”Vi måste hjälpa människor som flyr för sina liv”

Foto och © Fredrik Sandberg/ TT

Foto och © Fredrik Sandberg/ TT

ETC 161011

Av: SIGNE LIDÉN

”Bullets over Broadway”-aktuella Helen Sjöholm om sin inre diva, det politiska engagemanget och drömrollen.

Helen Sjöholm är ett par veckor in i föreställningarna av Bullets over Broadway när vi träffas. Tröttheten efter repetitionsperioden har börjat släppa och uppsättningen har fått fina recensioner.
– Nu är det väldigt lustfyllt, säger hon.

Bullets over Broadway handlar om en manusförfattare som får sin pjäs uppsatt med hjälp av maffiapengar. Motkravet? Att vika en roll åt den talanglösa Olive, som spelas av en kritikerhyllad Shima Niavarani.
– Hon är en egen värld. Jag står bara i kulisserna och … Jag är lite kär i Shima Niavarani.

Nästan alla musikaler som sätts upp i Sverige är Broadwaysuccéer, storfilmer eller både och. Bullets over Broadway är inget undantag, utan bygger på Woody Allens film med samma namn.

Var finns de svenska historierna?
– Jag hade ju turen att få börja med en ursvensk historia, Kristina från Duvemåla. Jag önskar att det skulle skrivas mer nytt. Det pockar på här och var, men kommer inte upp på de stora scenerna. Det finns en rädsla hos producenterna.

Helen Sjöholm menar att inte bara biograferna utan även scenkonsten har fått konkurrens från strömmad underhållning, som Netflix.
– När jag började gjorde vi sex föreställningar i veckan – nu spelar privatteatrarna fyra. Mer verkar det inte finnas publik för.

Och då går succéer före djärva satsningar?
– Det måste vara några kända namn och titlar publiken redan känner till, säger Helen Sjöholm, som i Bullets over Broadway både är ett sådant dragplåster och spelar ett, den storslagna Helen Sinclair.

Hon är en alkoholiserad, avdankad stjärna. Hur känns det att bli erbjuden en sådan roll?
– Jag är snart där, ha ha ha. Min rollfigur är ju en stor skådespelerska, men det finns mycket man kan leva sig in i. Som att försöka få bättre repliker eller en större roll, ha ha. Jag ville utforska om jag har någon slags diva i mig som jag kan plocka fram.

– Visst kan jag förstå en åldrande artist, för det är jag med. Jag är inte lastgammal, men det finns ett antal roller jag inte kan göra längre.

För ovanlighets skull spelar du inte en huvudroll. Trist?
– Inte ett dugg! Jag har sällan jobbat med den här typen av komiska skådespelare, så spelsättet i sig är en huvudroll för mig. Jag har ingen ambition om att göra huvud-roller jämt.

”Måste hjälpa människor som flyr”

Kristina från Duvemåla, som bygger på Vilhelm Mobergs Utvandrarserie, hade nypremiär i Helsingfors 2012 och kom via Göteborg till Stockholm förra hösten, mitt under brinnande flyktingkris. Till skillnad från tiden som Vilhelm Moberg skildrar har Sverige nu blivit ett land folk flyr till istället för från.
– Det tänkte vi på redan för 20 år sedan när vi gjorde Duvemåla. Och nu är situationen mycket mer akut. Nu är det här en rik hörna i världen – och en säker plats. Det är lätt att glömma att det inte alltid har varit så och kanske inte alltid kommer att vara så.

Jag tänker på den där kören i slutet på första akten: ”Så kom, vi öppnar alla grindar. Ja, vi bereder väg.” Så känns det inte som att det är nu.  
– O, nej. Det är också så annorlunda. Då ropade USA efter folk som kunde bruka jorden.

Samtidigt behöver vi ju folk både för att ta hand om 40-talisterna och ersätta dem på arbetsmarknaden.
– Jo, men vi måste hitta en bra form för det. De som kommer hit måste få utbilda sig eller använda den kompetens de redan har.

Helen Sjöholms make är god man för en ensamkommande pojke, vilket har gett henne en inblick i vad det innebär att invandra.
– Det är stora och svåra frågor. Men vi måste hjälpa människor som flyr för sina liv, det är ju helt klart.

Skäms inte lika mycket nu

Helen Sjöholm har flera gånger sjungit kulturskolornas lov och skulle gärna se att de lyftes från kommunal nivå till statlig.
– Det borde vara samma villkor överallt – ”det här ska vi erbjuda våra barn”. Sedan kan man kanske inte ha samma utbud i byn långt upp i Norrland som i Stockholm, men alla ska få chansen. Det är ohyggligt viktigt att barn och unga får tillträde till kulturen.

– Kulturskolan har ett superviktigt uppdrag. På alla plan är det tuffare att vara ung i dag. Där kan gemenskapen eller upptäckten av ett instrument vara rent livsviktigt.

Hur påverkade det dig att hitta musiken?
– Körsången betydde jättemycket för mig eftersom jag fick en identitet som jag inte hade i skolan. I musiken hittade jag en plats där jag kände att ”här kan jag vara”, säger Helen Sjöholm.

Det blev varken scen- eller musikhögskola för henne. Istället har hon kallat de fem åren med Kristina från Duvemåla för sin utbildning.

Du sa i en intervju för ett par år sedan att ”Vi som inte har utbildning känner oss nog lite som amatörer hela livet.” Hur känner du i dag?
– Jag känner fortfarande så, men herregud, jag har ändå en erfarenhet som jag kan luta mig emot. Nu börjar jag lita på att jag kan ta till mig materialet på mitt sätt. Jag skäms inte lika mycket nu över att jag inte kan få en not och bara sjunga direkt från bladet.

Har du någon drömstory som du skulle vilja se som musikal?
– Det måste finnas en dramatik i historien. Det finns ju spännande personer som man skulle kunna bygga det kring, som Ingrid Bergman eller Greta Garbo. Eller händelserna i Ådalen 1931. Det gjorde de en musikföreställning av uppe i Kramfors.

Hon nämner också Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.
– Den kan bli bra på scen. Men det är något som är farligt med musikaler, för det kan lätt bli patetiskt. Du måste hitta så jäkla rätt i ton för att musiken ska bära berättelsen vidare.

Samtidigt måste man ju balansera åt andra hållet, så det inte bara blir stepp och inget allvar.
– Jag såg Det flygande barnet på Orion-teatern, med Vanna Rosenberg. Det var bland det mest gripande jag har sett. Så visst går det. Men det är få som vågar.

I stor utsträckning är det kvinnor som går på teater, köper böcker och bär hela kultursvängen. Ändå skildras de ofta grunt, trist och påfallande ofta som biroller till män.
– Ja, tyvärr är ju inte heller musikalscenen full av feministiskt beskrivna kvinnor. De flesta är ju traditionella boy meets girl-historier.

Var finns det en typ Bridesmaids på scenen?
– Det är väl å andra sidan ett jädra bra förslag på en musikal? Du sa det själv!

– Det är ändå ett steg, om än ett litet, att kvinnorna i vår show tar för sig och spelar på alla sorters känslor.

Helen Sjöholm är ambassadör för Vi-skogen, som arbetar med småskaligt och klimatanpassat jordbruk i fyra länder i östra Afrika.
– Det finns mycket jag skulle kunna engagera mig i, men klimatet är ett så påtagligt hot. Många bara håller för ögon och öron och tänker att det löser sig, men det gör det ju inte.

Hon vill se krafttag från politikerna.
– De har ett enormt ansvar som de inte mäktar med. De måste våga vara obekväma – och kunna sälja en sån politik.

”Kan digga när någon gör något wacko”

Du spelade in en fin cover på Ted Gärdestads Come give me love med a cappella-trion Solala. Har du alltså förlåtit dem för att de spelade in Du måste finnas i bossanova-tappning?
– Benny har nog inte förlåtit dem, ha ha! Men jag har gjort det, för charmigare och mer välsjungande killar får man nog leta efter. Man ska vårda sitt uttryck, men det finns en fara i att ta för seriöst på allting. Jag kan digga när någon gör något helt wacko.


Helen Sjöholm om…

… vilka som är hennes förebilder inom sången:
– Tommy Körberg var min stora förebild – och han är det fortfarande. Han är den bästa sångaren jag har hört. Det hörs att han inte sjunger med huvudet. Det kommer bara ut, hans känsla – och det är inte så himla vanligt. Marianne Mörck har jag alltid sett upp till, både som person och artist. Både henne och Tommy har jag haft förmånen att jobba med, lära mig av och få älska på nära håll.

… vad som händer härnäst:
– Jag vill gärna göra en till solo-platta, men eftersom jag inte skriver själv har jag lite svårt att komma på vad jag vill göra. Och så har jag haft så många roliga jobb att jag aldrig riktigt har haft tid att fundera så mycket. Sedan vore det spännande att fortsätta skådespela. Att repetera fram något från första kollationeringen till det som sedan blir, det är det bästa jag vet. Det är så spännande.

… vilken låt hon aldrig tröttnar på att sjunga:
– Helt ärligt – ingen. Man tröttnar alltid – och så blir man nykär ibland. Det går i vågor. Men Gabriellas sång, från Så som i himmelen, har jag alltid hittat någon ny ingång i. Den är storartad. Kristina-musiken kan jag alltid återvända till med glädje, den har en speciell plats i mitt liv.

 … vilken musikal som är hennes favorit:
– Bland det bästa jag har sett – och den såg jag flera gånger, både i USA, Finland och i Stockholm – är Next to normal. Det är en ganska okänd historia, men väldigt gripande.

… var hon hämtar inspiration:
– Jag är en betraktare och tycker om att titta på människor och har lätt att känna deras … aura, höll jag på att säga. Jag ser om folk blir kära eller så. Jag har väldigt lätt att känna människors känslor. Ibland är det jobbigt, med det är också en väldig tillgång.

Tillbaka