Helsingborgs Dagblad 110127
Av: JENNY PETERSSON
Några frågor…
…till Helen Sjöholm som just nu repeterar inför sin Sverigeturné som börjar 29 januari. Den 18 och 20 februari gästar hon Helsingborgs konserthus tillsammans med musikerna Martin Östergren, Jojje Wadenius, Gunnar Nordén, André Ferrari, Fredrik Jonsson samt en stråkkvartett.
Turnén startar i din gamla hemstad, Sundsvall. Har du blivit profet i din egen hemstad?
– Nä, verkligen inte. Jag är där mycket privat, men det är sällan jag är hemma och jobbar. Jag kommer inte ihåg sist jag var i Sundsvall och gjorde en konsert. Det kanske var en sommarkonsert för fem år sedan. Det känns helt rätt att få börja där.
Vad är det som är fint med att spela på hemmaplan?
– Man har en speciell relation till den stan och så dyker dett ofta upp folk från förr. Jag har fortfarande ett kontaktnät där uppe. Sedan har jag ju stått i Tonhallen och sjungit sedan jag car 12 år. Det är mycket vibbar där, av flydda dagar.
Man förknippar dig kanske mest med de stora musikalscenerna. Hur brukar du trivas ute på vägarna?
– Jag har bara gjort tre lite längre turnéer på egen hand. Det har varit jättekul. Man möter en annan publik och får presentera ett bredare spektrum av sig själv. Det är en utmaning. Och så är det olika stämning i varje stad.
I höstas kom din första soloskiva med låtar av amerikanske artisten Billy Joel. Tomas Andersson Wij skrev svenska texter till. Vad är så speciellt med Billy Joels låtar?
– Det finns ett omfång i dem som gör att de blir intressanta. Han skriver melodier som tar oväntade vägar mitt i det lättillgängliga. Det är en storhet i det. Musiken lutar åt det breda hållet och det är en styrka. Man kan göra så mycket med melodierna.
Tycker du att det svenska språket tillförde något extra till låtarna?
– Det blir något annat när en kvinna ska sjunga en så utpräglat manlig artist, han skriver ju manligt. Han är dessutom rätt testosteronfylld i sina arrangemang, det är maffigt och ganska hårt sjunget. Det sätter förstås en prägel på hur det låter. Tomas Andersson Wij var mitt nummer ett-val när vi började snacka om att göra Joels låtar. Det blev möjligt för mig, genom Tomas, att göra låtarna till mina. Han var så inkännande i att forma texterna, att skräddarsy dem för mig. Jag är jättenöjd.
Du har inte gjort så många studioskivor tidigare, har du fått blodad tand?
– Det har varit en otrolig resa från första idén till samarbetet med Tomas och med musikerna. Jag har ju gjort så få skivor på det sättet, där man repar och går in i studion och ser vad som händer. Det har varit jäkligt lustfyllt. Sedan tar ju låtar vägen någonstans. Det finns en viss gräns för hur länge man kan vara i en studio. När man börjar spela låtarna för en publik, särskilt nu när man har ett halvår med dem i ryggen, då kan man putta dem åt ett lite annat håll.
Du har haft ett hektiskt 2010 med filminspelning och musikaler på schemat. Hur blir det här året?
– Helt annorlunda. Jag har ingenting i vår, men i sommar ska jag ut med Bennys (Anderssons) orkester. Att få kvällarna här hemma under en längre period är ljuvligt. Jag behöver inte hämta mitt barn på dagis och sedan gå och jobba på kvällen. Jag är priviligierad. Jag ser fram emot att få lite vardag i ett lugnt tempo. Det brukar skapa arbetslust. Har man inte den har man inte så mycket att bjussa på.
Hur kopplar du av bäst från jobbet?
– Jag promenerar. Och så ser vi rätt mycket på tv-boxar, korta avsnitt av kvalitativ tv-dramatik. Just nu är det ”Mad Men”. Det har tagit några avsnitt, men nu börjar den greppa tag.
I höst har långfilmen ”Simon och ekarna” premiär. Du spelar mamman till Bill Skarsgårds rollkaraktär. Vilken är den största utmaningen med att göra en talad roll?
– Att inte använda de storvulna uttrycken. När man står på scen behöver man ett stort uttryck för att nå fram. Med en kamera alldeles inpå behöver man knappt uttrycka sig alls, utan bara vara. Jag fick låta mig misslyckas i början så att jag kunde växa in i det efterhand. Där var samspelet med motspelarna, kameramännen och regissören viktigt.