Nu ska livet bli en schlager

Tidningen QX september 2014

Av: PÄR JONASSON

Den 11 september har musikalen ”Livet är en schlager” premiär – med manus och regi av Jonas Gardell, musik av Fredrik Kempe, kläder designade Christer Lindarw, Peter Jöback som transan Candy Darling och en handling som kretsar runt Melodifestivalen kan det mycket väl vara världens hittills mest ”gayiga” musikal.
– Med tanke på många av dem som arbetar både på och bakom scenen så är det ju en underbar liten fjollparad, säger Jonas Gardell och tillägger:
– Jag hoppas vi kommer att få parkera oss på scenen under nästa QX-gala!
QX fick en exklusiv träff med Jonas och några andra av musikalens ”huvudpersoner” bakom kulisserna på Cirkus under en hektisk repdag bara ett par veckor innan premiären.

Jonas Gardell säger att han inte är nervös inför premiären.
Är du inte nervös inför recensionerna heller?
– Dem är jag självklart nervös för, recensenterna rår jag ju inte över. Får jag dåliga recensioner när jag tycker att jag har gjort en bra föreställning blir jag självklart ledsen. Jag kan ju bara göra det bästa, vackraste, mest rörande och roliga jag förmår. Med tanke på vad det här kostar så får vi innerligt hoppas att vi får fina recensioner. Det här är fruktansvärt dyrt!

Jonas berättar att musikalen ”Livet är en schlager” inte till så stor del bygger på filmen och att han har skrivit ett helt nytt manus.

– För mig är ”Livet är en schlager” en historia och en fantasi jag har haft. Filmen är Susanne Biers tolkning av den, så jag gick tillbaka till min ursprungshistoria när jag skrev manuset. Min ambition var att det skulle bli så bra att det egentligen inte hade behövts sjungas någonting alls.
Jonas satte igång med att skriva ”Livet är en schlager” för fyra år sedan och började nästan samtidigt rollbesätta den.
– Alla jag har velat ha med har tackat ja. Och eftersom det i stora stycken är en rolig pjäs så har jag också valt att engagera komediaktörer i bärande roller, exempelvis spelas Monas man Bosse av Johan Glans, och schlagerdivan Sabina av Frida Westerdahl.

Du har ju blandat musikalartister som inte har så stor skådespelarvana med skådespelare som inte alltid är så vana sångare – har det inneburit några svårigheter?
– Nej, inte förutom att det såklart kräver ett jäkla mod av en sån som Johan Glans att ställa sig på scenen och sjunga bredvid Helen Sjöholmoch Peter Jöback. Blandningen gör att vi kan vara riktigt roliga istället för låtsasroliga som de flesta musikaler är. Och även om pjäsens Mona inte skulle ta en enda ton så hade jag ändå velat ha Helen Sjöholm i rollen, så bra är hon.

Var Peter aldrig tveksam till att spela transa?
– Det får du fråga Peter om, men om jag minns rätt så var det tvärtom så att han hade sökt en möjlighet att spela en sådan roll. En sak som är viktig att påpeka är att när jag skrev filmmanuset så fanns det ännu inte någon större transmedvetenhet, inte ens inom hbt-rörelsen. Candy är möjligen en transperson, men jag skulle hellre vilja kalla henne för en gränsöverskridande person. I pjäsen avstår jag från att exakt definiera vad Candy är, och dessutom utspelar sig pjäsen för 13 år sedan då terminologin kring de här frågorna var en annan.
Jonas visste med en gång att rollen som cp-skadade David inte skulle göras av en skådespelare som låtsades ha skadan; pjäsens budskap är ju just att alla ska få vara med. Jonas Helgessonsom spelar David har själv en cp-skada.
– Jonas är otroligt charmig och begåvad och en av de mest intelligenta människor jag har träffat i mitt liv.

Vilken är den största skillnaden mellan filmen och musikalen?
– Musikalen är både mycket roligare och mycket sorgligare. Dessutom är Candy Darlings roll mer utvecklad, det gäller även för flera andra roller.

Fredrik Kempe, kompositör
Vad måsta man tänka på när man skriver musik till just en musikal?
– Vem är det som sjunger? Vilken karaktär har han eller hon? I vilket sammanhang ska låten vara, vilken känsla ska den förmedla?

Hur har ditt och Jonas samarbete gått till konkret?
– I vissa fall har jag fått en färdig text av Jonas som jag har tonsatt och i andra fall har jag skrivit musiken först och så har Jonas skrivit texten i efterhand. Vi har inte suttit tillsammans och skrivit.

Vilken låt tror du blir den stora hiten?
– Det finns nog några stycken, bland annat duetten När jag faller, Som skapta för varann och även titellåten Livet är en schlager som öppnar hela föreställningen.

Visst kommer det väl en skiva?
– Ja, den är nästan klar. Det har varit lite svårt för artisterna att hinna med att spela in, så den kanske inte riktigt blir klar till premiären. Varenda minut är inplanerad fram tills dess.

Tror du att du någonsin lyckas övertala Helen Sjöholm att ställa upp i Melodifestivalen med en av dina låtar?
– Nej, det tror jag dessvärre inte. Jag har försökt, ha ha. Jag frågade faktiskt Helen redan 2004 om hon ville göra Finally eftersom det var en hyllning till Björn och Benny. Jag fick istället sjunga den själv vilket var synd för Helen hade nog vunnit med den.

Christer Lindarw, kostymdesigner
Hur fria händer har du fått?
– Jonas har naturligtvis berättat om de olika karaktärerna men sedan har han gett mig väldigt fria händer. Två tredjedelar av kläderna som hänger här inne har han inte ens sett, så jag kanske får mina fiskar varma nästa vecka när vi ska repetera med kläder för första gången, ha ha.

Vems kläder har du lagt mest krut på?
– Candy Darling är naturligtvis viktig, men även Mona och divan Sabina, och så är det ju en kändisfest med galakläder där hela ensemblen är med. Så visst har jag fått blomma ut en del, men mest har de ju vardagskläder på sig.

Har de medverkande kommit med några protester vad gäller kläderna?
– Det är ju alltid besvärligare när man ska klä vanliga tjejer som inte är i drag för de är oftast lite överkänsliga mot höga klackar. Vi dragartister älskar ju höga klackar (skrattar).

Hur tycker du Peter Jöback passar som kvinna?
– Vi gjorde en provsminkning av honom redan i våras och jag blev väldigt överraskad att han blev så snygg som han blev. Jag trodde kanske att han skulle ha lite för grova drag, men han blev jättesöt! Peter har vackra ögon, fina läppar och slank kropp.

Hur fixar han att gå i högklackat?
– Han har ju tränat i ett par veckor nu, så det blir bättre och bättre. Jag har bara gett honom ett par små tips som att man inte ska knäa utan sträcka på benen. Det blir säkert jättebra till slut.

Helen och Peter
Peter, hur blev du tillfrågad om att spela Candy Darling?
– Jag var med när Jonas och Mark gifte sig 2012 och då sjöng Helen en nyskriven låt, Som skapta för varann, av Fredrik Kempe. Efteråt frågade jag Jonas ”Vad är det här för något?”. Han berättade han att han höll på att skriva den här musikalen och jag svarade genast ”tänk på mig”.
När Peter en kort tid senare gjorde ”Phantom of the Opera” i London kom Jonas och Fredrik dit och spelade upp låtarna på hans hotellrum och frågade om han ville göra rollen som Candy Darling.
– Det var en roll jag direkt var supersugen på att göra, bland annat av personliga anledningar. Det var en historia jag ville berätta. Dessutom gillade jag musiken jättemycket. Och så berättade de att Helen skulle vara med, vilket gjorde det hela ännu roligare.

Har du haft någon glädje av dina egna melodifestivalerfarenheter i arbetet med ”Livet är en schlager”?
– Nej, men jag har istället haft stor nytta av mina livserfarenheter och min egen historia. Jag hade en halvbror som gjorde Candys resa när han var ung, som försökte ta livet av sig och som därefter låg på sjukhus i många år innan han till slut dog. Det är en enorm familjesorg och något jag själv inte fick veta något om förrän ganska sent i mitt liv. När jag var barn fick jag en helt annan historia berättad för mig, kanske delvis för att mina föräldrar var rädda för att jag skulle gå samma öde till mötes. För mig betyder rollen som Candy därför jättemycket, jag gör det här för att hedra min halvbror. Jag har berättat om det här för Jonas, så några av scenerna är lite inspirerade av min brors öde.

Helen, hade du några betänkligheter vad gäller din medverkan i föreställningen?
– Jag sjöng ju som sagt Som skapta för varann på Jonas och Marks bröllop och visste redan då vad som var på gång. Men det var när jag läste Jonas manus som jag blev riktigt sugen på att vara med, det är ett otroligt fint manus. Redan för två år sedan samlade Jonas alla huvudrollsinnehavarna för en första genomläsning och då sa han ”ni är min drömensemble” och alla vi som var med då är med här och spelar nu.

Peter, du har väl inte uppträtt i drag eller spelat kvinna förut?
– Nej. Som många pojkar gillade jag att klä mig i klänning som liten, men jag har aldrig haft någon önskan om att bli tjej. Och visst är det kul att få leva ut sin kvinnliga sida, för vi har nog alla en sådan inom oss. Jag hade förresten tänkt gå i årets prideparad som Candy, men blev avrådd eftersom vi inte var riktigt klara med karaktären. Jag och en kille i ensemblen, Joel, tänkte gå ut som kvinnor någon vanlig kväll här i Stockholm, jag vill uppleva hur man blir bemött och tittad på som transperson.

Tycker du det är svårt att spela kvinna?
– Jag har bestämt mig för att inte överdriva och exempelvis inte göra om min röst så mycket. Det måste kännas äkta och får inte bli en parodi. Jag vill känna att ”det här kunde ha varit jag”.

Helen, har du hittat din ”inre Mona”?
– Visst har jag och Mona likheter, men ännu mer olikheter. Det gäller att hitta en äkthet i karaktären och i det här fallet så är den starkt förknippad med Monas och Candys gemensamma historia. De har haft en tuff uppväxt men alltid tytt sig till varandra. Som syskon är de beredda att göra allt för varandra men tävlar också om att bli sedda. Mona är en ”doer” som inte haft många sekunder över att drömma och tänka efter, istället har hon lagt all energi på sin familj. Schlagerintresset är ett sätt att drömma sig bort och hantera vardagsslitet. För Mona är det här med Melodifestivalen bara en lek tills det plötsligt ringer och det är på allvar.

Är det något ni är nervösa för inför premiären?
Helen: Typ allt! Men känslan som finns i gruppen gör mig lite lugnare, det är ett fantastiskt gäng! Det är otroligt givande att vi kommer från så många olika håll.
Peter: Jag hoppas på att den här jumbojeten ska kunna landa, man måste ha tillit till processen. Det är klart att man har vacklat ibland men det är nog rätt naturligt.

Hur är det för er två att jobba ihop igen så många år och erfarenheter senare?
Helen: Att vi jobbade så intensivt tillsammans med ”Kristina från Duvemåla” gör att det nästan känns som om vi är släkt. Att få jobba ihop igen är förstås jätteroligt och till det att se hur Peter har utvecklats och hur han jobbar idag.

Helen, du har fått den här frågan förr – men är det här så nära Melodifestivalen du någonsin kommer att komma?
– Ja, men man ska aldrig säga aldrig. Jag skulle nog inte göra något bra jobb där. Jag är en långdistansare och behöver en liten resa med min publik för att komma till min rätt. Tre minuter är för lite.

Blir det mer Mello för dig då Peter?
– Jag är ju en revansch-människa och tycker Mellon är kul, men om man ska vara realist så kanske jag är för gammal för att kunna vinna. Fast jag skulle jättegärna vilja vara med i Eurovision!
Helen: Vi kanske skulle ställa upp som våra rollkaraktärer Candy Darling och Mona Berglund och sjunga en duett?
Peter: Det gör vi! En riktig Chipslåt, typ Bra vibrationer.

Det tar vi som ett löfte.

(Hela reportaget återges inte av upphovsrättsliga skäl)

Tillbaka

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.