave / Kylie Minoguehiten Where The Wild Roses Grow personifierade Sjöholm tidlös professionalism, välansad folklighet och integritet på en och samma gång.

Sedan kanske inte det fragmentariska åttiotalsinslaget i vilket Sjöholm med en humoristisk touch pratade tonårskärlek och annat elände och avverkade snuttar från nämnda decenniums blandband var helt oumbärligt, men det var i alla fall roligt och gjort med glimten i ögat. Och överraskande. För vem hade förväntat sig att få höra refrängerna till Foreigners I Want to Know What Love is och Lionel Richies Hello denna kväll?

Fram emot slutet av tillställningen plockades några av de mest givna triumfkorten från Joelkatalogen fram. Säcken knöts ihop, vilket inte var direkt svårt. Honesty är en av amerikanens bästa kärlekssånger om något av det som är svårast i ett förhållande, och Sjöholms ärlighet förmedlade samma klarsynta och naket melankoliska relationsbild som originalet. I samband med detta insåg jag plötsligt också varför sångerskan passar så bra för Joels låtar.

Precis som amerikanen har Sjöholm en självklar känsla för att blanda det äkta med det sofistikerade. Sedan gör de för all del inte sin respektive grej likadant, inte på långa vägar. Fast de är förstås samma andas barn. Det var därför Barpianisten tedde sig som en så lyckad mix av det läckra och det rörande i lördags. Att ge sig på en klassiker som Piano Man och komma ut på andra sidan med hedern i behåll är inte lätt, men Sjöholms inlevelserikt passionerade tolkning fångar dess essens på pricken utan att någonsin vara i närheten av överdriven respektfullhet.

Tillbaka

Leave a reply